U Thong lät utropa sig till kung med titeln Somdet Phra Ramathibodi สมเด็จพระรามาธิบดี (r. 1351-1369). Detta räknas som den egentliga början på det rike som västerlänningar senare valde att kalla Siam. Jag kommer därför från och med nu för enkelhetens skull referera till Ayutthayarikets invånare som siameser.

Det ska dock slås fast att varken folket i Sukhothai eller Ayutthaya använde sig av namnet Siam eller kallade sig siameser. Enligt spanjoren Francis Xavier ฟรันซิสโก คาเบียร์ (7 april 1506-3 december 1552), alternativt Frans Xavier, använde européerna namnet Siam för första gången 1552. Jag har också sett att portugiserna redan 1516 ska ha kallat landet för Siam. Officiellt användes namnet Siam för första gången i ett traktat med britterna 1856.

(Francis Xavier)

En annan källa säger att namnet Siam användes för första gången av Sir James Lancaster เซอร์ เจมส์ แลงคาสเตอร์ (cirka 1554-6 juni 1618) 1592, då han befann sig i Fjärran Östern. Denna källa verkar dock ha varit lite sent ute. Andra källor säger att kineserna kallade regionen där Ayutthaya kom att ligga för Hsien eller Xian, vilket portugiserna förvanskade till Siam. Enligt den tidigare omtalade historikern Michael Vickery använde kineserna namnet Hsien för Sukhothai redan på 1280-talet och detta namn fortsatte de sedan att använda ända upp i modern tid.

(James Lancaster)

U Thong, eller Ramathibodi, måste ha rekryterat sina speciella ämbetsmän från den khmerpåverkade eliten i regionen. Dessa män talade khmer och hovlivet utvecklade ett eget kungligt språk, som kallas rachasap (phasa rachasap) ภาษาราชาศัพท์. Förutom thai så baserades rachasap också på khmer och sanskrit, men fick även influenser från kinesiska språk. Vissa språkforskare hävdar att de tidiga kungarna i Ayutthaya talade både thai och khmer.

Ämbetsmännen ansåg att en kung skulle höjas högt över sina undersåtar och isoleras från dem med hjälp av mängder av ämbetsmän. Kungen skulle dessutom omges av mystik och betraktas som helig med inslag av brahmansk Shiva- och Vishnukult.

Tidigt under sin regeringstid installerade Ramathibodi sin svåger, prins Phangua พะงั่ว (1310-1388), som guvernör över Suphanburi med titeln Borommaracha Chao บรมราชาเจ้า. En källa hävdar att Phangua var en kusin till Ramathibodi. Phangua hade gift sig med Ramathibodis syster. Suphanburi var kanske Ramathibodis och hans familjs traditionella maktsäte. Han utnämnde sin äldste son Ramesuan, som tidigare nämnts, till någon form av regent eller guvernör i Lavo (Lopburi).

På 1350-talet var huvudstaden Ayutthaya en blygsam samling trähus av teak (mai sak) ไม้สัก, med en omkringliggande jordvall med spetsiga trästycken som enda försvarsvärn. De flesta husen var byggda på träpålar ut över vattnet i Chaophrayafloden. Ramathibodi hade valt ett läge för sin huvudstad med stora geografiska fördelar och tillsammans med sina politiska och släktmässiga förbindelser i regionen skapade han snabbt ett kungadöme som med tiden skulle dominera sina grannar.

Liksom Sukhothai hade Ayutthaya kontakter med Kina, som emellanåt formellt godkände rikenas kungaval och för detta mottog kineserna en symbolisk underkastelse. Något större inflytande fick kineserna dock aldrig över Siams inre angelägenheter. Däremot slog sig kinesiska handelsmän tidigt ner i Ayutthaya och med tiden skulle den kinesiska kolonin växa vilket skulle få stor betydelse för det moderna Siams utveckling. Se även ”Ayutthaya.” avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Kineserna i Ayutthaya.”

Ramathibodi ansågs av senare regenter i Ayutthaya och Bangkok som siamesernas viktigaste kung, då han blev den förste taikungen som inledde en period med taidominans i nuvarande Thailand.