År 1442 utbröt det återigen krig mot Chiang Mai och detta blev början på ständiga krig i omkring ett århundrade. Det finns dock andra källor som talar om att det förekom gränsstrider mellan Ayutthaya och Chiang Mai (Lan Na) redan från 1431 och att krigen pågick med vissa uppehåll ända fram till 1474.

Innan vi berättar om kriget 1442 behöver vi veta lite om vad som hade hänt i Chiang Mai dessförinnan. Det hela börjar med att Kung Sam Fang Kaen av Chiang Mai hade 10 söner med olika fruar. Dessa var i ordningsföljd:

1. Thao Ai ท้าวอ้าย.

2. Thao Yi ท้าวยี่.

3. Thao Sam ท้าวสาม.

4. Thao Sai ท้าวใส.

5. Thao Ngua ท้าวงั่ว.

6. Thao Lok ท้าวลก.

7. Thao Chet ทัาวเจ็ด.

8. Thao Paet ท้าวแปด.

9. Thao Kao ท้าวเก้า.

10. Thao Sip ท้าวสิบ.

Redan då Sam Fang Kaens första son, Thao Ai, var fem år gammal utsågs han av sin far till tronföljare. Han dog senare nio år gammal.

Thao Ngua skickades i väg för att regera distriktet Chiang Ruea เชียงเรือ under namnet Chao Chiang Lan เจ้าเชียงล้าน. Thao Lok skickades i väg för att regera Mueang Phrao Wang Hin เมืองพร้าววังหิน. Thao Chet skickades i väg för att regera Chiang Rai och Thao Sip fick regera Fang under namnet Chao Thao Soi เจ้าท้าวซ้อย. Thao Yi, Thao Sam, Thao Sai, Thao Paet och Thao Ao fick inga regentuppdrag utan skulle rapportera direkt till Thao Lok. Observera att Chao Thao Soi kallas för för Chao Joi i en del källor.

På något vis blev Sam Fang Kaen missnöjd med Thao Lok. Chiang Mais krönika säger att han inte lydde sin far och att fadern därför skickade honom för att regera över Mueang Yuam Tai เมืองยวมไต้. Mueang Yuam เมืองยวม, som platsen också kallas, låg i det nuvarande distriktet Mae Sariang i provinsen Mae Hong Son.

Uppenbart ville Thao Lok gärna själv ta över tronen i Chiang Mai. I palatset i Chiang Mai fanns en man vid namn Phaya Sam Dek Noi พญาสามเด็กน้อย (eller Phaya Sam Dek Yoi พญาสามเด็กย้อย) som tidigare varit lojal mot kung Sam Fang Kaen. Han bytte nu sida och valde i stället att stödja Thao Lok. I all hemlighet skickade han ett sändebud till Mueang Yuam där han bad Thao Lok att komma till Chiang Mai. Lägg märke till att Phaya Sam Dek Noi även är känd som Chao Saen Khan เจ้าแสนขาน.

Då kung Sam Fang Kaen sedan var på resa utanför sin huvudstad passade Thao Lok på att inta kungapalatset. Då Sam Fang Kaen återvände hem, ovetande om vad som hänt, insåg han nödvändigheten av att abdikera. Enligt en källa skulle Sam Fang Kaen ha avsagt sig buddhismen och hängett sig åt animism. Detta skulle ha skapat grogrund för oron i kungariket.

Sam Fang Kaen varnade sin son i samband med tronövertagandet. Om sonen inte behandlade Phaya Sam Dek Noi väl var det tänkbart att han skulle kunna förråda även honom, men samtidigt varnade han honom för att ge honom en alltför hög position. Exkungen skickades i väg till Mong Hsat (Mueang Sat) เมืองสาด, som låg i den nuvarande Shanstaten i Burma.

Thao Lok, eller Chao Lok, เจ้าโลก lät utropa sig till kung Tilokkarat (Phra Chao Tilokkarat) พระเจ้าติโลกราช (r. 1441-1487). Låt oss för enkelhetens skull använda det kortare namnet Tilok ติโลก. Tiloks födelseår varierar i källorna. Jag har sett både 1409 och 1411. 1409 är vanligast förekommande.

Endast 1 månad och 15 dagar senare visade det sig att den gamle kungens varningsord hade varit välgrundade. Sam Dek Noi beslöt sig nämligen för att revoltera mot Tilok. Sam Dek Noi ockuperade helt enkelt hans palats och Tilok skickade då bud till sin farbror, Muen Lok Nakhon หมื่นลกนคร, och bad om hjälp.

Farbrodern och några andra adelsmän begav sig nu till Chiang Mai för att ta itu med Sam Dek Noi. Först försökte Muen Lok Nakhon och hans kollegor tala Sam Dek Noi till rätta. Han ville dock inte lyssna på dem och då verkar det som om Muen Lok Nakhon ville mörda honom. Tilok ville dock inte döda honom utan bara få bort honom från palatset då Sam Dek Noi tidigare hade hjälpt honom till makten.

Efter att Muen Lok Nakhon fyllt palatset med sina 8 000 soldater blev Sam Dek Noi mer medgörlig och valde att lämna palatset. För att minska ett framtida hot från Sam Dek Nois sida lät Tilok honom senare regera över Chiang Saen. Därefter bad Tilok sin farbror Muen Lok Nakhon att komma och bosätta sig hos honom i Chiang Mai. Muen Lok Nakhon gick med på detta efter att ha fått igenom en rad krav. Farbrodern fick nu en ny titel, nämligen Muen Lok Sam Lan หมื่นลกสามล้าน.

Väl i Chiang Mai lät Muen Lok Sam Lan samla trupper från olika delar av riket och berättade för kung Tilok att han ville hämta hem hans far Sam Fang Kaen från Mong Hsat, där han levde under namnet Chao Sam Phraya Mae Nai เจ้าสามพระยาแม่นาย. Därefter utsåg han en man med titeln Muen Han หมื่นหาญ för att leda en 10 000 man stark armé som skulle hämta hem exkungen.

Tiloks yngste bror, Thao Soi (Thao Sip), som var regent eller guvernör över Fang, motsatte sig dock dessa planer och han bjöd nu in sin avsatte far att komma till honom i Fang. Därefter mobiliserade han sina soldater för att försvara sin stad. Muen Han och hans armé misslyckades med att inta Fang och armén drog sig tillbaka.

Därefter gjordes ett andra försök av Muen Lok Sam Lan att bege sig mot Fang med 13 000 man. Några andra regenter bistod med trupper och styrkan uppgick till sist till 24 000 man. Detta andra försök att inta Fang lyckades och Muen Lok Sam Lan tog sig in i staden. Den gamle kungen Sam Fang Kaen togs till fånga medan prins Thao Soi lyckades fly till Thoeng. Den gamle kungen fördes därefter tillbaka till Chiang Mai och Thao Soi skulle senare dö i strid.

I Thoeng lyckades Thao Soi förmå Thoengs guvernör, Muen Soeng Sam Krai Han, alternativt Muen Chering Sam Krai Han หมื่นเชริงสามไกรหาน, att skriva ett brev till Borommaracha II i Ayutthaya för att be om hjälp. Kung Tilok beordrade nu guvernören av Thoeng att bege sig till Chiang Mai i sällskap med Muen Lok Sam Lan, vilket han också gjorde. Nu visade det sig att Muen Lok Sam Lan hade kommit över det brev som guvernören av Thoeng skickat till Ayutthaya och guvernören blev halshuggen.

Chiang Mais krönika säger att guvernörens avhuggna huvud placerades på en flotte som sedan skickades nedför floden som en varning till Borommaracha II, som nu var på väg med sin armé. Under tiden förberedde sig Chiang Mais styrkor för att möta hotet från söder.

Borommaracha II som såg en möjlighet att utvidga sin makt hade också valt att skicka en armé för att hjälpa Thao Soi. Innan denna armé hann fram hade även Thao Soi dödats under strider med Muen Lok Sam Lans styrkor vid Thoeng. Muen Lok Sam Lan lät nu samla sina styrkor vid Lamphun där han tänkte möta siameserna. Här organiserade han en väldig armé tillsammans med fem andra härskare i området. Chiang Mais krönika talar om 100 000 man.

Krönikan berättar att kung Tilok vid den här tiden fick besök av tre män från Chiang Khong. De menade att de hade en plan som kunde besegra de siamesiska styrkorna. Tilok skickade dem därför till Muen Lok Sam Lan i Lamphun. Muen Lok Sam Lan tvivlade först på dem, men de tre fick sedan fria händer att försöka genomföra sin plan.

I skymningen lyckades de tappra männen ta sig in bland Borommaracha II:s trupper utan att bli avslöjade. För att undgå att bli misstänkta hade de burit med sig korgar med gräs till kungens elefanter. Sedan smög sig Han Ai หานอ้าย, som var den mest framträdande av de tre, in i inhägnaden där elefanterna fanns och skar halsen av elefantskötarna.

Därefter skar han av repen till elefanterna och drog dem i svansarna så att de blev skräckslagna och flydde. En annan källa talar i stället om avskurna svansar! Muen Lok Sam Lan passade nu på att utnyttja det kaos som följde. Strider pågick hela natten och Borommaracha II:s styrkor led stora förluster och flydde.

Det finns också en delvis annorlunda version än den i Chiang Mais krönika. Enligt den hade den siamesiska armén under sin marsch mot Chiang Mai tagit många fångar. Detta hade några spioner utnyttjat genom att frivilligt låta sig tas till fånga. Siameserna ska sedan ha gjort det ödesdigra misstaget att låta en del av fångarna ta hand om deras elefanter. Detta gav dem tillfälle att sabotera för sin fiende. En natt skar de av svansarna på så många elefanter de kunde och de panikslagna djuren råkade i sken.

Guvernören av Song Khwae (Phitsanulok) insåg till sist hur allvarligt läget var för Ayutthayas styrkor och bad kung Borommaracha II att bege sig hemåt, medan han själv skulle försöka hålla fienden stången med sina 6 000 man. Därmed var det siamesiska invasionsförsöket över även om striderna fortsatte en tid. En bidragande orsak till reträtten ska ha varit att Borommaracha II hade blivit sjuk. Det finns faktiskt källor som säger att Borommaracha II lyckades inta staden Chiang Mai, men han lyckades inte erövra riket.

På rekommendation av Muen Lok Sam Lan blev Han Ai rikligt belönad för sin ovan beskrivna hjältemodiga insats. Kung Tilok belönade honom också med titeln Muen Ai Hang Chang หมื่นอ้ายหางช้าง. Hang chang betyder för övrigt elefantsvans. Chiang Mais krönika säger i stället att Han Ai belönades med titeln Muen Tha หมื่นทรา, men att han kallades för Muen Ai Hang Chang.

Kung Borommaracha II var inblandad i någon form av militär aktion 1444, men var är osäkert. Det kan ha handlat om ännu ett krig mot Chiang Mai. Chiang Mais egen krönika nämner dock inget om detta och säger att Chiang Mai då var upptaget med krig mot Nan. Nans regent, Phaya Intakaen Thao พญาอินต๊ะแก่นท้าว (r. 1435-1450), bad då Ayutthaya om hjälp och den omtalade aktionen kan ha varit ett resultat av denna appell. Du kan läsa mer om kriget mot Nan i nästa artikel.