Då Maha Thammaracha IV av Sukhothai dog 1438 inträffade en viktig historisk händelse i Thailands historia. Kung Borommaracha II av Ayutthaya utnämnde nämligen då sin äldste son, den 7-årige Ramesuan, till guvernör eller vicekung (uparat) över Song Khwae (Phitsanulok). Ramesuan hade han fått med en dotter till Maha Thammaracha III eller IV av Sukhothai.

Enligt den tidigare nämnde historikern Michael Vickery finns det inga historiska belägg för ovanstående påstående och det kan handla om en feltolkning av befintliga krönikor.

Borommaracha II var uppenbart så säker på sin kontroll över området att han vågade utse sin unge son till denna post och därmed inlemmades den sista delen av det gamla riket Sukhothai som en provins till Ayutthaya. I praktiken var Ramesuan nu kung av Sukhothai, men han var för ung för en formell kröning. Då Ramesuan fyllde 15 år, omkring 1446, skickades han i väg för att regera över Phitsanulok (Song Khwae), som ersatt Sukhothai som rikets nya huvudstad omkring 1430.

Den tidigare kungastaden Sukhothai, som lämnats mer eller mindre öde sedan 1378, försjönk med tiden i månghundraårig glömska för att i modern tid röjas fram ur djungeln som ett unikt kulturminnesmärke över en förgången storhetstid.