Kung Ramracha grälade 1408 eller 1409 av okänd anledning med en av sina ministrar, Chaophraya Mahasenabodi เจ้าพระยามหาเสนาบดี, och kungen gav order om att han skulle arresteras. Mahasenabodi hann dock fly till en plats söder om Ayutthaya och skickade bud till Suphanburi där han bad prins Nakhon In om hjälp med att störta kung Ramracha. Denna plats söder om Ayutthaya, Mueang Pathakhucham เมืองปทาคูจาม, ska ha varit en by befolkad av chamfolk från nuvarande Kambodja och Vietnam.

Med tanke på att kung Ramrachas far hade avrättat Nakhon Ins kusin kung Thong Lan 1388 lär Nakhon In inte ha hyst alltför varma känslor för U Thongdynastins regenter. Med förenade styrkor begav sig Nakhon In och ministern till Ayutthaya där de lyckades tvinga kung Ramracha att abdikera. I stället för kusin talar vissa källor i stället om en bror eller farbror till Nakhon In.

Den tidigare nämnde van Vliet skrev att Ramracha inte hade varit särskilt smart när han utnämnde Nakhon In till guvernör över Suphanburi. Detta hade givit Nakhon In så mycket makt att han till slut kunde besegra Ramracha. "Det finns inget mer att skriva om denna kung Phra Ram [Ramracha] eftersom han bara regerade en kort tid och inte åstadkom något värt att notera,” skrev van Vliet.

Härefter lät Nakhon In utropa sig själv till kung Intharacha I (Somdet Phra Intharacha) สมเด็จพระอินทราชา (r. 1409-1424). Då han var född 1359 bör han ha varit omkring 50 år gammal vid sitt trontillträde. Chaophraya Maha Senabodi fick som tack för hjälpen en rad ärebevisningar och en kunglig bihustrus dotter till hustru. Exkung Ramracha behandlades som en ofarlig figur och tilläts leva ett tillbakadraget liv, i samma by söder om Ayutthaya dit Maha Senabodi tidigare själv hade flytt, fram till sin död. Denna by har jag tidigare nämnt som Mueang Pathakhucham.

Det verkar som att kung Intharacha, som fick slut på rivaliteten om tronen mellan Lopburi och Suphanburi, har lett till att Lopburi nämns alltmer sällan i krönikorna. Van Vliet skriver dock att landet var drabbat av inbördeskrig och att Intharacha I fick slut på detta och enade de stridande parterna. U Thongdynastin som började 1351 hade nu upphört och Suphanburidynastin hade tagit över igen. Denna dynasti skulle i sin tur vara fram till 1569. Senare utmaningar om tronföljden skulle inte komma från Lopburi utan längre norrifrån.

Kung Intharacha I måste ha haft direkt administrativ kontroll över Lopburi eftersom han utnämnde sina tre vuxna söner som regenter över de norra och västra provinserna Suphanburi, Sankhaburi och Phitsanulok (Song Khwae). Sankhaburi är numera inte en provins utan ett distrikt i provinsen Chai Nat.

Under kung Intharachas regeringsperiod inträffade två krig i norr. I det första gick siameserna in i Sukhothai och upprättade ett brohuvud 1410. Under det andra kriget krigade Sukhothai mot Chiang Mai, vilket jag berättat om i den tidigare artikeln "Sukhothai och krig mot Chiang Mai 1411."

Det finns källor som säger att Intharacha hade tvingat Sukhothai att erkänna Ayutthayas överhöghet 1410. Därefter ska Intharacha ha invaderat Lan Na 1411. Siameserna lyckades erövra Chiang Rai, men misslyckades med att inta Chiang Mai och Phayao. I det sistnämnda kriget är det möjligt att båda sidor använde tidiga kanoner.

Efter en serie av händelser, som inte finns beskrivna i några av mina källor, ska en siamesisk ämbetsman 1412 ha installerats i Sukhothai. Kung Intharacha höll därefter hård kontroll på Sukhothai och besökte själv Sukhothai under en period 1417.

Maha Thammaracha III av Sukhothai dog 1419 och det blev oroligt i norr angående tronföljden. Kung Intharacha I begav sig med en armé från Ayutthaya till den sydliga gränsstaden Mueang Prabang (dagens Nakhon Sawan) i Sukhothai för att döma i anspråken till tronen, liksom hans företrädare tidigare hade gjort. Denna styrkedemonstration var tillräcklig för att lösa konflikten och Maha Thammaracha IV (r. 1419-1438) installerades som regent.

Kung Intharacha I begav sig med en armé från Ayutthaya till den sydliga gränsstaden Mueang Phrabang (dagens Nakhon Sawan) i Sukhothai för att döma i anspråken till tronen, liksom hans företrädare tidigare hade gjort. Denna styrkedemonstration var tillräcklig för att lösa konflikten och brodern Ram installerades som Maha Thammaracha IV (r. 1419-1438).

Maha Thammaracha IV skulle bli Sukhothais siste kung och han fick betala ett högt pris för kung Intharacha I:s medling. Han tvingades acceptera att bli en vasall till Ayutthaya och förlorade också de södra gränsområdena runt staden Chai Nat till Ayutthaya. När Intharacha I återvände hem installerade han sin äldste son i Suphanburi och sina övriga två söner i det nyligen annekterade området. Mellansonen installerades i Sankhaburi (Sanburi) och den yngste i Chai Nat.

Kung Intharacha I hade som tidigare nämnts, besökt Kina när han fortfarande var prins Nakhon In. Han såg till att det rådde goda förbindelser med den kinesiska kejsaren under hela sin regeringstid. Flera diplomatiska missioner skickades till Kina och flera kinesiska ämbetsmän mottogs i Ayutthaya. Dessutom började fler kineser emigrera till Ayutthaya. Kinesiska missioner besökte Ayutthaya under åren 1410, 1413, 1416 och 1420.

Det var eunucken Zhang Yuan som återkom ännu en gång 1410. Han följdes av eunuckerna Hong Bao ฮอง เบา 1413, Guo Wen 1416 och Yang Min 1420. Enligt andra källor besökte Guo Wen Siam 1409 och Yang Min 1419.

Den tidigare omtalade van Vliet beskrev kung Intharacha som en vis, eftertänksam och barmhärtig kung som tog väl hand om sina soldater, undersåtar och sitt rike. Han beskrev honom som en profan man som inte var speciellt intresserad av religion. Van Vliet berättade också att han älskade vapen så mycket att han skickade flera handelsmissioner till andra länder för att köpa vapen.