Då demonstrationerna tilltog i våldsamhet beslöt sig Suchinda för att krossa protesterna med våld och utfärdade undantagstillstånd. Militären omgrupperade sig nu längre ner på Ratchadamnoenavenyn, med tyngre utrustning och pansarfordon. Demonstranterna följde dock inte efter soldaterna och de flesta stannade kvar vid Phan Fa Lilat-bron. Här brände en mindre grupp några bilar och en tom poliskur. Det handlade om organiserade provokatörer, vilket båda sidor senare blivit överens om, men vem som skickat dem har aldrig blivit klarlagt.

Ännu hade inga skjutvapen använts och antalet skadade var få. Då klockan blev 02.00 hade det hela lugnat ner sig och tre fjärdedelar av demonstranterna hade lämnat området och begett sig hem. På Chamlongs uppmaning satte sig de kvarvarande fredligt ner vid bron där de samtalade, sjöng och slappnade av i lugnet.

Helt oprovocerat och utan någon förvarning marscherade trupper fram mot de kvarvarande demonstranterna klockan 04.00 och började skjuta. Då demonstranterna skingrades låg flera döda kvar på platsen och många fler var sårade. Vid soluppgången måndagen den 18 maj spolades blodet bort från gatan och på TV rapporterades det att demonstranterna hade försökt attackera kungapalatset och militären hävdade att demonstranterna hade skjutit först.

Båda dessa påståenden var falska. Det förekom inget skjutande från demonstranternas sida och inga skjutvapen eller ens knivar hittades någonsin hos dem. Ingen hade närmat sig palatset och ingen hade ens tänkt tanken. Det fanns heller ingen anledning att rensa gatorna från demonstranter då måndagen var en helgdag.

Tidigt på måndagskvällen, efter att Chamlong och flera tusen personer hade återvänt för att sittdemonstrera på Ratchadamnoenavenyn, anlände stridsutrustade soldater för att arrestera dem. De sköt mestadels lösa skott i luften, men på sidogatorna där det inte fanns några avslöjande kameror blev flera personer skjutna med skarp ammunition.

Samma kväll ökade antalet demonstranter återigen vid Sanam Luang. Dessa demonstranter var yngre och mer våldsamma. Demonstranterna hindrades från att marschera nedför Ratchadamnoenavenyn av nya barrikader och när mörkret föll omringade stridsberedda trupper området. Militären riktade sina vapen mot dem genom rakbladtaggstråden och det fanns skarpskyttar på hustaken.

De började skjuta när demonstranterna satte eld på flera bussar och började knuffa dem mot barrikaderna. Skyttarna på taken började skjuta ner folk framför barrikaderna och marktrupperna sköt rakt in bland demonstranterna. Många demonstranter träffades och dödades. Under de tidiga morgontimmarna rensade militären slutligen hela området och det utfärdades arresteringsorder för några av demonstrationsledarna från förbundet för demokrati.

Här finns det källor som säger att Samak, liksom han påstods ha gjort på 1970-talet, insisterade på att det var acceptabelt att ha skjutit folk då de var kommunister. Men kan detta verkligen verifieras? Då nyheten om de skjutna spreds i Bangkok började folk fråga var kungen höll hus. Varför hade han inte stoppat det här? Stod han bakom Suchinda eller hade han hindrats av trupperna och pansarbilarna runt palatset från att blanda sig?

Det spreds ett rykte om att kungen kanske hölls fången av militären eller att han hade flytt huvudstaden med Prem och begett sig till Nakhon Ratchasima för att samla trupper mot Suchinda. Alla rykten förutsatte att kungen inte stod bakom Suchinda. Samtidigt förberedde sig armén för strid då de uppenbart trodde att Chavalit och Chamlong skulle kalla in sina lojala armétrupper för att slå tillbaka.

Under tisdagen den 19 maj visste man inte hur den kungliga familjen tänkte. I en väl skyddad bilkaravan som kommenderades av Kaset Rojananil åkte kronprins Vajiralongkorn till Don Mueang-flygplatsen och därifrån till Sydkorea. Prinsessan Sirindhorn hade rest på ett officiellt besök till Paris veckan innan tillsammans med prinsessan Galyani. Det vädjades från alla möjliga håll om att få stopp på våldet och att kungen skulle agera. Phra Yanasangworn ledde sangharådet i en offentlig uppmaning till alla sidor om att sluta "döda varandra,” fast ingen på regeringssidan hade dödats.

Prinsessan Sirindhorn uttalade sig från Paris där hon uppmanade till lugn och enighet. Hon sade att hon försökt ringa till sin familj utan att komma fram. Detta var dock vanligt förekommande, då de internationella telefonledningarna till Bangkok oftast var dåliga, och vid den här tiden överbelastade. Allmänheten tolkade det som om hon förhindrades att prata med sin far.

Efter detta visade sig Suchinda i TV där han avfärdade ryktena om han eller den kungliga familjen hade flytt från Bangkok. Han fördömde ännu en gång Chavalit och Chamlong för att försöka fördärva buddhismen och monarkin.

Onsdagen den 20 maj gick det rykten om kommande strider mellan olika militärfraktioner. Suchindas styrkor hade stängt av Bangkoks gamla stadscentrum och det förekom sporadiskt skjutande. Suchinda framträdde ännu en gång kortvarigt i TV där han försäkrade att han hade läget under kontroll. Han framträdde tillsammans med koalitionsledarna Narong, Banharn och Samak.

Det skulle senare visa sig att militärens framfart resulterade i 52 människors död (enligt officiella siffror), en mängd försvinnanden, hundratals skadade och över 3 500 arresterade. Det finns andra källor som antyder att över 300 personer kan ha dödats. Mer sansade källor talar om minst 100 döda under de tre dagarnas våldsamheter. Bland de arresterade fanns demokratirörelsens ledare Chamlong. Många av de arresterade sägs ha blivit torterade.

(Munk bland soldater 1992)

Svensk TV visade hur soldater i marschkängor promenerade över personer som sparkats och slagits och tvingats lägga sig på golvet i foajén till Royal Hotel โรงแรมรอลยัล โฮเต็ล. Ledare för denna aktion, tillsammans med 16 soldater, var en tidigare nämnd man vid namn Surayud Chulanont. Ovanstående händelser har kallats för Svarta maj (Het Kan Phruetsapha Thamin) เหตุการณ์พฤษภาทมิฬ och ledde faktiskt till att kung Bhumibol återigen engagerade sig personligen för att stoppa våldet.

Strax efter klockan 22.00 på kvällen, onsdagen den 20 maj 1992, kunde uppemot 50 miljoner thailändska TV-tittare se en historisk audiens, som kungen gav till Suchinda och hans politiska motståndare Chamlong Srimuang. Vid sin sida hade kungen också kronrådsmedlemmen Prem. Scenen med de två sittande på knä framför kungen visades också på svensk TV.

Följande dag förundrades världen då våldet och demonstrationerna slutade, även om soldaterna fanns kvar på gatorna, och livet återgick gradvis till det normala. Chamlong hade beordrats, förmodligen av Prem i kungens namn, att avsluta demonstrationerna och de politiska partierna hade uppmanats att genomföra författningsändringarna.

Chamlong försvann för tillfället ur rampljuset, men det gjorde inte generalerna Suchinda Kraprayoon, Kaset Rojananil och Issarapong Noonpakdi. De försvarade sina tidigare aktioner som lagliga och nödvändiga. De hade agerat i självförsvar då demonstranterna hade attackerat militären med skjutvapen, granater och brandbomber. Det fanns som tidigare nämnt ingen sanningshalt i detta påstående.

Utan att visa någon ånger försvarade sig generalerna i flera olika sammanhang, inklusive ett med skeptiska utländska diplomater, där de förklarade att de skyddat kungen och nationen från uppviglande kommunistiska element. Suchinda insisterade på att stanna kvar som premiärminister tills författningsändringarna var klara. Han krävde också amnesti för sig själv och sina militärkollegor. Trots att detta gjorde demokratirörelsen rasande beviljades detta.

Vid middagstid söndagen den 24 maj, efter en privat audiens hos överstepatriarken Yanasangworn vid Wat Bowonniwet, hade Suchinda ändrat sig och avgick som premiärminister. Han förklarade att han därmed följt kungens önskemål om att verka för fred och försoning.

Nästa dag öppnade parlamentet med Prem, som fungerade som juridisk rådgivare till det Nationella fredsbevarande rådet (NPKC), som tillfällig premiärminister. Parlamentarikerna genomförde snabbt den första och den andra behandlingen av de önskade författningsändringarna. Den tredje och sista behandlingen skulle hållas den 10 juni. Här säger Wikipedia att Meechai Ruchuphan (Michai Ruechuphan) มีชัย ฤชุพันธุ์ (2 februari 1938-) fungerade som tillfällig premiärminister från den 24 maj till den 10 juni 1992.

(Meechai Ruchuphan)

Allt var dock inte frid och fröjd ännu. Suchinda fortsatte som försvarsminister och Kaset Rojananil, Issarapong Noonpakdi och andra behöll sina militära poster. De partier som stod bakom Suchinda kontrollerade fortfarande parlamentet med stöd av den NPKC-utnämnda senaten.

För att minska kraven från oppositionen och från pressen om att regeringen skulle avgå nominerade de fem regeringspartierna flygvapengeneralen Somboon Rahong, som blivit ledare för partiet Chart Thai efter valen i mars, till premiärministerposten. Jag har tidigare berättat att Somboon var en av de som bildat partiet Samakkhi Tham (Justice Unity Party) året innan. Hur det gick till när han plötsligt blev partiledare för Chart Thai har det spekulerats om.

Jag har inga exakta datum för när Somboon var partiledare för Chart Thai. Jag har bara åren 1991-1992. Därefter blev Pramarn Adireksarn partiledare 1992-1994. Han hade också varit partiledare för partiet under åren 1974-1986. Därefter tog Banharn Silpa-archa över 1994-2008.

Vid den här tiden såg det ut som om parlamentets talman Arthit Urairat stod beredd att gå till kungen för att få ett godkännande av Somboon. Arthit valde dock att låta bli att göra detta efter ett möte med Prem. Arthit sade i stället att inget beslut skulle tas innan författningsändringarna hade godkänts i parlamentet och han tillade att nästa premiärminister skulle vara en civilist.

Då författningsändringarna godkänts den 10 juni överraskade Arthit landet genom att gå till kungen och föreslå Anand Panyarachun som premiärminister i stället för Somboon Rahong. Detta beslut fick starkt stöd av allmänheten och mottogs också med lättnad av många. Koalitionspartierna från den gamla regeringen svarade med att attackera Arthit som de menade hade förrått dem.

Somboon hade befunnit sig i sitt hem med champagnen på kylning, tillsammans med hundratals supportrar. Han väntade på att telefonen skulle ringa och bekräfta hans nominering. Då samtalet kom sjönk hakan på Somboon och han hade svarat; "Ja, jag förstår."

Fyra dagar senare meddelade Anand att han bildat en civil regering som innehöll tjugo respekterade teknokrater, som även hade haft ministerposter under hans tidigare ämbetstid som premiärminister. Anand visade direkt att han inte ville låta sig styras av de tidigare kuppgeneralerna. Detta genom att beordra att Chatichai Choonhavan skulle släppas på fri fot. Därefter arbetade Anand och hans regering med att minska spänningarna i samhället och att stabilisera landets ekonomi. Han förklarade sedan att allmänna val skulle hållas den 13 september 1992.

Landets fackliga organisationer, särskilt Labour Congress of Thailand (LCT) och Thai Trade Union Congress (TTUC) (Sapha Ongkan Lukchang Samaphan Raeng Ngan Haeng Prathet Thai) สภาองค์การลูกจ้างสมาพันธ์แรงงานแห่งประเทศไทย, spelade en betydande roll i demokratirörelsen som till sist tvingade fram förändringar i Thailands styrelseskick. De bidrog aktivt till att mobilisera demonstrationerna under maj månad.

Den så kallade interna fredsbevarande lagen som möjliggjorde användning av militärt våld mot demonstranter avskaffades den 29 juni. I juli månad begärde de prodemokratiska grupperna att den tidigare beviljade amnestin för Suchinda och hans kollegor skulle dras tillbaka. Detta fick Kaset Rojananil att kontra med ett kupphot.

En annan delikat uppgift för Anand blev att utvärdera militärens roll under händelserna i maj. General Pichitr Kullavanijaya, som var en av Prems och kungens favoriter (och som blev medlem i kronrådet den 13 juli 1993), blev ansvarig för en sex veckor lång sekretessbelagd undersökning. Pichitrs rapport blev dock aldrig offentliggjord.

Den 1 augusti flyttade Anand toppgeneralerna, som varit inblandade i de blodiga händelserna i maj, till poster utan maktinflytande och avslutade därmed på ett effektivt sätt deras karriärer. Det handlade om flygmarskalk Kaset Rojananil, general Issarapong Noonpakdi och general Chainarong Kaenchan ไชยณรงค์ แก่นจันทร์, som fick lämna sina tidigare poster.

(Chainarong Kaenchan)

Även efter Anands omplacering av generalerna stödde militären öppet minst två partier i valkampanjen. De mobiliserade också Red Gaurs, Village Scouts och operationskommandot för inre säkerhet (ISOC) för att försvara tillslaget mot demonstranterna inför väljarna och fortsatte att insistera att det handlade om ett kommunistiskt hot mot nationen, religionen och monarkin.

Tre datum, den 14 oktober 1973, den 6 oktober 1976 och maj 1992, är speciellt viktiga i Thailands kamp för demokrati. Vid samtliga dessa tillfällen användes brutalt våld mot den egna befolkningen. Det har aldrig givits någon formell ursäkt för detta och varje gång har militären sagt att det inte skulle kunna hända igen. En amerikansk människorättsrapport från 1997 slog fast att 38 personer helt enkelt bara "försvann" under majdemonstrationerna 1992.