En tillfällig regering utsågs under den tidigare diplomaten Anand Panyarachun (Anan Panyarachun) อานันท์ ปันยารชุน (9 augusti 1932-). Hans kabinett innehöll teknokrater från Prems era och en handfull generaler från det nationella fredsbevarande rådet (NPKC). Anand hade krävt att få arbeta självständigt och tilläts också att arbeta ganska självständigt från militären under perioden 2 mars 1991-6 april 1992. Som ett exempel på sin självständighet föreslog Anand att Chatichai omedelbart skulle friges efter att regeringen hade bildats.

(Anand Panyarachun)

Anand hade ett fläckfritt förflutet och var högt respekterad. Han hade tidigare inte haft något närmare umgänge med hovet och societeten och hade också hållit en viss distans till militären. Detta efter att ha blivit stämplad som vänsterman av militärerna på högerflanken på 1970-talet. Han hyste också en stark avsky mot korrupta politiker.

Anands regering införde en rad behövliga reformer såsom bankregleringar, skatter och administrationen på landet. Detta hade byråkratin och politikerna tidigare förhindrat eller helt enkelt ignorerat. Generalerna hävde undantagslagarna efter några veckor och tillät tidningsmedia att fortsätta relativt ocensurerat. Radio och TV, som var viktigare för dem, blev fortsatt hårt kontrollerade.

Angående korruptionen såg juntageneralerna och deras kumpaner till att sko sig på ett stort statligt projekt för att utveckla landsbygden. Kort tid efter att de kommit till makten hade de presenterat ett program som skulle lösa problemet med jordlösa bönder och intrången i skyddade skogsområden. Detta var frågor som sysselsatt kungen under årtionden. I ett första steg skulle ett arméprogram flytta mer än 1.2 miljoner människor i nordöst till permanenta bosättningar med egen jordbruksmark. I ett längre perspektiv fanns det planer om att förflytta 10 miljoner människor runt om i landet.

Liksom med Chavalits ”Isan Khiew” förklarade juntan att de följde kungens önskemål. "Militärens markdistributionsprojekt är i överensstämmelse med hans majestät konungens önskan om att hjälpa de fattiga i skogsreservaten genom att ge dem legal status och säkerhet i deras liv. Samtidigt kommer projektet att rädda skogen från att bli fördärvad,” sade de. Mycket snart skulle det visa sig bli något helt annat.

Det handlade i stället om att vräka bönder från skadade skogar för att sedan i stor utsträckning skapa kooperativa eucalyptusodlingar här. Dessa eucalyptusträd skulle sedan bli till pappersmassa. Folk som flera år tidigare hade fått löfte om att få stanna tvingades nu att flytta. Ibland handlade det om hela byar som existerat i årtionden.

I de flesta fall kunde armén inte förse de tvångsförflyttade bönderna med någon ny mark eller bostäder och de misslyckades också med att leverera utlovad mat och andra nödvändigheter. Då en munk och aktivist ledde protesterande bybor i en fredlig aktion blev de attackerade och misshandlade av en mobb och munken blev arresterad. Vem som stod bakom detta kanske inte är så svårt att lista ut.

Efter sex månader betraktade många, om inte de flesta, thailändare NPKC som en ny grupp med skurkaktiga generaler av den gamla sorten. Under tiden fortsatte NPKC att visa sitt stöd för monarkin i storslagna ceremonier. Då prinsessan Sirindhorn fyllde 36 år i april lät Chulachomklaos kungliga militärakademi 117 kadetter ordineras som munkar av överstepatriarken Phra Yanasangworn, till hennes ära.

Flygvapnet gav också kronprins Vajiralongkorn ett eget jaktplan av typen F-16A เอฟ-16เอ. Han var visserligen inte kvalificerad att flyga planet själv, men han använde det för att flyga runt i landet med en annan pilot vid spakarna. I början av 1992 utnämndes kronprinsen till fyrstjärnig general, amiral och flygvapengeneral. Han blev också utnämnd till kommendant i kungens vaktstyrka (Royal Guards).

(F-16A)

Detta gav kronprinsen högre militär status, men han lydde fortfarande under överbefälhavaren. I februari 1992 donerade Suchinda nästan fyra hektar av arméägd mark till kronprinsens förortspalats i Nonthaburi (Phra Tam Nak Nonthaburi) พระตำหนักนนทบุรี.

Redan i mitten av 1991 fanns det tecken på att kuppgeneralerna tänkte behålla makten efter de allmänna valen som skulle hållas den 22 mars 1992 och att Suchinda själv hade som mål att ta över posten som premiärminister. I september 1991 drog sig Sunthorn Kongsompong tillbaka och Suchinda blev nu också överbefälhavare över armén.

Då tidningen the Nation beskrev den nya nationalförsamlingen som "en återgång till det sorgliga förflutna" försökte NPKC lugna opinionen genom att utse Ukrit Mongkolnavin att leda en kommitté som skulle arbeta fram en ny författning. Ett förslag, som backades upp av militären, var att alla ministrar inte nödvändigtvis behövde vara medlemmar i parlamentet. Detta möttes av väldiga protester.

Suchinda upprepade gång på gång offentligt att han inte hade några politiska ambitioner och man nådde en kompromiss som slog fast att endast premiärministern inte behövde vara medlem i parlamentet.

Ett promiliärt parti, Samakkhi Tham (Phak Samakkhi Tham) พรรคสามัคคีธรรม, hade bildats efter kuppen 1991 av Narong Wongwan ณรงค์ วงศ์วรรณ (25 december 1925-10 september 2020). Han blev också partiledare. På engelska är partiet känt som Justice Unity Party. I en del källor anges Thitti Nakhonthab (Thiti Nakhonthap) ฐิติ นาครทรรพ och Somboon Rahong (Sombun Rahong) สมบุญ ระหงษ์ (21 maj 1932-23 september 2013) som medgrundare av partiet. Samakkhi Tham bildade sedan en allians med partiet Chart Thai. Samakkhi Tham hade stöd av flygvapengeneralen Kaset Rojananil som var en av ledarna från NPKC.

(Narong Wongwan)

(Thitti Nakhonthab)

(Somboon Rahong)

Handley kallar osminkat Narong Wongwan för mafioso-politiker i sin bok ”The King Never Smiles" och säger också att han kontrollerade en stor grupp parlamentsledamöter. Narong hade föga överraskande en oerhört stor förmögenhet.

I oppositionen mot NPKC fanns Chavalit Yongchaiyudhs New Aspiration Party (NAP), Demokratiska partiet lett av Chuan Leekpai och Palang Dharma Party som leddes av Bangkoks guvernör Chamlong Srimuang. De tre partierna förde en kampanj för utökad demokrati och mindre militär kontroll och de krävde att premiärministern skulle väljas bland de valda parlamentsledamöterna.

I november 1991 talade Kaset Rojananil öppet om behovet av en militär som premiärminister, underförstått Suchinda eller kanske han själv. Pressad av frågor från nyhetsreportrar lovade Suchinda inför kamerorna att han inte tänkte använda NPKC som språngbräda för att ta över premiärministerposten. Suchinda upprepade senare gång på gång offentligt att han inte hade några politiska ambitioner.

Förslaget till den nya författningen blev ett slagträ mellan juntan och dess motståndare. Förslaget, som gynnade generalerna och möjliggjorde för dem att kunna kontrollera regeringen de närmaste åren, passerade enhälligt den första rundan i den militärdominerade nationalförsamlingen den 19 november. Detta fick minst 50 000 personer att bege sig till Sanam Luang för att protestera, vilket var den största politiska demonstrationen sedan 1976.

Förslaget var så ensidigt att premiärminister Anand, efter att utkastet passerat andra rundan i parlamentet, uttryckte sin besvikelse offentligt och uppmuntrade allmänheten att kämpa emot. I december blev mediaattackerna mot NPKC allt djärvare och studenterna började organisera sig.

Den 7 december skulle den tredje rundan av författningsändringarna behandlas i parlamentet och då denna dag närmade sig ökade allmänhetens motstånd och i Bangkok oroade man sig för att det kunde bli våldsamma gatusammandrabbningar. Då kung Bhumibol indirekt visat sitt stöd för den nya författningen veknade motståndet och författningen godkändes till sist av parlamentet med röstsiffrorna 262-7 den 1 mars 1992.

Generalerna ville ha något som liknade 1978 års författning, där militären under en övergångsperiod fick en privilegierad ställning. Liksom i författningen från 1978 skulle senatens makt och storlek utökas för att kunna kontrollera regeringens arbete, med stöd av endast ett medelstort parti i representanthuset.

Det var inget större tvekan om att partiet Samakkhi Tham skulle kunna fylla denna roll. Senaten skulle väljas av NPKC och senaten skulle medverka i valet av premiärminister. Detta innebar att NPKC och generalerna från klass 5 med lätthet skulle kunna upprätthålla kontrollen över regeringen under de kommande åren.