Sangwan och barnen bodde i änkedrottning Savang Vadhanas stora palats Sra Pathum (Wang Sa Pathum) วังสระปทุม. Detta palats var då tämligen nybyggt och låg vid kanalen Saen Saep (Khlong Saen Saep) คลองแสนแสบ en bit från Bangkoks dåvarande centrum. Sangwan, som inspirerats av amerikansk barnuppfostran, lät sina två pojkar leka ostört på egen hand i palatsets trädgård. De hade både katter, hundar och apor som husdjur och på deras födelsedagar hölls stora fester dit både siameser och utlänningar bjudits in.
(Bhumibol (mitten), hans storebror, syster och mamma)
Familjen gjorde regelbundna utflykter till den zoologiska trädgård som skapats av kung Chulalongkorn och till havet och under den varmaste delen av året åkte de till Hua Hin, liksom den övriga aristokratin. Dusit zoo (Suan Sat Dusit) สวนสัตว์ดุสิต öppnade först 1938 och stängdes den 30 september 2018. Parken var bättre känd som Khao Din Wana เขาดินวนา bland siameserna.
Med tanke på barnens utbildning bildades studiegrupper med barn i deras egen ålder. Det handlade om både siameser och västerländska barn. Lärarna kom från Siam, England och USA. Sangwan var noga med att barnen skulle lära sig engelska. 1930 började Ananda på en katolsk elitskola vid namn Mater Dei โรงเรียนมาแตร์เดอีวิทยาลัย. 1932 gjorde Bhumibol samma sak och samma år påbörjade Ananda buddhistiska studier hos en framstående munk.
Livet i Bangkok blev allt besvärligare för familjen Mahidol under åren 1931-1933. De politiska spänningarna hade ökat i Siam efter depressionen i USA och Sangwan hade problem med Siams heta klimat. Sedan kom kuppen 1932 som avskaffade den absoluta monarkin och rojalisternas konspiratoriska tankar om att återinföra den. Under denna turbulenta tid valde Sangwan och familjen att lämna Siam i april 1933. Förmodligen för deras egen säkerhet. Hon bosatte sig med sin dotter och sina två söner i Lausanne i Schweiz. De skulle, med kortare avbrott, stanna här ända fram till 1945.
Den 25 mars 1934 fick Sangwan titeln Phra Rachachonni Sri Sangwal (Phra Ratchachonni Si Sangwan) พระราชชนนีศรีสังวาลย์. Därefter fick hon titeln Somdet Phra Ratchachonni Si Sangwal (Somdet Phra Ratchachonni Si Sangwan) สมเด็จพระราชชนนีศรีสังวาลย์ den 16 november 1938. Sin sista titel fick hon den 9 juni 1970. Då blev hon till Somdet Phra Srinagarindra Borom Rachachonni (Si Nakharinthara) สมเด็จพระศรีนครินทราบรมราชชนนี. För enkelhetens skull tänker jag fortsätta att kalla henne Sangwan.
I Lausanne placerades de tre barnen på en internatskola vid namn Champ Soleil (Sathan Liang Dek Chong Chole) สถานเลี้ยงเด็กชองโซเลย์ medan Sangwan bodde hos en schweizisk familj för att lära sig franska. Flera månader senare flyttade familjen in i en lägenhet nära Lausannes centrum med en siamesisk hemhjälp och en schweizisk dam som alltiallo. Bortsett från dessa fanns det flera hovdamer som bodde i närheten.
Fotografier från den här tiden visar två små, glada och nyfikna pojkar som alltid var tillsammans även om Anandas hälsa var ett problem. I brev till Savang Vadhana klagade Sangwan på att han ständigt var drabbad av mestadels mindre åkommor. Bhumibol var jämfört med Ananda däremot sällan sjuk. Sangwan kämpade också med sonen Anandas ovilja att studera. ‘‘Ananda koncentrerar sig inte alls på sitt skolarbete utan vill bara leka hela tiden,’’ skrev hon i september 1933, medan den flitige Bhumibol ‘‘förstår hur viktigt det är med studier” och han var bra på att komma ihåg glosor.
Anandas hälsa förbättrades 1934 och i april träffade de kung Prajadhipok och drottning Rambhai (Ramphai) รำไพ i Paris. Samma år reste familjen runt på landet i Lausannes omgivningar och under sommaren flydde de sommarvärmen och reste upp i bergen.
I november 1934 började europeiska journalister dyka upp för att få bekräftat om Ananda stod på tur att bli ny kung i Siam. Det ryktades nämligen att Rama VII tänkte abdikera och då hade plötsligt Ananda Mahidol seglat upp som möjlig siamesisk tronarvinge. Då man väntade på besked om Rama VI:s abdikation skrev Sangwan ett brev till Savang Vadhana. I brevet förklarade hon att oavsett vad som hände tillät inte Anandas hälsotillstånd att han kunde återvända till ett Siam med tropisk värme.
I februari 1935 kom en minister från den siamesiska regeringen på besök för att diskutera den förestående abdikeringen och i mars blev denna officiell. Då beslutade det siamesiska parlamentet enhälligt att erbjuda prins Ananda tronen enligt tronföljarlagen. Med den gamla änkedrottningen Savang Vadhanas välsignelse utnämndes den nioårige Ananda till Rama VIII.
Sangwan skulle visa sig vara en stor utmaning för både hovet och regeringen. Hon var fast besluten att behålla kontrollen över sina barn och själv avgöra hur länge de skulle stanna kvar i Schweiz. Att hon dessutom hade kinesiska rötter och att hon var en vanlig kvinna ur folket och mor till de två viktigaste tronarvingarna störde många vid hovet. Hennes amerikanska uppfostringsmetoder skiljde sig dessutom väsentligt från vad barnen hade fått uppleva om de uppfostrats i Bangkok.
En del vid hovet ville att hon skulle fråntas sin roll som uppfostrare, vilket hade drabbat andra icke kungliga mammor under tidigare regenter. Sangwan hade emellertid stöd från Savang Vadhana, vilket förhindrade att detta kunde ske.
I maj 1935 skrev Sangwan till Savang Vadhana att om folk kritiserade henne för att vara en vanlig kvinna ur folket kritiserade man indirekt även hennes barn, inklusive kungen. Halva kungens blod kom från henne, argumenterade hon. ‘‘Om de säger att jag inte är lämplig att vara mor till en kung... så låt dem hitta en annan kung vars mor är av kunglig börd.’’ Sangwan hotade faktiskt med sin sons abdikering, mindre än två månader efter att han blivit kung. Men hotet var inte riktat mot regeringen utan mot den kungliga familjen.
Först hade regeringsrepresentanter velat att den blivande kungen och hans bror skulle sluta sin ordinarie skolgång. De skulle i stället undervisas i hemmet. Sangwan sade emellertid nej till detta, med stöd från Savang Vadhana, då hon ville ge prinsarna en så normal uppväxt som möjligt och kontakt med vanliga människor. De båda prinsarna placerades därför i Ecole Nouvelle de la Suisse Romande โรงเรียนโนแวล เดอ ลา สวิส โรมอนด์ där de läste franska och därefter engelska och latin. Lite senare tillkom språket tyska.
1935 hade den siamesiska regeringen beslutat sig för att förse familjen Mahidol med ett stipendium på 100 000 baht om året och i augusti samma år kunde familjen därför bosätta sig i ett palatsliknande hus. Huset, som hade 13 rum och en stor trädgård, låg i Pully ปุยยี strax utanför Lausanne. Pengarna räckte också till en stor limousin. Huset döptes till Villa Vadhana (Willa Watthana) วิลล่าวัฒนา efter drottning Savang Vadhana. Här skulle familjen tillbringa de kommande 16 åren, med avbrott för tre kortare besök i hemlandet.
(Villa Vadhana på vintern)
Förhållandet mellan Sangwan, regeringen och palatset blev till sist mycket ansträngt. Det handlade bland annat om en önskan om att Ananda skulle återvända hem för en fullständig kröning i slutet av 1936. Motvilligt gick Sangwan med på detta. I augusti 1936 förklarade dock Anandas schweiziske läkare att Ananda fortfarande var för klen för en sådan resa. Sangwan anklagade nu Bangkok för att se mer till sina egna intressen än vad som var bra för Ananda. Bangkok anklagade i sin tur Sangwan för att kontrollera Ananda för sina egna maktambitioners skull.
Sangwan berättade för Savang Vadhana att hon och hennes familj kunde leva utan all denna uppståndelse och vid mer än ett tillfälle 1936 hotade Sangwan Bangkoks dåvarande regentråd med att Ananda kunde tänkas abdikera. Då ingrep Savang Vadhana och hon bad både regeringen och hovet om att dämpa sina krav. Hon skickade därefter sin dotter Valaya Alongkorn och sin styvson prins Rangsit Prayurasakdi (Rangsit Prayurasak) พระองค์เจ้ารังสิตประยูรศักดิ์ (12 november 1885-7 mars 1951) till Schweiz för att lugna familjen Mahidol. De två blev därefter familjens nära rådgivare.
Då Sangwan återvunnit sin respekt lugnade familjelivet ner sig. Officiella besök hos Ananda begränsades till lördagar. För övrigt levde barnen ett ganska fritt liv med lekar, utflykter och friluftsliv både sommar och vinter. Handley säger att barnen blev alltmer europeiskt präglade för varje dag som gick och att de talade franska med varandra. De använde bara thai när de talade med sin mamma och personalen.
Den 17 oktober 1938 påbörjade familjen Mahidol en resa med båt hem till Siam. Under resan fick Ananda och Bhumibol språkundervisning i thai samt kunglig etikett.
Den 15 november när kungafamiljens fartyg seglade uppför Chaophrayafloden stod hundratusentals hurrande och bugande människor längs floden för att hälsa dem välkomna. När de gick i land vid det kungliga palatset togs de emot av representanter från regeringen och hovet under ledning av Savang Vadhana. Den enda viktiga person som inte var närvarande var Phibun พิบูล. Han fruktade nämligen att han kunde utsättas för ett nytt mordförsök. Det senaste hade inträffat bara en vecka före kungens ankomst.
Besöket i Siam var fyllt av ritualer och ceremonier för Ananda, där han hela tiden hade prins Bhumibol vid sin sida. De besökte kungliga tempel, skänkte mat till munkar tidigt på morgonen, deltog i brahmanska riter och inspekterade Phibuns trupper. Men Sangwan såg också till att pojkarna hade rikligt med tid att leka. De gjorde bilturer runt omkring i Bangkok och till havet och på Bhumibols födelsedag den 5 december hölls det en stor trädgårdsfest för den kungliga umgängeskretsen.
Under några veckor såg det ut som om de kungliga och regeringen hade löst sina meningsskiljaktigheter. Ananda erkändes som Siams regent och Sangwan fick ökad status vid hovet. Kröningen som planerats för Ananda blev av olika skäl aldrig av. Enligt Handley påstods det att Ananda inte lärt formell thai och pali tillräckligt väl för att kunna genomföra de komplicerade veckolånga riterna som hörde till en kröning. En ceremoni i palatset där Ananda visade sin respekt för sina stamfäder i Chakridynastin fick ersätta en formell kröning.
Under folkets jubel påbörjade kungafamiljen sin hemresa till Europa den 13 januari 1939.
Då Phibun arresterade Anandas och Bhumibols favoritfarbror prins Rangsit i slutet av januari 1939 och avrättade ett antal rojalister verkade det inte lovande för monarkins framtid i Siam. Frågan var nu om familjen Mahidol någonsin skulle återvända till sitt hemland. Under hela andra världskriget stannade familjen kvar i det neutrala Schweiz där de fick sällskap av många andra kungliga flyktingar.
Sangwan anställde en lärare vid namn Cleon Seraidaris เกลอง เซแรดาร från Ecole Nouvelle för att undervisa pojkarna. Det var han som fick pojkarna intresserade av modellbygge, radioelektronik och musik. Han blev faktiskt något av en fadersfigur genom sin ständiga närvaro.
(Cleon Seraidaris och prinsarna 1937)
Som tonåringar följde Ananda och Bhumibol med i vad som hände i kriget och de började tycka om amerikansk populärmusik, jazz och franska och amerikanska filmer. Utan någon formell musikutbildning lärde de två bröderna sig att spela flera instrument tillräckligt bra för att kunna spela tillsammans med sina klasskamrater och siameser i exil.
De älskade också snabba bilar och de såg sin släkting, racerföraren och prinsen Birabongse Bhanudej (Phiraphong Phanudet) พระองค์เจ้าพีรพงศ์ภาณุเดช (15 juli 1914-23 december 1985) tävla i Bern. Birabongse var en son till Chulalongkorns helbror Bhanurangsi Savangwongse (Chao Fa Phanurangsi Sawangwong) เจ้าฟ้าภาณุรังษีสว่างวงศ์ (11 januari 1859-13 juni 1928).
(Birabongse Bhanudej efter att ha vunnit en motortävling i London i oktober 1937)
Då det mesta av uppmärksamheten hade fokus på Ananda kunde Bhumibol lite undanskymt syssla med sina egna intressen. I slutet av 1930-talet blev fotografering en av hans stora passioner. Samtidigt hade Bhumibol tankar om att bli professionell musiker eller racerförare.
1944 flyttade Ananda hemifrån för att börja studera vid Lausannes universitet มหาวิทยาลัยโลซานน์. Med en känsla av större frihet fick han vänner i kafémiljön där studenterna diskuterade konst, litteratur och inte minst politik. Han umgicks en del med en schweizisk flicka som gick i samma klass som han. 1945 var det Bhumibols tur att börja läsa vid Lausannes universitet. Det var uppenbart då som han började bli intresserad av att bli ingenjör.
Vid krigsslutet hade Ananda och Bhumibol blivit som så många andra välbesuttna unga i Europa. Förutom de ovan nämnda intressena vandrade de i bergen på somrarna, gjorde bilfärder till Paris och åkte skidor i Alperna เทือกเขาแอลป์ på vintrarna. Bröderna talade som tidigare nämnt franska med varandra och det påstås att när de talade thai kunde man höra en mindre brytning. De var uppenbart heller inte speciellt intresserade av sitt hemlands kultur och politik och ännu mindre intresserade av det ålderdomliga livet vid hovet i Siam.
Efter kriget beslöts det plötsligt att familjen Mahidol skulle återvända till hemlandet och hemkallandet i slutet av 1945 måste ha varit speciellt oroande för Ananda som förväntades ge upp sitt europeiska liv och ersätta detta med ett strikt inrutat liv som thailändsk monark.
Den 5 december 1945 anlände kung Ananda, Sangwan och Bhumibol till Bangkok där de fick ett storslaget mottagande av folket. Det enda som störde harmonin var en pågående krigsrätt mot Phibun och hans följeslagare. Pridi som hade varit förmyndarregent drog sig nu tillbaka från denna post och blev rådgivare till regeringen.
Kungen togs emot på flygplatsen Don Mueang av en Pridi som stod på knä. Bakom honom stod Seni Pramoj och landets högsta militärer. Därefter fortsatte kungen och hans familj med tåg in mot centrala Bangkok, där ytterligare en välkomstkommitté väntade, och till sist i en öppen bil till det kungliga palatset. Bilkortegens färdväg kantades av tiotusentals hurrande och bugande människor. Detta visade hur djupt rotad monarkin var trots att landet inte hade haft någon monark på plats på nästan 11 år.
Samma dag som kungafamiljen kom hem togs de två bröderna med till Wat Phra Kaeo och nästa dag visade de sin aktning för sina förfäder i Ramadynastin i en sal reserverad för de högsta kungliga. Efter detta inleddes ett ambitiöst medieprogram för att popularisera monarkin. Det gavs audienser till toppolitiker och ämbetsmän och Ananda och Bhumibol besökte flera kungliga tempel. Militära enheter genomförde uppvisningsövningar för dem och fotografier i tidningarna visade brödraparet då de inspekterade krigsfartyg och provsatt stridsflygplan.
Familjen hade planerat att stanna några veckor och sedan resa tillbaka till Schweiz där prinsarna skulle fortsätta sina universitetsstudier. Anandas huvuduppgift var att skriva under och därmed godkänna en ny författning. Men på grund av den turbulenta politiska situationen och viktiga sociala åtaganden blev deras vistelse betydligt längre än planerat. Ananda skrev under den nya författningen den 9 maj, där monarkins framtid verkade vara säkrad. Familjen Mahidol planerade nu att lämna Thailand den 13 juni. Men en tragisk händelse skulle snart drabba familjen och förändra deras framtidsplaner.
Den 9 juni 1946 hittades kung Ananda skjuten under mystiska omständigheter. Detta innebar ändrade planer för prins Bhumibol då han utsågs till ny tronföljare samma månad. Du kan läsa betydligt mer om Anandas död i "Modern tid," "Andra världskriget och efterkrigstidens Thailand," artikeln "Kung Anandas död (1946)."
Kung Ananda hade som tidigare nämnt aldrig fått någon egentlig kröning. Tekniskt sett var Ananda därför bara en prins med statusen att få ha sju nivåer på sin kungliga parasoll. Endast en fullständigt krönt kung kunde ha nio nivåer. Kung Bhumibol ändrade efter sin brors död därför hans kungliga titel, vilket nu berättigade Ananda till nio nivåer. Därmed blev Ananda en fullvärdig Chakrikung.
Den 19 augusti 1946 återvände kungafamiljen med flyg till Europa och Schweiz. Officiellt handlade det om fortsatta studier för Bhumibol och han studerade juridik vid Lausannes universitet. På sin fritid sysslade han bland annat med fotografering, jazzmusik och sportbilar.
Under ett besök i Paris 1947 träffade kungen den thailändske ambassadörens dotter Mom Ratchawong Sirikit Kitiyakara (Mom Ratchawong Sirikit Kittiyakon) หม่อมราชวงศ์ สิริกิติ์ กิติยากร (12 augusti 1932-) för första gången. De var båda musikintresserade och Sirikit spelade piano. Resultatet av mötet blev att kungen allt oftare tog sin Fiat Topolino till Paris. (En annan källa talar om att de två träffades första gången våren 1948.)
(Sirikit 15 år gammal)
(Fiat Topolino Sport)
Faktum var att kung Bhumibol och Sirikit var släkt med varandra. Bhumibols pappa och Sirikits morfar, prins Kitiyakara Voralaksana (Phra Ong Chao Kitiyakon Woralak) พระองค์เจ้ากิติยากรวรลักษณ์ (1874-1931), var halvbröder. Sirikits far hette Mom Chao Nakkhatra Mangala Kitiyakara (Mom Chao Nakkhatramongkhon Kitiyakon) หม่อมเจ้านักขัตรมงคล กิติยากร (4 januari 1897- 11 februari 1953) och mamman hette Bua Kitiyakara (Mom Luang Bua Kitiyakon) หม่อมหลวงบัว กิติยากร (25 november 1909-19 september 1999).
(Sirikits mamma och pappa)
Bua Kitiyakara var född som Mom Luang Bua Sanidwongse หม่อมหลวงบัว สนิทวงศ์ och hennes pappa hette Chaophraya Wongsanupraphan เจ้าพระยาวงษานุประพัทธ์ (24 juni 1866-20 oktober 1940), eller Mom Ratchawong Sathan Sanidwongse หม่อมราชวงศ์สท้าน สนิทวงศ์.
Klockan 22.00 den 4 oktober 1948 råkade kungen ut för en allvarlig bilolycka omkring 10 kilometer utanför Lausanne. Han körde då in i bakre delen av en lastbil med sin Fiat Topolino. I bilen satt också hans systers man Aram Ratanakul Serireongrit อร่าม รัตนกุล เสรีเริงฤทธ์ (24 augusti 1920 - 3 februari 1982). Bhumibol skadade sin rygg och fick allvarliga skärsår i ansiktet. Först trodde man att han skulle bli blind, men lyckligtvis förlorade han bara synen på sitt högra öga.
Sirikit blev nu en flitig besökare på sjukhuset i Lausanne. En romans började spira och den 19 juli 1949 förlovade de sig. Det finns dock källor som säger att Bhumibol friade på Sirikits 17-årsdag den 12 augusti 1949.
1950 skilde sig Aram och Galyani. De hann få en gemensam dotter, Dhasanawalaya (Thatsanawalai) ทัศนาวลัย (11 november 1945-). Galyani hade förlorat sin prinsesstitel i och med giftermålet, men den skulle hon senare få tillbaka av sin bror.
(Aram, Galyani och dottern Dhasanawalaya)
Tidigt 1950 återvände kungen och hans förlovade till Thailand med det danska skeppet Selandia. Kungen och Sirikit gifte sig den 28 april 1950 (klockan 10.24) och sju dagar senare, den 5 maj 1950, blev Bhumibol officiellt krönt.
(Rama IX:s kröning)
Den 6 juni 1950 återvände Bhumibol och Sirikit till Schweiz, innan han bestämde sig för att återvända till Thailand för gott 1951. Kungen valde palatset Chitrlada (Chitlada) จิตรลดา som sitt residens. Kungen och drottningen fick fyra barn; prinsessan Ubol Ratana (Ubonrat), född 1951 i Schweiz, prins Vajiralongkorn (Wachiralongkon) född 1952 i Bangkok, prinsessan Sirindhorn (Sirinthon) född 1955 i Bangkok och prinsessan Chulabhorn (Chulaphon) född 1957 i Bangkok. Titlar och thaistavningar finns med i de kommande artiklarna.
Under perioden 1952-1963 befann sig Sangwan bara sporadiskt i Thailand. Hon kom hem vid speciella tillfällen såsom när barnbarnen föddes och under Savang Vadhanas sjukdom och död samt när kung Bhumibol ordinerades som munk. Under dessa besök stannade hon normalt bara en till två månader förutom under vissa speciella perioder som krävde hennes närvaro. Det handlade då om att hon verkade som regent när kungen och drottningen besökte 14 europeiska länder och USA 1960. Hon stannade då i hela sex månader. Hon verkade också som regent under kungaparets fortsatta resor fram till 1967.
Genom sin starka ställning anses kung Bhumibol ha haft en stabiliserande och sammanhållande inverkan på landets befolkning. Under många år besökte kungaparet stora delar av landet. Kungen var bland annat angelägen om att få löst de problem som bergsfolken i norr dragits med. Dels genom att förbättra deras levnadsstandard, minska skogsskövlingen och att få stoppat narkotikatrafiken i området.
Bergsstammarna i norr hade tidigare bränt ner skog för att få nya marker, då de gamla blivit utarmade. Dessutom odlade de tidigare mycket opium som på illegal väg nådde Bangkok och utlandet. Kungen försökte förmå bergsfolken att odla alternativa grödor såsom sojabönor, frukt, kaffe och jordgubbar. Kungaparet upprättade också fonder som skulle användas vid naturkatastrofer och för att bekämpa sjukdomar i landet, såsom polio, kolera, tuberkulos, och lepra.
Under sina resor runt om i landet hade kungen alltid medicinsk personal med sig som behandlade folk där han drog fram. Dessutom startade han välutrustade mobila läkarteam. Där det var svårt att ta sig fram med fordon på hjul fanns det båtar med full utrustning till rådighet. Drottningen var för övrigt president för Röda Korset i Thailand.
Redan som ung tyckte Bhumibol om idrott och han rodde och tränade regelbundet styrketräning på 1950 och 1960-talet. Dessutom spelade han tennis och badminton. Hans största passion var dock segling med mindre segelbåtar. Han seglade inte bara utan byggde också egna små segelbåtar.
Kungaparet tillbringade ofta helgerna i Hua Hin, tillsammans med sina barn. Här simmade, seglade och åkte de vattenskidor. Alla fyra barnen fick sin första utbildning i Bangkok. Drottning Sirikit, som var mer utåtriktad än sin man i det officiella livet, målade, spelade piano och passade sina barn. Då kungen var munk 1956 (15 dagar i Wat Bowonniwet oktober-november) var hon regent i hans ställe.
(Rama IX som munk)
"Vi vill regera med rättvisa för det siamesiska folkets välfärd och lycka." Detta är de traditionella orden som varje thailändsk kung i Ramadynastin uttalar den dag han bestiger tronen. Allt administrativt arbete i landet utförs i kungens namn och alla lagförslag presenteras för kungen innan de träder i kraft.
Allt går via kungen, såsom ingåendet av ett traktat, utnämnandet av premiärministern, regeringen och alla högre ämbetsmän med mera. För att vara väl förberedd studerade kungen ingående allt som presenterades honom och han hade hjälp av ett rådgivande kronråd (Privy Council) i svåra eller komplicerade frågor.
Det påstås att olika regeringar har uppskattat kungens råd och att folket även har bett om kungliga råd i alla slags ärenden. Till exempel om vilket namn de skulle ge sitt nyfödda barn. Enligt författningen är kungen också högste befälhavare över alla väpnade styrkor. Kungen installerade personligen alla officerare som uppnådde graden general. Dessutom överlämnade han det officiella svärdet till nyutexaminerade kadetter från polis- och militärakademierna. Han gav också audiens till alla officerare som skulle utomlands för träning eller strid.
Kungen gjorde en framgångsrik resa till nordöst 1955. Sarit Thanarat tillät sedan kungen att fortsätta med sitt resande. I mars 1958 genomförde kungaparet en ny resa till nordöst och året efter en resa i söder. Kungen och drottningen reste ofta till områden där landets säkerhetsstyrkor bekämpade kommunistisk gerilla eller terrorister, för att stärka deras moral. Dessutom besökte kungaparet regelbundet sjuka och sårade soldater eller poliser på fältsjukhus och vanliga sjukhus. Personligen medverkade de också vid begravningar för att om möjligt trösta de anhöriga.
Kungen intresserade sig också för militär taktik och vapen och detta gav honom stor erfarenhet och han bidrog med råd angående vapentillverkning och förbättringar av befintliga vapen. Helikoptrar, både inom civil och militär användning, har kungen varit speciellt intresserad av. Inom utrikespolitiken var kungen också aktiv och skickade och mottog själv delegationer från och till vänligt sinnade nationer. Kungen gav också varje thailändsk ambassadör en avskedsaudiens.
På 1960-talet gjorde kungen och drottningen en rad bejublade utlandsbesök, där de mottogs och hedrades av statsöverhuvuden, mottogs generöst av Europas kungahus och förärades en storslagen konfettiparad i New York. Statsbesöken genomfördes under perioden 1960-1963. Kung Bhumibol hade inte varit utanför landet sedan 1951 och bakom utlandsbesöken låg Sarit och USA. Det handlade om att stärka Thailands integrering i det antikommunistiska blocket samtidigt som man ville tvätta bort Sarits regims diktatoriska framtoning.
Det antikommunistiska temat blev tydligt i och med det första tre dagar långa statsbesöket till Sydvietnam i december 1959. Två månader senare spenderade kungaparet åtta dagar i Indonesien hos president Sukarno. Tidigt i mars 1960 besökte de Burma.
(Kungen och drottningen)
Därefter inleddes en sju månader lång resa till väst som inkluderade statsbesök i 15 länder generöst varvat med privat semester. Resan påbörjades den 14 juni 1960 och inleddes med en hel månad i USA där kungaparet fick ett storslaget mottagande. Kungaparet fick bland andra träffa den tidens berömdheter såsom Walt Disney, Elvis Presley, Bob Hope, Lucille Ball och Benny Goodman.
Den amerikanska pressen öste beröm över Bhumibol och Sirikit, som erövrade amerikanska hjärtan med sin charm och skönhet. Väl hemma igen skickade USA propagandafilmer till Thailand från kungabesöket och man såg därmed till att så många thailändare som möjligt fick ta del av deras resa.
Därefter genomförde kungaparet ett långt besök i 14 europeiska länder. De besökte Storbritannien, Tyskland, Portugal Schweiz, Danmark, Norge, Sverige, Italien, Vatikanstaten (Nakhon Rat Watikan) นครรัฐวาติกัน, Belgien, Frankrike, Luxemburg (Prathet Laksemboek) ประเทศลักเซมเบิร์ก, Nederländerna och till sist Spanien. Det handlade oftast om tredagarsbesök, vilket också gav kungaparet tid för mycket semester på egen hand då de stannade i Europa i fem månader.
Europabesöket blev lika triumfartat som USA-besöket. Européer i allmänhet var inte speciellt intresserade av Thailand, men de hade en tradition för kunglig diplomati. Så de rullade också ut de röda mattorna och media täckte besöken med stor entusiasm. Mellan statsbesöken återvände familjen Mahidol till en hyrd egendom i Schweiz eller turistade privat och umgicks informellt med vänner och bekanta.
I mitten på januari 1961 återvände kungaparet till Thailand där de fick ett storslaget och entusiastiskt mottagande av sina undersåtar. Det uppskattades att en miljon människor kantade deras färdväg från flygplatsen och in till Bangkok.
De kommande åren gjorde kungaparet liknande resor till Pakistan, Malaysia, Australien och Nya Zeeland 1962, till Japan, Taiwan och Filippinerna 1963, till Österrike 1964, till Iran och England 1966 och till USA och Kanada 1967. Alla dessa länder var viktiga ickekommunistiska allierade. Några resor till de nära grannarna Indien, Nordvietnam, Kambodja, Laos och Kina, eller till Sovjetunionen var det däremot inte tal om.
Då kung Bhumibol befann sig i sitt hemland var han mycket engagerad i förbättringar av Thailands omfattande jordbruk. Själv drev han ett eget litet lantbruk med uppfödning av mjölkkor och experimentell risodling på palatsområdet mitt inne i Bangkok. Flera andra experiment som berörde jordbruket ägde också rum på palatsområdet. Bland annat påbörjade han avel av får och kor. Förutom dessa intressen spelade kungen badminton och hade en egen snickarverkstad där han bland annat byggde en båt och en helikopter.
Kungen är dessutom den ende monark som har fått en av sina egenhändigt komponerade melodier framförd på Broadway. En melodi vid namn Blue Night (Blue Day?) framfördes i en uppsättning kallad Peep Show som producerades av Michael Todd (22 juni 1909-22 mars 1958) 1950. Kungens komposition Falling Rain (Sai Fon สายฝน), blev en hit i Thailand. Vid den här tiden samlades varje vecka en grupp amatörmusiker, som kallade sig för Chitrlada Orchestra, i palatset för att spela med kungen.
(Kungen spelar saxofon)
Vill du lyssna på kungens kompositioner kan du besöka följande länk;
http://www.kanchanapisek.or.th/royal-music/index.en.html
Kungen intresserade sig dessutom för fotografering och målade oljemålningar. Också inom området ungdom och utbildning har kungen visat sitt stora intresse. Redan i början av sin regeringsperiod grundlade han Ananda Mahidol-fonden till sin döde brors ära. Fondens funktion var att ge stipendier för universitetsutbildade och deras vidare utbildning i utlandet. Ett festligt inslag har varit att kungen, för att minska spänningen inför examensperioder på universiteten, stått för musikunderhållning där han själv spelat med.
Kungen startade sin egen grundskola, Chitrladaskolan โรงเรียนจิตรลดา, på palatsområdet där också ett antal barn utifrån deltog i undervisningen tillsammans med de kungliga barnen. Kungen övervakade och hade själv synpunkter på vilka undervisningsmetoder som skulle användas. Detta uppenbart med gott resultat, då det senare visade sig att de tidigare eleverna blev framstående under sin vidare utbildning på högre läroanstalter. Undervisningen på landsbygden har också fått kungens stöd och uppmuntran. Speciellt ska då åter nämnas förbättringarna för bergsstammarna i norr.
Thailands författning nämner inte bara kungen av Thailand som buddhismens beskyddare, utan också som beskyddare av alla religioner. Kungen gav bidrag inte bara till buddhistiska institutioner utan också till institutioner som tillhörde andra trosriktningar.
På grund av det faktum att två kungliga generationers monogami resulterat i färre möjliga kandidater som tronföljare ändrades den thailändska tronföljarlagen, eller successionsordningen, 1974. Nu tilläts även kvinnor att ärva tronen. Både prins Vajiralongkorn och prinsessan Sirindhorn blev utsedda till tronarvingar. Men uppenbarligen stod prins Vajiralongkorn först i kön.
Den 5 maj 1987, sju månader innan sin 60-årsdag, utnämndes Bhumibol till den Store av Thailands dåvarande premiärminister. Den 2 juli 1988 kunde kungen fira att ingen annan kung i Thailands historia hade regerat längre än han. Detta rekord slogs sedan med råge i juni 2006 då det firades att han hade suttit på tronen i hela 60 år!
(Den kungliga familjen)
Ovanstående gamla bild (som kan förstoras) visar en stor del av dåvarande kungafamiljen. Vi börjar med övre raden från vänster till höger. Dhasanawalaya (dotter till kungens syster), Virayuth Didyasarin (gift med prinsessan Chulabhorn), kungadottern Maha Sirindhorn, kungasonen Vajiralongkorn (gift med prinsessan Soamsawali), kungadottern Ubol Ratana och hennes make Peter Ladd Jensen ปีเตอร์ แลด เจนเซน (1951-). I mittenraden sitter kungens syster Galyani Vadhana, kungens mamma Sangwan, kung Bhumibol och drottning Sirikit. Knäsittande på golvet sitter kungadottern Chulabhorn, prinsessan Bajrakitiyabha och hennes mamma prinsessan Soamsawali.