Under mina studier av Thailands historia har jag upptäckt att den moderna thailändska monarkins historia är ett ämne som måste behandlas med stor varsamhet. Problemet är att en korrekt historieskrivning i värsta fall kan resultera i ett åtal om majestätsbrott. Detta kommer jag att berätta lite mer om i artikeln "Lagen om majestätsbrott" längre fram i detta avsnitt.

Delar av det som jag skrivit här nedan finns även omtalat i hemsidans huvudtext. Du kommer också upptäcka att thaistavningen av de flesta namn och platser även finns med i huvudtexten.

Den numera bortgångne kung Bhumibol Adulyadej (Phumiphon Adunyadet) ภูมิพลอดุลยเดช (5 december 1927-13 oktober 2016) föddes en kylig decemberdag på Cambridge Hospital โรงพยาบาลเคมบริดจ์ i Massachusetts รัฐแมสซาชูเซตส์ USA สหรัฐอเมริกา, klockan 08.45 måndagen den 5 december 1927. Cambridge Hospital heter i dag Mount Auburn Hospital โรงพยาบาลเมาท์ออเบิน.

Bhumibols pappa var den siamesiske prinsen Mahidol Adulyadej (Chao Fa Mahidon Adunyadet) เจ้าฟ้ามหิดลอดุลยเดช (1 januari 1892-24 september 1929). Han är även känd som prinsen av Songkhla (Kromma Luang Songkhla Nakharin) กรมหลวงสงขลานครินทร์. Bhumibols mamma var då känd som Mom Sangwan หม่อมสังวาลย์ (21 oktober 1900-18 juli 1995).

Prins Mahidols tidiga fullständiga titel var Somdet Chao Fa Mahidol Adulyadej Kromma Luang Songkhla Nakharin (Somdet Chao Fa Mahidon Adunyadet Kromma Luang Songkhla Nakharin) สมเด็จเจ้าฟ้ามหิดลอดุลยเดช กรมหลวงสงขลานครินทร์. Han fick senare titeln Mahitala Dhibesra Adulyadej Vikrom Phra Borommaratchachanok (Somdet Phra Mahitala Thibet Adunyadet Wikrom Phra Borommaratchachanok) สมเด็จพระมหิตลาธิเบศร อดุลยเดชวิกรม พระบรมราชชนก.

Sangwan, som hon hette som ung, kom från provinsen Nonthaburi (Changwat Nonthaburi) จังหวัดนนทบุรี. En källa säger att hon var dotter till en guldsmed och en källa säger att hennes pappa var en thai-kines som var gift med en siamesiska. Författaren Paul M. Handley พอล แฮนด์ลีย์ säger att hon föddes av fattiga föräldrar med kinesisk härstamning på andra sidan Chaophrayafloden แม่น้ำเจ้าพระยา mittemot kungliga palatset พระบรมมหาราชวัง (Grand Palace) i Bangkok.

(Sangwan som ung)

Genom, för mig lite oklara, släktkontakter hade Sangwan vid sju års ålder hamnat i kunglig tjänst i Suan Hongsa Royal Villa (Phra Tamnak Suan Hong) พระตำหนักสวนหงส์ på Dusitpalatsets พระราชวังดุสิต område. Där tjänstgjorde hon hos den enda överlevande dottern till änkedrottning Savang Vadhana (Sawang Watthana) สว่างวัฒนา (10 september 1862-17 december 1955).

(Suan Hongsa Royal Villa)

Denna dotter var prinsessan Valaya Alongkorn (Chao Fa Walai Alongkon) เจ้าฟ้าวไลยอลงกรณ์ (16 april 1884-15 februari 1939). Drottning Savang Vadhana var för övrigt också mor till prins Mahidol och Valaya Alongkorn var hans äldre syster. Uppenbart bestod Sangwans plikter först bara i att visa upp sig en gång på morgonen då hon vaknade och en gång på kvällen.

(Valaya Alongkorn, Savang Vadhana och Mahidol Adulyadej)

Sangwan var det tredje barnet i en familj med fyra barn. Hennes äldre bror och syster hade dött när de var små och kvar fanns bara en yngre bror vid namn Thomya ถมยา. Då Sangwan var nio år gammal blev hon föräldralös och hennes faster, som försörjde sig genom att tillverka sötsaker och sälja rullade cigaretter, tog hand om henne.

Efter skolgång och utbildning till sjuksköterska fick hon till sist ett kungligt stipendium för att studera vidare i USA. Då Sangwan skulle ha ett pass behövde hon ett efternamn, vilket inte var vanligt före 1913. Hon valde då efternamnet Talapat (Talaphat) ตะละภัฏ.

Sangwan Talapat (Sangwan Talaphat) สังวาลย์ ตะละภัฏ lämnade Bangkok กรุงเทพฯ den 13 augusti 1917 ombord på fartyget S.S. Kuala กัวลา. Ombord fanns nästan 20 andra siamesiska studenter. Resan gick via Singapore สิงคโปร์, Hongkong ฮ่องกง, Japan ประเทศญี่ปุ่น och Hawaii เกาะฮาวาย och efter sex veckor anlände fartyget till San Francisco ซานฟรานซิสโก.

(S.S. Kuala)

Det första året bodde Sangwan hos en amerikansk familj vid namn Adamsen i Berkeley เบิร์กลีย์. Under denna tid gick hon i en skola vid namn Emerson School โรงเรียนประถมเอเมอรสัน, tillsammans med sin väninna Ubol Palakawongse na Ayudhya (Ubon Palakawong na Ayutthaya) อุบล ปาลกะวงศ์ ณ อยุธยา. Dessutom gick hon i söndagsskola för att lära mer om den kristna tron.

(Sangwan och Ubol)

På kvällen den 21 september 1918 anlände Sangwan till Boston บอสตัน med tåg från San Francisco. Hon hade sällskap av ytterligare åtta andra siamesiska studenter. På stationen hälsades de välkomna av prins Mahidol Adulyadej, som hon aldrig träffat tidigare, och han följde studenterna till deras första tillfälliga bostad. Under perioden 1916-1921 hade prins Mahidol nämligen frivilligt valt att ta hand om de siamesiska studenterna här och hjälpte dem med deras utbildningar, deras sociala liv och ibland även ekonomiskt.

Det var så Sangwan träffade sin blivande man och enligt hörsägen ska det ha blivit kärlek vid första ögonkastet. Prins Mahidols rumskamrat Pradit Sukhum ประดิษฐ์ สุขุม (1 maj 1904-17 maj 1967), som senare blev till Luang Sukhum Nayapradit (Luang Sukhum Naiyapradit) หลวงสุขุมนัยประดิษฐ har sagt att prinsen väckte honom, då han kom hem efter klockan två på natten, och sade till honom: “De två flickorna har kommit. Sangwan är mycket söt, ska du veta."

(Pradit Sukhum)

Sangwan flyttade därefter till en ny bostad där hon bodde fram till den 28 september. Därefter hade prins Mahidol ordnat så att flickorna fick bo hos en familj Armstrong i Hartford ฮาร์ทฟอร์ด, Connecticut รัฐคอนเนตทิคัต. Han hade också ordnat så att de skulle gå på North Western Grammar School för att förbättra sina kunskaper i engelska både i läsning, skrivning och tal.

Prins Mahidol blev plötsligt mycket intresserad av hur det gick för Sangwan och blev en flitig besökare i Hartford. Det hela slutade med att de förlovade sig där år 1919. Förlovningen var en privat tillställning där prinsen gav Sangwan en hjärtformad ring med diamanter. Trettio år senare skulle samma ring i sin tur skänkas av Sangwans son till sin kommande brud.

Efter förlovningen bad prins Mahidol Sangwan att flytta tillbaka till Cambridge เคมบริดจ์, Massachusetts. Här bodde hon hos systrarna Emily เอมมิลี่ och Constance Williston คอนสแตนซ์ วิลลิสตัน som lärde henne algebra, latin, franska och engelska. Prins Mahidol anställde också en amerikansk dam som tog med henne på lärorika guidade turer på muséer och konstgallerier. Sangwan bodde här fram till augusti 1919.

Det kan vara intressant att veta att prins Mahidol var ordförande i en siamesisk studentförening 1921-1927. Föreningen kallade sig Siamese Alliance (Sayam Samakhom) สยามสมาคม.

Då är det dags att berätta lite mer om prins Mahidols bakgrund. Liksom andra av Chulalongkorns söner hade han fått sin första utbildning i Royal School på Grand Palaces område. Tolv år gammal 1904 hade han sedan skickats till London i England för utbildning vid Harrow School โรงเรียน ฮาโรว์. Här finns det dock källor som anger året till 1905 och att han var 13 år gammal. Titeln prins av Songkhla fick han också då han var 13 år gammal.

Ett och ett halvt år senare flyttade han, enligt sin fars önskemål, till Tyskland (Prathet Yoeramani) ประเทศเยอรมนี där han påbörjade en militär utbildning vid den kungliga preussiska militära förberedande högskolan i Potsdam พ็อทซ์ดัม. Därefter fortsatte han sin militära utbildning vid Preussische Hauptkadettenanstalt i Gross-Lichterfelde โกรสลิชเตอร์เฟลเด i Berlin เบอร์ลิน. I Berlin brukade prins Mahidol träffa kejsare Vilhelm II จักรพรรดิวิลเฮล์มที่ 2 (r. 15 juni 1888-9 november 1918) och ibland underhölls han av kejsaren i Potsdam พอทสดัม.

Efter sin fars död ville prins Mahidols halvbror kung Vajiravudh att han skulle få en marin utbildning vid den kejserliga tyska sjöfartsakademin i Flensburg-Mürwik. När han studerade där vann han en tävling i ubåtsdesign och blev utnämnd till löjtnant både i den tyska flottan och den siamesiska flottan år 1912. Efterhand som prinsen mognade minskade dock hans intresse för en karriär inom den siamesiska flottan.

Första världskrigets utbrott 1914 tvingade prins Mahidol från Siam att återvända hem och ta en tjänst som lärare vid den kungliga sjökrigsskolan (Rongrian Nai Ruea) โรงเรียนนายเรือ. Här fortsatte han att utveckla sitt intresse för mindre fartyg, inklusive ubåtar och torpedbåtar. Detta ledde till en konflikt med högre sjöbefäl som föredrog större fartyg. Dessa sjöbefäl, som oftast var brittiskt utbildade, fick igenom sina krav och prins Mahidol insåg att hans expertis inte skulle tas på allvar. Han lämnade därför sin tjänst i flottan redan nio månader efter att han tillträtt.

Det var nu som prins Mahidols halvbror och gode vän prins Rangsit Prayurasakdi (Phra Ong Chao Rangsit Prayurasak) พระองค์เจ้ารังสิตประยูรศักดิ์ (12 november 1885-7 mars 1951) kom in i bilden. Han var chef för den kungliga medicinska högskolan i ett Siam som var långt efter väst när det gällde medicinsk utbildning och folkhälsoutbildning. Högskolan och tillhörande Sirirajsjukhuset (Rongphayaban Sirirat) โรงพยาบาลศิริราช var litet, överbelagt, underfinansierat, led av brist på sjukvårdspersonal och dåligt utrustat.

Prins Rangsit, som var en lägre rankad prins än Mahidol, menade att den högt rankade Mahidol var perfekt för att bidra till att öka intresset och förbättra förutsättningarna för den medicinska utvecklingen i Siam. Han bjöd därför in prins Mahidol på en båttur längs kanalerna Bangkok Yai och Bangkok Noi. Längs färdvägen låg Sirirajsjukhuset och han bjöd in sin halvbror att besöka sjukhuset.

Prins Mahidol reagerade starkt på sjukhusets dåliga standard och prins Rangsit passade då på att fråga honom om han kunde tänka sig att hjälpa till. Mahidol tvekade först då han själv inte hade några kunskaper om medicin, men efter några dagar hade han ändrat sig.

Prins Mahidol, som nu hade blivit övertygad om att Siam var i skriande behov av kunskap om sjukdomsbekämpning, började nu själv studera medicin och hälsovård. Med kung Vajiravudhs tillstånd bestämde han sig ännu en gång för att lämna sitt hemland för att utbilda sig i USA.

Den 27 augusti 1916 anlände prins Mahidol till Massachusetts med tåg. Han hälsades välkommen av Harvardprofessorn Jens Iverson Westengard เจนส์ ไอเวอร์สัน เวสเตนการ์ด (15 september 1871-17 september 1918) på Bostons station. Westengard hade tidigare varit rådgivare till den siamesiska regeringen under perioden 1908 eller 1909-1915. Det var Westengard som ordnade så att prinsen kunde studera vid Harvarduniversitetet มหาวิทยาลัยฮาร์วาร์ด. Westengards arbete blev med tiden så uppskattat att han fick titeln Phraya Kanlayanmaitri พระยากัลยาณไมตรี.

(Jens Iverson Westengard)

Under perioden 1916-1919 bodde prins Mahidol i Cambridge och under perioden 1919-1921 bodde han i Boston då han studerade vid Harvarduniversitetet och Massachusetts Institution of Technology สถาบันเทคโนโลยีแมสซาชูเซตส์ (MIT) i Massachusetts.

Vid något tillfälle hade Mahidol bett prins Rangsit att utse fyra studenter som skulle skickas för att utbildas i USA. Det handlade om två medicinstudenter vars utbildning skulle bekostas av Mahidol själv och två sjuksköterskestudenter vars utbildning skulle bekostas av hans mamma drottning Savang Vadhana.

I samband med sin ankomst till USA blev prinsen intervjuad av både Boston Globe เดอะบอสตัน โกล์บ och New York Times เดอะนิวยอร์กไทมส์. I dessa intervjuer förklarade han att han kommit till USA för att studera hälsovård för att förbättra villkoren för sitt folk. I intervjun, som publicerades den 24 september 1916, sade prins Mahidol bland annat följande;

“Jag vill inte på något sätt bli behandlad annorlunda än någon annan då jag befinner mig här,” förklarade prinsen den sista kvällen med ett smittsamt leende. “Jag är inte här för att roa mig själv, även om jag förväntar mig mycket glädje över mina erfarenheter här, eller att göra av med en massa pengar utan jag är här för att studera hårt och tillämpa mina kunskaper för mitt lands bästa.”

“Jag vill inte vara känd som ”prinsen” då jag är här,” fortsatte den unge mannen uppriktigt. “Det vardagliga mister Songkhla passar mig mycket bättre. En av mina titlar är nämligen hertigen av Songkhla och då jag är här föredrar jag att använda detta namn med det amerikanska prefixet mister."

I intervjun med New York Times som publicerades den 25 september 1916 sade prinsen bland annat följande;

"Det är inte troligt att jag kommer att nå tronen, men det bekymrar mig inte, inledde prinsen. Min ambition är att leva ett meningsfullt liv. Jag skulle kunna leva ett komfortabelt liv och hedras som kungens bror, men jag tycker det är dumt att jag ska bli hedrad bara för att jag råkar vara den jag är. Om jag ska hedras vill jag att det ska vara för något jag förtjänat.”

(Prins Mahidol på besök i Chicago)

Jag har här ovan berättat om förlovningen mellan prins Mahidol och Sangwan. Ett äktenskap med en kvinna utanför kungafamiljen var inte välsett. Men drottning Savang Vadhana tyckte om Sangwan och då prinsen inte befann sig så högt upp i tronföljden gav kungen sitt bifall till äktenskapet.

Paret, som reste till Bangkok i samband med drottning Saovabhas kremering , gifte sig i Bangkok den 10 september 1920 och återvände sedan till Boston, USA där prinsen fortsatte sina studier. Sangwan studerade samtidigt hushållsekonomi och omvårdnad vid Simmons College วิทยาลัยซิมมอนส์ och skolhälsovård vid Massachusetts Institution of Technology (MIT). Det ska tilläggas att det var då prins Mahidol gifte sig med Sangwan som hon fick titeln Mom.

Den 24 september 1921 lämnade de Boston och reste till Europa. Här inledde paret ett intensivt resande som också omfattade Mellanöstern och Asien. Det handlade både om nytta och nöje och ibland om kungliga uppdrag. Deras första barn, prinsessan Galyani Vadhana (Kanlayani Watthana) กัลยาณิวัฒนา (6 maj 1923-2 januari 2008) föddes därför i London.

1923 återvände paret till Siam där prins Mahidol arbetade som generaldirektör i universitetsdepartementet, tillhörande utbildningsministeriet (krasuang sueksathikan) กระทรวงศึกษาธิการ. Förutom sina administrativa uppgifter undervisade han också läkarstudenter vid kungliga medicinska högskolan. Liksom många av sina syskon var prins Mahidol ofta sjuk, vilket en del menade hade att göra med inavel. Chulalongkorns officiella drottningar var nämligen alla hans halvsystrar och många av deras barn dog tidigt.

1925 lämnade familjen Mahidol återigen Siam och reste till Heidelberg ไฮเดลเบิร์ก där prinsen fick medicinsk behandling. Den 20 september samma år föddes barn nummer två. Den här gången blev det en son som fick namnet Ananda Mahidol (Ananthamahidon) อานันทมหิดล (20 september 1925-9 juni 1946).

Två månader senare dog kung Vajiravudh utan att lämna någon manlig arvinge efter sig. Åren innan hade tre av prins Mahidols kungliga halvbröder dött en alltför tidig död. Kung Prajadhipok (Prachathipok) ประชาธิปก hade heller inte någon manlig arvinge och plötsligt hade prins Mahidol seglat upp som möjlig tronföljare. Men Mahidol hade tillbringat mer än halva sitt liv utanför Siam och han påstods vara kritisk till den traditionella siamesiska monarkin och anhängare till demokrati enligt amerikansk modell. Därför menade många att prins Mahidol var villig att låta sin mäktige halvbror prins Paribatra överta rollen som tronföljare.

1926, efter kung Prajadhipoks kröning, återvände familjen Mahidol till USA där prinsen sedermera tog en examen i medicin vid Harvarduniversitetet. Hans tanke var att återvända till Siam med moderna medicinska kunskaper. Prinsen och hans fru levde ett bekvämt liv och sades älska USA och sin exklusiva bostad i Brookline บรุ๊คลายน์. Brookline är en välbeställd förort till Boston Massachusetts. De gjorde regelbundna utflykter i sin stora bil och hade hjälp av tjänstefolk som skötte barnen och hushållet.

Den i huvudtexten omtalade siamesiske rådgivaren till Rama VI, Francis B. Sayre ฟรานซิส บี แซร์, tillhörde prins Mahidols nära vänner och de umgicks flitigt. Familjen gjorde utflykter med bilen i på landsbygden i New England นิวอิงแลนด์ och underhölls på ön Martha’s Vineyard เกาะมาร์ธาส์ วินยาร์ด av Francis, som även fungerade som det siamesiska hovets amerikanske rådgivare.

(Francis B. Sayre)

Den 5 december 1927 föddes parets tredje och sista barn, den blivande kungen Bhumibol Adulyadej. Mindre än tre timmar efter födseln telegraferade prins Mahidol den glädjande nyheten till sin mamma och bad samtidigt sin halvbror Rama VII om ett namn till sonen.

Nio dagar senare kom ett telegram från Siam. I telegrammet meddelade Mom Chao Damras Damrong Devakula (Mom Chao Damrat Damrong Thewakun) หม่อมเจ้าดำรัสดำรงค์ เทวกุล att Rama VII givit sonen namnet Bhumibala Aduladeja (som senare ändrades till Bhumibol Adulyadej). Fritt översatt lär namnet betyda Landets styrka med ojämförbar makt.

(Mom Chao Damras Damrong Devakula)

(Bhumibol med sin far)

Trots Sangwans status som icke kunglig fick båda sönerna till prins Mahidol titlarna Phra Ong Chao พระองค์เจ้า. I slutet av 1927 proklamerade Prajadhipok att alla söner till hans kungliga bröder och farbröder med titeln Chao Fa เจ้าฟ้า skulle vara berättigade till titeln Phra Ong Chao oavsett mammans status. Någon källa nämner datumet den 8 november 1927. Titlarna finns förklarade i huvudtexten. Se ”Ayutthaya,” ”Konungariket Ayutthaya,” artikeln ”Kung Trailok (1448-1488).”

I och med sitt beslut hade Prajadhipok nu skapat ett antal nya framtida möjliga arvtagare till tronen då prins Mahidols bröder bara hade producerat två söner.

Prins Chakrabongse Bhuvanath (Chao Fa Chakraphong Phuwanat) เจ้าฟ้าจักรพงษ์ภูวนาถ (3 mars 1883-13 juni 1920) hade lämnat efter sig sonen Chula Chakrabongse (Phra Ong Chao Chula Chakraphong) พระองค์เจ้าจุลจักรพงษ์ (28 mars 1907-10 december 1963), som han fått med en rysk kvinna.

Prins Chudadhuj Dharadilok (Chao Fa Chudathut Tharadilok) เจ้าฟ้าจุฑาธุชธราดิลก (5 juli 1892-8 juli 1923) hade lämnat efter sig sonen Varananda Dhavaj (Mom Chao Waranon Thawat) หม่อมเจ้าวรานนท์ธวัช (19 augusti 1922- 14 september 1990), vars mor var en vanlig kvinna från folket. Prins Varananda Dhavaj gifte sig med kung Bhumibols syster Galyani Vadhana 1969 och upphöjdes till Phra Ong Chao.

Prins Mahidols gode vän Francis B. Sayre har skrivit om sina samtal med Mahidol. I april 1928, tre veckor efter sin examen i medicin, hade prins Mahidol blivit allvarligt sjuk och inlagd på Boston Hospital. Det handlade om blindtarmsinflammation. Då han fruktade att han kunde dö antydde han för Sayre att någon av hans söner i framtiden eventuellt kunde bli aktuella som tronarvingar. Om så skulle bli fallet bad han Sayre att framföra till kungen att detta var mot hans vilja.

Prinsens blindtarmsoperation försenade familjens hemresa till Siam. Resan hem gick via Europa och påbörjades den 15 juli 1928 och i december 1928 var de åter på siamesisk mark. I Bangkok uppstod nu en livlig diskussion om prins Mahidol som tronarvinge. Han ansågs visserligen som klok, men excentrisk, och mindre politiskt erfaren än den obeslutsamme Prajadhipok. Andra hade synpunkter på hans frus blygsamma bakgrund. Mahidols sjuklighet var också en belastning för monarkin.

I kungliga och diplomatiska kretsar påstods det också att Mahidol hade republikanska tankar. Trots all kritik hade han många anhängare då många fruktade alternativet prins Paribatra Sukumbhand (Chao Fa Boriphat Sukhumphan) เจ้าฟ้าบริพัตรสุขุมพันธุ์ (29 juni 1881-18 januari 1944), som kontrollerade den siamesiska armén.

En besviken prins Mahidol insåg snart att hans kungliga ställning inte tillät honom att arbeta på det sätt han ville som läkare vid Sirirajsjukhuset i Bangkok. Mötena med patienterna måste ske på det kungliga hovspråket rachasap ราชาศัพท์, som få utanför hovet begrep. Prins Mahidol fick dessutom bara beröra sina patienters huvuden.

Fast besluten att kunna tillämpa sina kunskaper inom västerländsk medicin för att hjälpa andra lämnade den hårt arbetande prinsen sin familj i april 1929 för att arbeta i Chiang Mai. Han valde att arbeta på McCormick Hospital โรงพยาบาลแมฃฃอมิฃ, som var ett amerikanskt missionärssjukhus, där han tog hand om sina patienter både dag och natt och donerade själv sitt eget kungliga blod till behövande. Trots att han själv led av en njursjukdom fortsatte han sitt hårda arbete.

Efter 24 dagar i Chiang Mai blev han sjuk och återvände till Bangkok för att delta i en kremering. Efter detta hade han planerat att återvända till Chiang Mai, denna gång tillsammans med sin familj. Den 5 juni 1929 fick Mom Sangwan titelnamnet Mom Sangwan Mahidol na Ayudhaya (Mom Sangwan Mahidon na Ayutthaya) หม่อมสังวาลย์ มหิดล ณ อยุธยา.

Tyvärr skulle den 37-årige prins Mahidol aldrig få förverkliga sina planer utan den 24 september 1929 blev han offer för sin egen dåliga hälsa. Uppenbarligen led han vid tiden för sin död av en leverböld som förmodligen också orsakade hans död. Prins Mahidol är ihågkommen med stor aktning som fader till den moderna thailändska medicinen.