I början av 1934 såg det ut som om den politiska situationen i Siam hade stabiliserats. Men kung Prajadhipok, vars relationer med den nya regimen hade blivit alltmer ansträngda, lämnade till sist Siam den 12 januari 1934. Detta gjorde han tillsammans med drottning Rambhai Barni, för att så småningom hamna i USA. Officiellt hette det att han skulle behandlas för sin ögonsjukdom. Till tillfällig regent utsågs den tidigare omtalade prinsen Narisara Nuwattiwong som nu var 70 år gammal.

(Narisara Nuvadtiwongse)

Tillfälligtvis blev det en dansk som hjälpte kungen och drottningen att lämna Siam. En liten motorbåt förd av en dansk seglade under en kraftig storm och stor fara ut till ett väntande danskt fartyg. Därefter gick resan vidare med det stora fartyget till Singapore. Prajadhipok reste sedan vidare till Frankrike dit han kom i februari 1934, för att sedan fortsätta till England. Från England förde han korrespondens med regeringen i Siam som handlade om de villkor som han ställde för att återvända till Siam som konstitutionell monark.

Under sin Europaresa 1934 besökte Prajadhipok även Danmark, Tyskland, Tjeckoslovakien (Prathet Chekoslowakia) ประเทศเชโกสโลวาเกีย, Österrike (Prathet Ostria) ประเทศออสเตรีย, Ungern, Portugal, Schweiz och Irland. I Tyskland träffade Prajadhipok Adolf Hitler อดอล์ฟ ฮิตเลอร์ (20 april 1889-30 april 1945). Drottning Rambhai Barni som följde sin man under hans statsbesök i utlandet blev den första siamesiska drottning som blev välkänd i väst.

(Hitler och Prajadhipok)

(Prajadhipok anländer till Berlin 1934 och möts av Konstantin von Neurath)

Prajadhipok anlände till Tyskland med båt från Birmingham den 2 juli 1934, efter ett kort stopp i Köpenhamn. Efter mötet med Hitler fortsatte de med studiebesök vid olika moderna industrianläggningar och laboratorier. Efter Berlin besökte kungen en siamesisk paviljong vid Bad Homburg บาด ฮอมบวร์ก i Bayern บาวาเรีย. Han tillbringade eftermiddagen i de vackra trädgårdarna, köpte souvenirer och åt lunch vid paviljongen.

Bland de krav som Prajadhipok hade ställt till den siamesiska regeringen fanns rätten att avgöra om dödsstraff skulle utdömas och möjligheten att bevilja amnesti. Han ville nämligen att Bovoradejupprorets kuppmakare skulle friges. Dessutom ville han få egen kontroll över den kungliga budgeten. Han ville också ha inflytande då det gällde utnämnande av medlemmarna till nationalförsamlingen. Det handlade om rätten att få utnämna halva nationalförsamlingen och att få en vetorätt som endast kunde avslås av en 75-procentig majoritet i nationalförsamlingen.

Om han inte fick som han ville skulle han abdikera och sälja sina stora tillgångar i Siam såsom palats, helgedomar, reliker och Smaragdbuddhan. Detta rapporterades i New York Times. Då regeringen inte längre fruktade att förlora kungens stöd avslogs i princip alla hans krav och det stod nu klart att sympatin för den kungliga familjen hade avtagit betydligt. Prajadhipok som nu i praktiken var utesluten från landets styre upplevde kanske denna drastiska förändring som svårare än han någonsin kunnat föreställa sig och hade svårt att bära detta.

Det stod nu klart att sympatin för den kungliga familjen hade avtagit betydligt. Prajadhipok var nu i praktiken utesluten från landets styre och kanske upplevde han denna drastiska förändring som svårare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Hans besvikelse var stor över att kuppmakarna, som med begreppet demokrati som täckmantel, först och främst satt sina egna politiska ambitioner i högsätet och att de tenderat att falla för frestelsen att skaffa sig diktatorisk makt och privilegier som förr endast hade tillkommit den enväldige monarken.

Prajadhipok befann sig i England när han abdikerade den 2 mars 1935. I samband med sin abdikering lämnade han ett kort offentligt uttalande som kritiserade regimen med följande fras, som ofta citerats av kritiker till Siams långsamma politiska utveckling;

”Jag är villig att lämna ifrån mig den makt som jag tidigare hade till folket, men jag är inte villig att lämna över den till någon individ eller grupp som använder den på ett autokratiskt (självhärskande) sätt utan att lyssna på folkets röst.”

Prajadhipok begärde att få behålla allt han ägde i Siam innan han blev kung 1925. Även denna begäran avslogs av regeringen som i stället anklagade honom för att ha fört ut statlig egendom till Europa. Detta var förvisso sant då Prajadhipok hade tagit med sig stora summor pengar och juveler till England. Bland juvelerna fanns ett berömt set med diamanter och smaragder som en gång ägts av Napoleon III:s kejsarinna Eugénie ยูเจนี (5 maj 1826-11 juli 1920). Dessa hade hans far Chulalongkorn köpt år 1897.

Då Prajadhipok avslog regeringens begäran om att återlämna allt han tagit med sig beslagtogs stora delar av hans familjs tillgångar som fanns kvar i Bangkok. Prajadhipok rådde makthavarna i Siam att välja en efterträdare som var så ung att han inte kunde blanda sig i det politiska livet, men han ville inte namnge någon efterträdare.

Prajadhipok tillbringade resten av sitt liv med drottning Rambhai Barni i England. Paret fick aldrig några barn, men de adopterade en son till prins Bhanurangsi Savangwongse, som hade avlidit i juni 1928. Denne styvson, som är känd som prins Jirasakdi Suprapas (Phra Ong Chao Chirasak Supraphat) พระองค์เจ้าจิรศักดิ์สุประภาต (4 september 1917-12 september 1942).

(Prins Jirasakdi)

Jirasakdi blev senare pilot i Royal Air Force (RAF) (kongthap akat saharat anachak) กองทัพอากาศสหราชอาณาจักร och deltog i slaget om Storbritannien. Han dog tragiskt nog i en flygolycka, 25 år gammal, i september 1942. Från början hade prins Jirasakdi haft den lägre prinstiteln Mom Chao Jirasakdi Supraphat Phanuphan หม่อมเจ้าจิรศักดิ์สุประภาต ภาณุพันธ์, men han hade upphöjts till Phra Ong Chao.

Jirasakdis mamma hette Mom Lek Yongchaiyudh (Mom Lek Yongchaiyut) หม่อมเล็ก ยงใจยุทธ (1882-24 september 1918). Hon var storasyster till en man vid namn Chan Yongchaiyudh (Chan Yongchaiyut) ชั้น ยงใจยุทธ, som i sin tur var far till en man vid namn Chavalit Yongchaiyudh (Chawalit Yongchaiyut) ชวลิต ยงใจยุทธ (1932-). Denne man kommer du att höra talas mer om längre fram.

(Mom Lek Yongchaiyudh med sin barn)

(Chavalit Yongchaiyudh)

Prins Jirasakdi gifte sig med Mom Manee หม่อม มณี (22 september 1915-27 september 1999). Hon var en dotter till Phraya Rachanupraphan (Pia Bunnak) พระยาราชานุประพันธ์ (เปีย บุนนาค) och brittiskan Khunying Dorit Windam Rachanupraphan คุณหญิงดอรีส วินดั้ม ราชานุประพันธ์. Phraya Rachanupraphan (Pia Bunnak) var en av 17 söner till den tidigare omtalade Chaophraya Bhanuwongse (Thuam Bunnag).

Då Mom Manee blev gravid med sitt första av två barn Mom Ratchawong Detchanasak Sakdidet Phanuphan หม่อมราชวงศ์เดชนศักดิ์ ศักดิเดชน์ ภาณุพันธุ์ (1939-) gav Prajadhipok prins Jirasakdi det kungliga efternamnet Sakdidejna (Sakdidet) ศักดิเดชน์, som härstammade från hans eget kungliga namn Prajadhipok Sakdidejana. På grund av politiska konflikter i Thailand godkände den nya regimen inte detta namnbyte och åberopade kungliga släktlagar för sitt beslut. Därför använde prinsen i stället namnet Sakdidej Bhanubandhu (Sakdidet Phanuphan) ศักดิเดชน์ ภาณุพันธุ์.

(Mom Manee)

(Prajadhipok med prins Jirasakdi, Mom Manee och deras förstfödde son)

Sin första bostad i England hyrde kungaparet. Huset är känt som Knowle House บ้านโนล i Surrey เชอร์เร่ย์ utanför London. Det var härifrån som kungen meddelade sin abdikering. Knowle House visade sig olämpligt för exkungens hälsa så paret köpte ett hus på en plats vid namn Glen Pammant เกลน แพ็มเมิ่นต์, Virginia Water เวอร์จิเนีย วอเตอร์ i Surrey. Denna bostad var betydligt mindre, men det fanns större möjligheter för promenader och motion.

(Knowle House)

Livet blev betydligt mer isolerat för paret än de varit vana vid då Prajadhipoks abdikering innebar färre visiter av thailändare som bodde i England. De hade också färre hovfolk. Efter två år i Glen Pammant sålde Prajadhipok stället och köpte det ännu mindre Vane Court เวนคอร์ต i Biddenden บิ้ดเด็นเด็น, Kent เค้นท์. Här fanns det en liten trädgård och en swimmingpool. Exkungaparet levde ett enkelt liv här där de tog långa promenader med sin airedaleterrier Sam แซม och gjorde cykelturer till byns affärer.

(Kungen och drottningen utanför Vane Court)

På sin fritid sysslade Prajadhipok också med trädgårdsarbete och skrev på sin självbiografi på kvällarna. Det skulle senare visa sig att han inte hann längre än till då han var 25 år gammal.

Då kriget stod för dörren 1938 blev Prajadhipok ännu mer sparsam och flyttade tillfälligt in i en mindre bostad inte långt från Glen Pammant. Då kriget var ett faktum ett år senare flyttade de ännu en gång. Den här gången till Compton House คอมพ์ตัน เฮาส์ i byn Wentworth เว้นท์เวอร์ธ i Virginia Water (Surrey). På grund av risken för tyska bombräder 1940 flyttade paret ännu en gång. Först hyrde de ett litet hus i Devon เดวอน och därefter flyttade de till Lake Vyrnwy Hotel โรงแรมเลคเวอร์นี่ i norra Wales. Under kriget var drottning Rambhai engagerad i arbete för Röda Korset.

(Lake Vyrnwy Hotel)

Då paret bodde på Lake Vyrnwy Hotel i norra Wales 1940 resulterade Prajadhipoks andfåddhet och hjärtproblem i en hjärtattack, vilket naturligtvis försvagade honom. På hotellet lär han ha sagt; "Om jag ska dö så vill jag dö lycklig hemma i stället för på ett hotell.” Därefter flyttade de tillbaka till sitt eget hus Compton House. Flytten tillbaka till sitt gamla hem gjorde att exkungen bodde närmare sin läkare, doktor Lewellan ลเวลเลิ่น. Under den sista veckan i maj månad 1941 fick exkungaparet veta att Vane Court vid Biddenden i Kent hade tagits i beslag för att användas för krigsinsatser.

Under våren 1941 verkade det faktiskt som om Prajadhipoks hälsa hade blivit bättre. Därför kom det lite som en överraskning då kungens hjärta inte orkade längre. På morgonen den 30 maj 1941 hade kungen vaknat tidigt. Eftersom han kände sig bra hade han skickat iväg drottning Rambhai på ett ärende till Vane Court och sagt till henne att inte vara orolig för honom. Efter att Rambhai hade åkt åt kungen löskokta ägg, som serverades av hans sköterska, och han lade sig för att sova ytterligare en stund. Därefter dog han en fridfull död i sin säng omkring klockan 09.00.

Den brittiska polisen, som informerades om kungens död, spårade senare drottningens bil nära Maidstone เมดสตัน och när de stoppade bilen i dimman hade hennes man uppenbarat sig framför hennes ögon. "Vad konstigt,” hade hon sagt till sig själv. "Hon var så modig trots all gråt omkring henne,” berättade prins Karawik Chakrabhandhu (Mom Chao Karawik Chakraphan) หม่อมเจ้าการวิก จักรพันธุ์ (9 april 1917-2002). Det var han som mindes att drottningen hade berättat för honom att hon sett sin man i dimman.

(Karawik Chakrabhandhu)

Den 3 juni när Prajadhipoks kropp placerades på en likvagn för att transporteras till krematoriet Golders Greens โกลเดอร์ส กรีน i norra London kunde Rambhai inte hålla tillbaka tårarna längre. "De har hämtat honom," sade hon kort. Exkungens döda kropp hade klätts i rött enligt hans egna instruktioner. Detta för att påminna om kung Mongkut vid hans död och för att visa på sin egen kungliga börd.

Prajadhipok kremerades i London den 3 juni och det hela blev en enkel tillställning med endast en handfull nära släktingar närvarande. Kungens advokat, R.D. Craig อาร์. ดี. เครก, höll ett kort tal och någon spelade ett stycke ur Mendelssohns violinkonsert, som kungen hade tyckt så mycket om, medan kistan åkte in i kremeringsugnen. Vid den här tiden fanns det inga buddhistmunkar i England så det var inte möjligt att genomföra någon buddhistisk religiös ceremoni.

Då Prajadhipok dog blev det aldrig tal om att kroppen skulle tas hem och kremeras i Siam. Handley säger att den siamesiska ambassaden i London inte ens använde det kungliga ordet sawanakot (sadet sawannakhot) เสด็จสวรรคต för hans död utan i stället ordet thiwongkot (sadet thiwongkhot) เสด็จธิวงคต, med betydligt lägre status.

Den thailändske ambassadören skickade en krans från den siamesiske kungen, men inte från den thailändska regeringen. I nästa artikel kan du läsa om den nye kungen. Rambhai Barni stannade kvar i England efter sin mans död. Det skulle dröja nästan exakt åtta år innan hon återsåg sitt gamla hemland.

Den 1 maj 1949 lämnade Rambhai Barni sitt hem Compton House i England och åkte till Southampton för att gå ombord på det nederländska fartyget MS Willem Ruys วิลเฮ็มไร, med destination Singapore. En brittisk hedersvakt spelade den kungliga siamesiska nationalsången (phleng chat) เพลงชาติ då hon gick ombord. Med sig på färden hade exdrottning Rambhai Barni små urnor innehållande den tidigare kungens reliker och aska.

(Willem Ruys)

Den 24 maj 1949 anlände Rambhai Barni till Bangkok ombord på det thailändska marinfartyget Mae Klong แม่กลอง. Hon landsteg vid piren Rajavoradit (Tha Ratchaworadit) ท่าราชวรดิษฐ์ varifrån den avlidne exkungens aska fördes i en ärofull procession till det kungliga palatset (Grand Palace). Han hade nu fått sin upprättelse.

Efter en kortare tids vistelse i palatset Sra Pathum (Wang Sa Pathum) วังสระปทุม flyttade Rambhai Barni till palatset Suan Ban Kaew (Wang Suan Ban Kaeo) วังสวนบ้านแก้ว i Chanthaburi den 20 juni 1950. Här bodde hon i 18 år och flyttade sedan tillbaka till Sukhothai-palatset, där hon en gång i tiden hade bott med sin man.

Den 22 maj 1984 drabbades Rambhai Barni av en hjärtattack och avled i sitt sovrum i Sukhothai-palatset 79 år gammal. Hon fick en storslagen kremering den 8 april 1985. I en specialkonstruerad paviljong med alla kungliga riter kremerades hon på Sanam Luang.