Under sitt första möte i tronsalen Ananta Samakhom den 28 juni 1932 valde den provisoriska nationalförsamlingen Phraya Manopakorn Nititada (Phraya Manopakon Nittithada) พระยามโนปกรณนิติธาดา (Kon Hutasing ก้อน หุตะสิงห์) (15 juli 1884-1 oktober 1948) som ordförande, premiärminister och finansminister.

Phraya Mano พระยามโน, som han lyckligtvis också kallas, var en respekterad domare från appellationsdomstolen (San Utthon) ศาลอุทธรณ์ och medlem i Prajadhipoks kronråd. Hans hustru arbetade dessutom för drottning Rambhai Barni. Handley kallar honom för en hårdnackad rojalist och han hade naturligtvis inte varit inblandad i själva kuppen. Appellationsdomstolen kan bäst jämföras med den svenska hovrätten.

Folkets parti hade ännu inte något större antal medlemmar eller sympatisörer och de hade inte heller fullständig kontroll över armén, men den första regeringen försökte visa en fasad utåt som om de hade brett stöd.

I den första nationalförsamlingen fanns det många äldre ämbetsmän, inklusive några gamlingar från den gamla regimen med titeln Chaophraya och dessa äldre utgjorde omkring 1/3 av det totala antalet medlemmar i nationalförsamlingen. Till nationalförsamlingens talman utsågs Chaophraya Thammasakmontri (Mom Ratchawong Sanan Thephatsadin na Ayutthaya) เจ้าพระยาธรรมศักดิ์มนตรี (หม่อมราชวงศ์ สนั่น เทพหัสดิน ณ อยุธยา) (1 januari 1876-1 februari 1943), som tidigare hade varit utbildningsminister.

(Chaophraya Thammasakmontri)

Folkets kommitté tog hand om den dagliga administrationen och här fanns elva av kuppmakarna, där ledarna för de olika fraktionerna samt fyra äldre ämbetsmän ingick. Av de senare var de viktigaste Phraya Mano och Phraya Sri Wisarn Waja som tidigare hade varit undersekreterare i utrikesministeriet och rådgivare till kung Prajadhipok.

Det kan verka underligt att de intellektuella ledarna från kuppen tillät de konservativa civilisterna, som inte hade deltagit aktivt i kuppen, att besätta viktiga poster i statsmaskineriet. Orsaken till detta var att de mäktiga konservativa militärledarna motsatte sig alltför plötsliga politiska och administrativa förändringar, speciellt när det visade sig att kungen var beredd att samarbeta med Folkets parti.

Kungen hade ju varnat för att utlandet kanske inte skulle godkänna den nya regimen, vilket bidrog till en moderat politik. Folkets parti ville naturligtvis inte riskera att britterna eller fransmännen plötsligt skulle få för sig att invadera Siam om man avskaffade monarkin.

Under tiden omorganiserade Folkets parti armén och flottan och placerade sina meningsfränder i nyckelpositioner för att stärka sin makt och började bygga upp en valmanskår. Samtidigt fick erfaret folk ta hand om regerandet. Man upptäckte snart att det var lättare att ta över nyckelposterna i armén och flottan än det var att skaffa väljare. Folket ville inte vara med på möten eller demonstrationer om de inte beordrades till detta och många sökte sig till partiet enbart med förhoppningen om att få ett jobb i den nya administrationen.

Bristen på pålitligt stöd blev tydligt inom några månader. Det gjorde att den unga civila fraktionen i Folkets parti hamnade i underläge när det gällde att tävla om inflytande mot militären och de äldre civila ämbetsmännen, som hade erfarenhet av byråkratin och tillgång till elitens nätverk av kontakter.