Pridi Banomyongs hemkomst blev signalen för ett sista försök från rojalisternas sida att återta makten. Huvudpersonen bakom försöket var general Bovoradej och han hade som tidigare nämnt varit försvarsminister under kung Prajadhipok från den 1 april 1928 till den 19 juni 1931.

Prins Bovoradej hade i hemlighet samlat arméofficerare som ville återinföra den absoluta monarkin. Det var hans rang som prins som gjorde att kuppförsöket fick en rojalistisk stämpel, vilket egentligen inte var någon fördel. Som hängiven rojalist hade han blivit rasande över att en vanlig civilist, den tidigare nämnde Thawan Ritthidet, hade tillåtits stämma kungen. Dessutom var han missnöjd med Phraya Phahons kupp mot Phraya Mano och Phraya Phahons stöd till Pridi.

Den ursprungliga ledaren för upproret sägs ha varit en viss Phraya Si Sitthisongkhram (Phraya Si Sitthi Songkhram) พระยาศรีสิทธิสงคราม (10 maj 1891-23 oktober 1933), alias Din Tharap ดิ่น ท่าราบ. Phraya Si Sitthisongkhram var för övrigt en tidigare klasskamrat till Phibun under deras tid vid en militärakademi i Tyskland.

(Phraya Sri Sitthi Songkhram)

Det var tillsammans med denna överste och kommendant för Bangkoks väpnade styrkor samt ett stort antal andra militärofficerare som Bovoradej bestämde sig för att genomföra den kupp som kallats Bovoradejupproret (Kabot Boworadet) กบฎบวรเดช. Målet var att avsätta regeringen och ersätta den med en rojalistisk. Att han fick med sig dessa gamla militärofficerare på högerkanten underlättades av att de helt sonika hade mist sitt inflytande då Folkets parti tog över makten.

Den 11 oktober 1933 ledde prins Bovoradej styrkor från landets östra region mot Bangkok. I hans styrkor ingick regementen från Nakhon Ratchasima, Phetchaburi och Udon tillsammans med en kavallerienhet och flera artillerienheter. Den första sammandrabbningen mellan rebellerna och regeringsstyrkor inträffade samma dag i distriktet Pak Chong ปากช่อง i provinsen Nakhon Ratchasima. Här segrade rebellerna och en del regeringsmedlemmar togs till fånga av upprorsmakarna.

Med förstärkningar från Saraburi och Ayutthaya begav sig Bovoradej mot Bangkok senare samma dag. Rebellerna kallade sig nu det Nationella räddningsrådet (Khana Ku Ban Mueang) คณะกู้บ้านเมือง och sin operation för Phaen Lom Kwang (Phaen Lom Kuang) แผนล้อมกวาง. Den 12 oktober, efter en hel dags våldsamma strider, erövrade rebellerna Don Mueang-flygplatsen (Tha Akat Sayan Don Mueang) ท่าอากาศยานดอนเมือง i utkanten av Bangkok. Flygplatsen låg i Bangkokdistriktet med samma namn.

(Distriktet Don Mueang)

En major vid namn Charun Rattanakun Seriroengrit จรูญ รัตนกุล เสรีเริงฤทธิ์ (1895-1983) utsågs att förhandla med rebellerna. Hans uppgift var att uppmana dem att ge upp och i gengäld bevilja dem amnesti. I stället arresterades han av rebellerna och togs som gisslan. Därefter ställde rebellerna en rad krav som regeringen vägrade att gå med på.

Då fortsatte rebellerna sin framryckning mot Bangkoks centrum och gick in i det nuvarande Bangkokdistriktet Bang Khen เขตบางเขน. Här befäste de sin ställning, nära tågstationen i det nuvarande Bangkokdistriktet Lak Si (Khet Lak Si) เขตหลักสี่, med maskingevär och kavalleri.

(Charun Rattanakun Seriroengrit)

(Distriktet Bang Khen i Bangkok)

(Distriktet Lak Si i Bangkok)

Bovoradej anklagade regeringen för bristande respekt mot kungen och för att tillåta kommunism och krävde att regimen skulle avgå. Det var heller inte långt ifrån att så blev fallet då även andra garnisoner i provinsen revolterade. Dessa hindrades emellertid av lojala regeringstrupper från att ta sig vidare in mot Bangkok och ansluta sig till prins Bovoradejs styrkor. Rebellerna hade också förväntat sig stöd från armén och flottan i Bangkok, men så blev inte fallet. Flottan förklarade sig i stället neutral och drog sig tillbaka till sina baser i söder. Trots detta fortsatte man med kuppförsöket.

Regeringen utnämnde överstelöjtnant Phibun till kommendant för Bangkoks militära styrkor och han blev en nyckelfigur i Bangkoks försvar. Phibuns styrka backades upp av en bepansrad bil och en stridsvagn som kommenderades av Pridis vän överstelöjtnant Luang Amnuai Songkhram หลวงอำนวยสงคราม, alias Thom Kesakomon ถม เกษะโกมล. Men han miste livet redan den 12 oktober.

Phibun inledde en motattack i de norra delarna av Bangkok den 13 oktober. Striderna blev hårda och förlusterna stora på båda sidor. Regementet i Prachinburi förklarade nu att de var på regimens sida och att de också var beredda att gå med i striderna. Detta gjorde att rebellernas stridsmoral rasade. Med hjälp av regementet från Nakhon Sawan fick nu regeringsstyrkorna övertaget och den 14 oktober började rebellerna retirera.

Slutstriden om Bangkok stod vid Don Mueang den 15 oktober då regeringstrupperna attackerade rebellernas fäste med hjälp av tungt artilleri som transporterats fram via järnvägen. Då rebellerna började få ont om ammunition och förnödenheter påbörjades en storskalig reträtt mot Nakhon Ratchasima den 16 oktober.

Regeringstrupperna förföljde de retirerande upprorsmakarna och den 23 oktober nådde de fram till Si Sitthisongkhrams försvarsställningar nära Nakhon Ratchasima. Striderna blev återigen hårda där till och med bajonetter kom till användning. Si Sitthisongkhram blev skjuten och dödad samma dag och rebellerna led ett svidande nederlag. Rebellerna insåg nu att regeringstrupperna stod inför förstärkningar från andra provinser och redan dagen efter hade alla rebellernas styrkor upplösts.

Efter gatustrider i flera städer och bombningar av Bangkok hade Bangkoks infrastruktur och områden såsom flygplatsen Don Mueang fått allvarliga skador. Förödelsen var också stor ute i landet med järnvägar, vägar och broar som skadats av artilleribeskjutning, bomber och bränder.

Mannen som sköt Si Sitthisongkhram hette Praphas Charusathien (Praphat Charusathian) ประภาส จารุเสถียร (25 november 1912-18 augusti 1997). Denne man kommer du att höra betydligt mer om längre fram.

(Praphas Charusathien)

Phraya Si Sitthisongkhrams dotter, Amphot Tharab (Amphot Tharap) อัมโภช ท่าราบ, blev mamma till en son vid namn Surayud Chulanont (Surayut Chulanon) สุรยุทธ์ จุลานนท์ (28 augusti 1943-). Pappan hette Phayom Chulanont (Phayom Chulanon) พโยม จุลานนท์ (?-tidigt 1980-tal) och du kommer att få läsa mer om både pappa och son längre fram.

(Surayud Chulanont som ung)

(Phayom Chulanont)

Under upproret hade Phraya Phahon i sina radiotal slagit fast att han var ledare för kungens lagliga regering. Han kallade motståndarna för rebeller och hade bett kung Prajadhipok om att återvända till Bangkok. Kungen hade nämligen börjat tillbringa alltmer tid i sitt sommarresidens i Hua Hin och han befann sig också här under striderna.

I stället för att återvända till Bangkok beslöt Prajadhipok sig för att bege sig ännu längre söderut till Songkhla. Kungen kände av sin minskade popularitet och något som visar att han inte tänkt stanna kvar i sitt hemland var att han innan sin resa till Hua Hin hade fört ut en stor förmögenhet ur landet. Detta avslöjades först senare.

Då de förföljande regeringstrupperna hade närmat sig Nakhon Ratchasima förstod prins Bovoradej att han förlorat. Den 25 oktober lämnade han Siam tillsammans med sin fru och några andra rebelledare. De lämnade landet ombord på ett flygplan med destination Saigon där prinsen levde i exil i många år. Till sist fick Bovoradej asyl i Kambodja där han stannade ända till 1948, innan han beviljades kunglig nåd och kunde återvända till Siam. Han startade ett tygtryckeri i distriktet Hua Hin vid sin hemkomst han dog i sitt hemland den 16 november 1953.

Många av deltagarna i kuppförsöket arresterades snabbt eller övergav sig själva till regimen. En av de arresterade var prins Bovoradejs yngre bror prins Sithiporn Kridakorn. Rebellerna dömdes senare i en specialdomstol där flera dömdes till döden, men inga av dödsstraffen verkställdes. Längre fram skulle många av straffen reduceras och flera personer frikändes helt. Sithiporn satt först fängslad på Koh Tarutao (Ko Tarutao) เกาะตะรุเตา och sedan på Koh Tao (Ko Tao) เกาะเต่า innan han benådades 1944.

Det finns inga bevis för att Prajadhipok stödde rebellerna, men regeringens misstro till honom ökade. Många menar dock att kungen måste ha känt till planerna och att han inte gjorde något för att hindra dem. Det finns också källor som säger att kungen aktivt gav sitt stöd till rebellerna.

Folkets stöd för regimen under krisen 1933 var stort, särskilt i Bangkok. Många anmälde sig frivilligt för att kämpa på regeringssidan mot rebellerna. Efter krisen var regimen starkare än någonsin tidigare och man hade fått en ny hjälte i Phibun som blev en ytterst populär ledare både inom armén och bland befolkningen. Han blev nu arméns överstekommenderande i allt utom på papperet.

Luang Wichit valde att avsäga sig sin lojalitet till kungen och i stället stödja den sittande regeringen och han fick själv en plats i nationalförsamlingen. När Phibun bekämpade rebellerna militärt spelade Luang Wichit en viktig politisk roll med ansvar för att övertyga allmänheten och neutrala militära styrkor ute i provinsen att ställa sig på regimens sida.