Den 7 december 1932 genomfördes en stor ceremoni där den nya permanenta författningen presenterades. Kung Prajadhipok fick en framträdande roll i denna ceremoni och på ödmjukaste rachasap bad man kungen om förlåtelse för det ohövliga språk man använt sig av då man proklamerade kuppen. Siams första permanenta författning trädde sedan i kraft den 10 december 1932. Författningen hade utarbetats av en kommitté bestående av följande sju män;

1. Phraya Mano.

2. Luang Praditmanutham.

3. Phraya Deb Vidura (Phraya Thep Withun) พระยาเทพวิทุร (15 juni 1889-18 november 1949), alias Bunchuai Wanikkun บุญช่วย วณิกกุล.

(Phraya Deb Vidura)

4. Phraya Manavarajsevi (Phraya Manawaratsewi) พระยามานวราชเสวี (18 september 1890-17 februari 1984), alias Plot Wichian na Songkhla ปลอด วิเชียร ณ สงขลา.

(Phraya Manvarajsevi)

5. Phraya Baisal (Phraya Nitisat Phaisan) พระยานิติศาสตร์ไพศาลย์ (15 september 1888-11 mars 1967), alias Wan Chammonman วัน จามรมาน.

(Phya Baisal)

6. Phraya Prida Naroebesr (Phraya Prida Naroebet) พระยาปรีดานฤเบศร์ (1881-1964), alias Fak Phanfak ฟัก พันธุ์ฟัก.

(Phya Prida Naroebesr)

7. Luang Sinadyodharaksa (Luang Sinatyotharak) หลวงสินาดโยธารักษ์ (1896-1989), alias Chit Munsilpa (Chit Mansin) ชิต มั่นศิลป์.

(Luang Sinatyotharak)

Resultatet blev ändå en konservativ författning som faktiskt gav kungen en mer framträdande roll än vad han hade haft i den provisoriska författningen. Den nya författningen innehöll sex grundprinciper som fanns med redan i originalmanifestet från den 24 juni och som har accepterats av alla senare thailändska regeringar. Dessa sex principer är:

1. Frihet och likhet för alla inom politik, affärer och inför lagen.

2. Inre fred och ordning.

3. Ekonomisk välfärd för alla genom införandet av en nationell ekonomisk politik.

4. Lika privilegier för alla samhällsklasser. 

5. Frihet för alla så länge det inte strider mot de första fyra principerna. 

6. Bäst möjliga utbildningsmöjligheter för alla.

Det speciella med den nya författningen var bestämmelsen om att hälften av medlemmarna i nationalförsamlingen skulle utses av kungen och skulle verka intill hälften av de valberättigade väljarna i befolkningen hade fullföljt den tidigare omtalade fyraåriga grundskoleutbildningen, eller senast inom tio år.

Som skäl till detta angavs att landet ännu inte var moget för full demokrati och att det därför var nödvändigt med en period av förmyndarskap för att säkra en fredlig övergång. Detta kan ju tyckas sunt för ett land utan erfarenhet av en representativ regering, men det betydde i realiteten att Folkets parti kunde hålla sig kvar vid makten i minst tio år till.

Den andra halvan av nationalförsamlingen skulle väljas vart fjärde år genom allmänna val, eller tidigare om kungen upplöste nationalförsamlingen. De folkvalda skulle vara tvungna att ha en bestämd utbildningsnivå och vara bosatta i sina respektive valdistrikt.

Det var tydligt att man hade tagit hänsyn till kungens önskemål i författningen. Kungen hade alltså befogenhet att upplösa nationalförsamlingen utan kabinettets godkännande och det skulle då hållas allmänna val inom tre månader. Kungen hade också rätt att ge amnesti och att lägga veto mot lagförslag, men nationalförsamlingen kunde dock motsätta sig ett eventuellt veto.

Kungen kunde också utfärda ett speciellt nöddekret under förutsättning att det var underskrivet av en ansvarig minister. Dessutom skulle regeringskabinettet utses av kungen och nationalförsamlingen gemensamt, snarare än enbart av nationalförsamlingen. Nöddekretet var en undantagslag (prakat phawa chukchoen) ประกาศภาวะฉุกเฉิน. Om denna lag var densamma som den moderna varianten som kom att användas 2010 vet jag inte.

I den regering som Folkets parti bildade fanns som omtalat inga prinsar. Däremot fanns givetvis kuppledarna Pridi, Phibun och Phraya Phahon med. Ett 20 man stort kabinett bildades där 10 av medlemmarna kom från Folkets parti. Efter att den permanenta författningen trätt i kraft började det knaka i fogarna i den regerande koalitionen. Man kunde nu skönja början på fem större fraktioner som försökte skaffa sig ökat inflytande över den nya regeringen.

De äldre konservativa var delade i två grupper; de äldre civila, som nominellt leddes av Phraya Mano, samt en otydlig rojalistisk eftertrupp utan ledare. Kuppmakarna i sin tur var delade i tre grupper; den äldre militära gruppen leddes av Phraya Phahon, men den verkliga makten bakom den var Phraya Song, den unga armé- och flottfraktionen ledd av Phibun och den civila fraktionen som leddes av Pridi. Genom en rad olika händelser, där olika kombinationer av fraktionerna var inblandade, uppstod flera kriser under 1933 som slutligen avgjorde striden till de unga militärernas fördel.

Pridi blev tidigt 1933 uppmuntrad att skissa på en ny ekonomisk plan för nationen. Planen har av vissa bedömare tolkats som ett hopkok av vad han hört på föreläsningar i Paris. Den 15 mars presenterade han sin plan för nationalförsamlingen, där det fanns tankar om en form av statssocialism. Pridis föreslagna plan var en nationell plan för ekonomisk utveckling. Planen kallades också för den Gula boken eller Yellow Cover Dossier (samut pok lueang) สมุดปกเหลือง på engelska.

Huvudvikten i planen låg i att staten skulle överta och styra landets ekonomi där risproduktionen och rishandeln skulle nationaliseras. Alla industrier och all jord skulle ägas av staten och det skulle vara statens ansvar att bestämma hur de skulle fördelas och utnyttjas. För att uppnå ekonomisk framgång borde helst alla medborgare avlönas av staten.

Planen skulle göra det möjligt att förse de fattiga på landet med mark och ge fattiga bönder ekonomiska subventioner. Skillnaden mellan denna plan och en kommunistisk plan låg i genomförandet av socialiseringen. I stället för att konfiskera all jord och industri betingelselöst skulle staten ge ägarna kompensation för deras socialiserade egendom. All risförsäljning inom landet och exporten skulle skötas av staten för att eliminera mellanhänderna, vilka i huvudsak var kineser.

De konservativa, vilket för det mesta betydde militärer i allmänhet, kastade sig över Pridi och hans plan och kallade den kommunistisk. Kritiken kom också från tidningar, från intellektuella med stöd från stadseliten och adeln som slog sig samman för att försöka skada folkets parti.

Rörelsen resulterade i att det tidigare nämnda partiet Kana Chat blev officiellt registrerat den 7 januari 1933. Ledarna var Luang Wichit, Phraya Thonawanikmontri พระยาโทณวณิกมนตรี (1895-1964), även känd som Wisut Thonawanik วิสุทธิ์ โทณวณิก och generalmajor Phraya Senasongkhram พระยาเสนาสงคราม, även känd som Mom Ratchawong I Nophawong หม่อมราชวงศ์ อี๋ นพวงศ์.

(Phraya Thonawanikmontri)

(Phraya Senasongkhram)

Phraya Mano menade att de siamesiska bönderna aldrig skulle gå med på Pridis idéer utan i stället föredra att flytta in i djungeln och leva ett enklare liv i stället för att acceptera dessa nya idéer. Phraya Mano anklagade också Pridi för att vara kommunist och startade ett rykte att Pridis anhängare planerade en kupp.

Situationen förvärrades ytterligare för Pridi då kungen tillsammans med Phraya Mano och Phraya Sri Wisarn Waja offentligt stämplade Pridi som kommunist. I en lång kritisk skrivelse frågade kungen sardoniskt om Pridi kopierat Josef Stalin โจเซฟ สตาลิน (18 december 1878-5 mars 1953) eller om Stalin kopierat Pridi.

(Josef Stalin)

Prajadhipok spelade nu högt ännu en gång och hotade med att abdikera på grund av den ekonomiska planen. Efter detta högst offentliga höga spel befann sig kungen i en utsatt situation. Ett misslyckande kunde innebära förlust av all hans återstående prestige.

Kungens inblandning fick faktiskt en person vid namn Thawat Ritthidet ถวัติ ฤทธิเดช (1894-5 januari 1950) att stämma kung Prajadhipok för att ha blandat sig i politiska, statliga och ekonomiska frågor. Detta menade han var i strid med författningen, men stämningen stoppades av regeringen och fick inga konsekvenser för kungen.

Nationalförsamlingen, som dominerades av Pridis fraktion av unga och radikala civila, blev nu besvärlig för Phraya Mano och Folkets parti hotade att genomföra en misstroendeförklaring mot honom. Känslorna svallade i nationalförsamlingen och till och med skjutvapen togs fram. Phraya Song fick kalla in militär för att bevaka dörrarna i byggnaden och visitera nationalförsamlingens medlemmar.

Då Phraya Mano i sin tur riskerade att förlora en misstroendeförklaring övertalade han kungen att utfärda ett kungligt dekret som upplöste nationalförsamlingen, vilket skulle ge honom diktatorisk makt. Moderata arméofficerare såsom Phraya Phahon hade vunnits över för saken och deras underskrifter på dekretet blev avgörande för att genomföra Phraya Manos plan som gick ut på att krossa Pridi.

Den 1 april 1933 upplöstes nationalförsamlingen. Phraya Mano hade varit tvungen att vinna över armén på sin sida och det hade lyckats med kommunistspökets hjälp och en skärpt antikommunistisk lag som antagits den 15 mars. Enligt denna skulle man kunna dömas till 10 års fängelse om man befanns vara kommunist.

Pridi hamnade under allt större press och tvingades till sist att avgå tillsammans med fyra anhängare. Pridi uppmanades att gå i exil en tid och han reste också iväg till en anspråkslös post vid den siamesiska ambassaden i Paris. En källa hävdar att han befann sig där i fem månader från april 1933. Phraya Mano fortsatte som premiärminister genom att använda ett nöddekret och för att förhindra oroligheter införde han sträng censur och stängde flera kritiska tidningar. Att Pridi kunde lämna landet utan komplikationer sägs bero på Phraya Phahons stora respekt för Pridi som person.

Under tiden försökte regeringen skapa en god relation till kung Prajadhipok och rojalisterna genom att hålla kungen informerad om den förda politiken. När man lade ner kungens privata sekretariat, minskade den kungliga budgeten och pensionerade många höga hovämbetsmän konsulterades kungen som utåt sett verkade enig i besluten.

Prajadhipok godkände ett nytt skattesystem som drabbade de stora landägarna hårdast och då speciellt den gamla sakdina-adeln och de kungliga. Men det föll inte i god jord när nationalförsamlingen tog beslut om en amnesti för 6 000 fångar. Detta hade tidigare alltid varit kungens privilegium.