Då partimedlemmarna från Folkets parti återvänt hem till Siam före kuppen visade det sig att de hade många sympatisörer inom armén, flottan, bland handelsmän, statstjänstemän och från många andra grupper. Antalet medlemmar steg till sist till 102 stycken, men det finns någon källa som säger 114, som bildade fyra fraktioner;

1. En civil grupp ledd av Pridi Banomyong.

2. Flottan ledd av Luang Sinthusongkramchai (Luang Sinthusongkhramchai) หลวงสินธุสงครามชัย (23 juni 1901-1976), alias Sindhu Kamalanavin (Sin Kamalanawin) สินธุ์ กมลนาวิน.

(Luang Sinthusongkramchai)

3. Unga arméofficerare ledda av major Phibunsongkhram.

4. Högre officerare ledda av överste Phot Phahonyothin พจน์ พหลโยธิน. Han blir senare känd som Phraya Phahonphonphayuhasena พระยาพหลพลพยุหเสนา (29 mars 1887-14 februari 1947). Lyckligtvis är han också känd under förkortningen Phraya Phahon พระยาพหล.

(Phraya Phahon)

Som den egentliga hjärnan bakom kuppen 1932 räknas den då endast 32 år gamle Pridi Banomyong. Det stod klart på kuppdagen att Folkets parti då dominerades av två av de ovan nämnda fraktionerna. En vänstergrupp, mest bestående av civila, med den unge Pridi som ledare och en konservativ fraktion, som huvudsakligen bestod av äldre officerare från armén och flottan, med överste Phraya Phahon i spetsen.

Phot Phahonyothin var född i Bangkokdistriktet Phra Nakhon (Khet Phra Nakhon) เขตพระนคร. Hans pappa var kines och hans mamma siames. Han gick först på Chulachomklaos kungliga militärakademi och lämnade sedan denna militärskola 1903 då han fick ett stipendium för att studera vid Preussische Hauptkadettenanstalt i Gross-Lichterfelde โกรสลิชเตอร์เฟลเด.

(Distriktet Phra Nakhon i Bangkok)

(Den preussiska militärakademin i Lichterfelde)

I Tyskland blev Phot klasskamrat med den inte helt okände Hermann Göring แฮร์มันน์ เกอริง (12 januari 1893-15 oktober 1946). Han hade också blivit bekant med japanen Hideki Tojo ฮิเดะกิ โทโจ (30 december 1884-23 december 1948), som du kommer att få höra mer om längre fram.

(Hermann Göring som ung)

(Hideki Tojo som ung)

Därefter hade Phot studerat ett år i Danmark vid Ingenjörshögskolan i Köpenhamn. Då hans stipendium tog slut återvände han till Siam 1912. Phot fick sedan sin titel Phraya och graden överste 1931. Han blev arméns överstekommenderande 1932 och fick då uppenbart titeln general. Enligt en källa hade Phot återvänt till Siam där han vädjade om ett ökat ekonomiskt stöd då han menade att levnadsomkostnaderna var för höga i Danmark med tanke på stipendiets storlek. Försvarsministern och prinsen Chakrabongse Bhuvanath ska ha uppfattat detta som stötande.

Phot ska därefter ha tjänstgjort som löjtnant några år i provinsen Ratchaburi och sedan ha blivit överförd till Bangkok. Därefter tog hans karriär fart och 1928 blev han befordrad till överste i armén och i kung Prajadhipoks kungliga vaktstyrka. En tredje källa säger att han blev överste 1930. I fortsättningen kommer jag att använda namnet Phraya Phahon i stället för Phot.

Phraya Phahon var en av de tre som skrivit under ultimatumet till kungen. Han kännetecknades av en personlig integritet som gjorde att bägge fraktionerna bland kuppmakarna kunde acceptera honom som Folkets partis ledare.

Tillhörande samma grupp som Phraya Phahon fanns den tidigare omtalade inflytelserika arméofficeren överste Phraya Songsuradet. Phraya Song พระยาทรง, som hans titel ofta förkortas till, hade den högsta ställningen i Bangkoks militärakademi, vilket var en viktig post som gav honom och kuppmakarna tillgång till ett omfattande kontaktnät och stort inflytande på de yngre officerarna.

Det var Phraya Songs taktiska geni som gjorde det möjligt att neutralisera den starka armén och regeringen med bara en handfull soldater. Phraya Song var ännu mer konservativ än Phraya Phahon och litade inte på Pridi och hans grupp av intellektuella. Den tidigare nämnde Phibunsongkhram (Phibun) spelade en mindre aktiv roll och arbetade primärt i bakgrunden.

De konservativa officerarna i partiet respekterade monarkin som institution och trodde fullt och fast att Siam behövde en enande kraft för att undvika politisk instabilitet. Innerst inne var de förmodligen inte intresserade av en regeringsform av västerländsk typ, utan anledningen till deras medverkan i kuppen var hovets monopol på de ledande posterna i samhället.

När de väl hade uppnått prestige och makt skulle dessa officerare inte längre vara beredda att tillåta ytterligare förändringar i samhällsstrukturen. Pridi hade aldrig kunnat genomföra kuppen utan militärt stöd och mot sin vilja blev han tvungen att acceptera de konservativas idéer och inflytande.

Pridis långsiktiga politiska program var en process i tre steg;

• Först skulle det införas en provisorisk författning med en nationalförsamling.
• Det andra steget skulle påbörjas inom sex månader med en permanent författning, liknande den som presenterats för kungen med en till hälften utnämnd och till hälften indirekt vald nationalförsamling.
• Det tredje steget mot en fullständig representativ regering skulle införas då hälften av folket hade genomgått fyra års grundskoleutbildning, eller senast efter tio år, vilket som nu inträffade först.

Den tillfälliga författningen som kung Prajadhipok accepterade den 27 juni, fyra dagar efter kuppen, var till största delen Pridis verk. Den var i kraft i drygt fem månader, medan man arbetade på en permanent författning. Enligt den tillfälliga författningen styrdes landet av kungen, en nationalförsamling med en speciell verkställande kommitté som senare blev till kabinettet (regeringen), men kungen blev reellt en marionett. Den provisoriska nationalförsamlingen bestod av 70 medlemmar valda av Folkets parti och den tidigare omtalade 15 man starka Folkets kommitté, som var ansvarig inför nationalförsamlingen.

Under sitt första möte i tronsalen Ananta Samakhom den 28 juni 1932 valde den provisoriska nationalförsamlingen Phraya Manopakorn Nititada (Phraya Manopakon Nittithada) พระยามโนปกรณนิติธาดา (Kon Hutasing ก้อน หุตะสิงห์) (15 juli 1884-1 oktober 1948) som ordförande, premiärminister och finansminister.

Phraya Mano พระยามโน, som han lyckligtvis också kallas, var en respekterad domare från appellationsdomstolen (San Utthon) ศาลอุทธรณ์ och medlem i Prajadhipoks kronråd. Hans hustru arbetade dessutom för drottning Rambhai Barni. Handley kallar honom för en hårdnackad rojalist och han hade naturligtvis inte varit inblandad i själva kuppen. Appellationsdomstolen kan bäst jämföras med den svenska hovrätten.

(Phraya Mano)

Folkets parti hade ännu inte något större antal medlemmar eller sympatisörer och de hade inte heller fullständig kontroll över armén, men den första regeringen försökte visa en fasad utåt som om de hade brett stöd.

I den första nationalförsamlingen fanns det många äldre ämbetsmän, inklusive några gamlingar från den gamla regimen med titeln Chaophraya och dessa äldre utgjorde omkring 1/3 av det totala antalet medlemmar i nationalförsamlingen. Till nationalförsamlingens talman utsågs Chaophraya Thammasakmontri (Mom Ratchawong Sanan Thephatsadin na Ayutthaya) เจ้าพระยาธรรมศักดิ์มนตรี (หม่อมราชวงศ์ สนั่น เทพหัสดิน ณ อยุธยา) (1 januari 1876-1 februari 1943), som tidigare hade varit utbildningsminister.

(Chaophraya Thammasakmontri)

Folkets kommitté tog hand om den dagliga administrationen och här fanns elva av kuppmakarna, där ledarna för de olika fraktionerna samt fyra äldre ämbetsmän ingick. Av de senare var de viktigaste Phraya Mano och Phraya Sri Wisarn Waja som tidigare hade varit undersekreterare i utrikesministeriet och rådgivare till kung Prajadhipok.

Det kan verka underligt att de intellektuella ledarna från kuppen tillät de konservativa civilisterna, som inte hade deltagit aktivt i kuppen, att besätta viktiga poster i statsmaskineriet. Orsaken till detta var att de mäktiga konservativa militärledarna motsatte sig alltför plötsliga politiska och administrativa förändringar, speciellt när det visade sig att kungen var beredd att samarbeta med Folkets parti.

Kungen hade ju varnat för att utlandet kanske inte skulle godkänna den nya regimen, vilket bidrog till en moderat politik. Folkets parti ville naturligtvis inte riskera att britterna eller fransmännen plötsligt skulle få för sig att invadera Siam om man avskaffade monarkin.

Under tiden omorganiserade Folkets parti armén och flottan och placerade sina meningsfränder i nyckelpositioner för att stärka sin makt och började bygga upp en valmanskår. Samtidigt fick erfaret folk ta hand om regerandet. Man upptäckte snart att det var lättare att ta över nyckelposterna i armén och flottan än det var att skaffa väljare. Folket ville inte vara med på möten eller demonstrationer om de inte beordrades till detta och många sökte sig till partiet enbart med förhoppningen om att få ett jobb i den nya administrationen.

Bristen på pålitligt stöd blev tydligt inom några månader. Det gjorde att den unga civila fraktionen i Folkets parti hamnade i underläge när det gällde att tävla om inflytande mot militären och de äldre civila ämbetsmännen, som hade erfarenhet av byråkratin och tillgång till elitens nätverk av kontakter.