Då Phibun blev premiärminister 1938 blev kineserna i landet ett problem för honom, då de var starkt antijapanska och öppet stödde nationalisterna i Kina i kriget mot Japan. Eftersom Phibuns politik avsåg att närma sig Japan kunde han inte tolerera en stor kinesisk opposition. Dessutom hade han en generell antipati mot den stora kinesiska minoriteten i landet.

En mycket stor drivkraft för Phibuns regerings politik var den ekonomiska nationalismen som senare skulle manifesteras under sloganen "Thailand till thailändarna." Denna nationalism hade blivit allt viktigare för medlemmarna i nationalförsamlingen under de föregående åren. Denna spirande nationalism berodde delvis på den frustrerande svaga ekonomiska utvecklingen i landet.

En tendens att skylla den svaga ekonomiska utvecklingen på de rika kineserna hade nu blivit allt tydligare. Man odlade en myt om dem som ockrande mellanhänder och pengautlånare. Bidragande till de antikinesiska stämningarna var vetskapen om de stora summor pengar som kineserna i Siam varje år skickade hem till sina släktingar i Kina. Detta orsakade ett stort valutautflöde, vilket i sin tur hade en negativ inverkan på Siams ekonomi.

Då japanerna anföll Kina 1937 organiserade kineserna anti-japanska bojkotter som skadade Siams ekonomi, eftersom Japan hade blivit landets största handelspartner. Relationerna mellan siameserna och kineserna förvärrades ytterligare när den ultranationalistiske Luang Wichit offentligt jämförde kineserna i Siam med judarna i Europa och menade att Adolf Hitlers antisemitiska politik kanske var värd att ta efter!

Under Phibuns första nio månader som premiärminister genomfördes en rad antikinesiska åtgärder avsedda att beröva dem deras ekonomiska dominans. Regimen själv kallade åtgärderna för pro-thailändska. Det bildades en statlig kooperation för att konkurrera med kinesernas rishandel och siameserna tog faktiskt över handeln med salt, tobak, bensin och griskött.

Flera yrken förbjöds för icke thailändska medborgare. Nya avgifter höjde skatterna kraftigt för handelsklassen, vilket i realiteten betydde kineserna. Dessutom var alla "främlingar" i landet tvungna att betala en avgift för registrering. Kinesiska skolor inspekterades noga för att begränsa undervisningen på kinesiska till två timmar i veckan och alla kinesiska tidningar utom en tvingades stänga. En källa talar också om stängda skolor.

Genom hela denna period var regeringen noga med att betona att det inte handlade om rasdiskriminering utan bara om åtgärder mot icke thailändska medborgare. En del av denna ekonomiska nationalism drabbade även västerländska multinationella bolag lika mycket som kineserna. Som exempel kan nämnas att tobaks- och bensinbolag och en del andra västerländska företag faktiskt tvingades lämna landet.

Ingen lät sig luras av regeringens dimridåer. Åtgärderna var tydligt antikinesiska, men var enligt Phibun och många med honom nödvändiga för att siameserna skulle få kontroll över sin egen ekonomi. Det hela blev till sist så infekterat att Nationalistkinas regering protesterade och även kolonialregeringarna i Sydostasien reagerade med tanke på hur deras egna kinesiska minoriteter kunde reagera. Phibun modererade sin politik något 1939, men han avrådde offentligt det siamesiska folket från att ingå blandäktenskap med kineser.