Modern tid - Enväldets avskaffande och vägen mot militärdiktatur
Siam blir Thailand (24 juni 1939)

Den tidigare nämnde Luang Wichit blev eld och lågor då han fick se en karta som hade ritats av Ecole Francaise d'Extreme Orient (Samnak Farangset Haeng Plai Buraphathit) สำนักฝรั่งเศสแห่งปลายบุรพทิศ. Kartan visade taifolkens utbredning i Siam, Burma och södra Kina och enligt kartan uppskattade Luang Wichit att det fanns omkring 60 miljoner tai i Sydostasien och Kina.

Han inledde därefter en intensiv kampanj som gick ut på att återbörda dessa tai i ett Storthailand (Maha Anachak Thai) มหาอาณาจักรไทย. Han blev också ordförande i en parlamentskommitté som föreslog att landets namn skulle ändras från Siam till Thailand.

Genom sin personliga kampanj som historiker, politiker och som ordförande för den tidigare nämnda kommittén lyckades Luang Wichit också få godkännande för kommitténs förslag och den 24 juni 1939 bytte Siam namn till Thailand (Prathet Thai). Prathet Thai betyder traditionellt thaifolkets land eller de frias land. Phibuns argument för namnbytet var att det skulle visa att landet tillhörde thaifolket och inte de ekonomiskt dominerande kineserna.

I samband med namnbytet lät Phibun utnämna kung Vajiravudh till den störste siamesiske kungen genom tiderna och reste en staty av honom. Den 24 juni blev också landets nationaldag, vilket var samma dag som revolutionen 1932 hade inletts. Dagen firades på ett storslaget sätt för att visa på segern över Chakridynastins envälde.

På nationaldagen 1939 sjösatte Phibun också sin uppförandekod ratthaniyom รัฐนิยม, som ett led i sin strävan att "bygga en ny nation" (sang chat) สร้างชาติ. Uppförandekoden heter cultural mandates på engelska.

Som berättat här ovan hade namnbytet också en djupare innebörd. Det understödde ytterligare den nationalistfascistiska tanken om att inkludera alla de taispråkiga folken som bodde utanför landets gränser i Yunnan, Laos, Kambodja, Burma och Malaya i ett klassiskt storrike. Siam var dessutom ett namn som utländska makter under historiens gång hade gett riket. Jag har tidigare berättat att namnet användes för första gången 1856.

Uppförandekoden bestod av 12 regeringspåbud under perioden 1939-1942. Även om inte alla följdes får man inte underskatta påbudens betydelse för det moderna Thailands utveckling. Vill du studera uppförandekoden mera i detalj kan du gå till de externa länkarna i detta avsnitt. Här nedan kommer några exempel på påbuden;

Namnet på landet ändrades till Thailand och ordet Siam avlägsnades från kungssången, från traditionella titlar och till och med från affärsrörelser och organisationer.

En ny nationalsång infördes som används ännu idag.

Nationalsången skulle spelas offentligt klockan 08.00 och 18.00 varje dag.

Kungssången (den tidigare nationalsången) skulle spelas före alla teatershower och biobesök och alla ålades att stå upp då den spelades. Alla som har varit på besök i Thailand har förstått att denna tradition existerar än idag.

Thai blev nationalspråket och andra etniska icke-thai-grupper skulle tvingas lära språket.

För den intresserade kan det vara bra att veta att kompositören av kungssången var den ryske kompositören Pyotr Schurovsky ปโยตร์ ชูรอฟสกี้ (1850-14 september 1908) och texten var skriven av prins Narisara Nuwattiwong.

Förutom ovanstående krävde uppförandekoden att thailändarna skulle salutera flaggan, känna till nationalsången, hålla sig informerade om aktuella händelser och använda det nationella språket (centralthai), istället för lokala dialekter eller främmande språk. Dessutom uppmanades folket att klä sig modernt. Männen skulle ha rock, byxor, skjorta och slips och kvinnorna skulle ha kjol, blus, hatt och handskar och både män och kvinnor skulle ha skor. Detta i ett klimat med tropisk värme!

Folk förbjöds faktiskt att gå ombord på bussar, eller komma in på statliga kontor för att betala sina skatter, utan hatt. Allt detta var, enligt Phibun, nödvändigt för att den "civiliserade" världen skulle betrakta Thailand som en modern nation. Männen skulle dessutom kyssa sina hustrur adjö om morgonen, innan de gick till sina arbeten, den traditionella thailändska hälsningen, wai ไหว้, skulle ersättas med det japanska bugandet och man skulle gärna utväxla visitkort, liksom man gjorde i Tokyo โตเกียว. Någon källa påstår att hustrun skulle kyssas även vid hemkomsten!

Europeisk bal och klassisk balett skulle uppmuntras och den thailändska dansen skulle moderniseras och detta skulle förkunnas och utbredas av den av regeringen tillsatta National Culture Institution (Khana Kammakan Watthanatham Haeng Chat) คณะกรรมการวัฒนธรรมแห่งชาติ som bildades 1942. Flera källor påstår också att beteltuggande förbjöds. Ett sådant förbud har jag svårt att tro kunde genomföras.

Om man inte följde påbuden kunde man råka ut för hot om våld. Statliga verksamheter bildades med målet att konkurrera ut utländska verksamheter i landet och thailändarna uppmanades att använda och gynna thailändska produkter och de statliga verksamheterna. Ett exempel på detta var bildandet av det statliga Thailand Tobacco Monopoly (Rong Ngan Yasop Krasuang Kan Khlang) โรงงานยาสูบ กระทรวงการคลัง 1939. Staten tog sedan helt enkelt bara över andra privata tobaksbolag!

Melodin till Siams nationalsång komponerades av den kunglige rådgivaren Peter Feit ปีเตอร์ ไฟท์ (13 juli 1883-25 december 1968). Han var son till en tysk immigrant och en siamesisk kvinna. Hans thailändska titel var Phra Chenduriyang พระเจนดุริยางค์. Hans komposition blev officiell nationalsång den 10 december 1939. Den hade komponerats några dagar efter kuppen 1932 och spelades för första gången i radio i juli 1932. Orginaltexten skrevs av den tidigare nämnde Khun Wichitmatra, men texten ändrades två år senare av Chan Kamwilai (Chan Khamwilai) ฉันท์ ขำวิไล (21 februari 1904-12 augusti 1990).


(Peter Feit)

Då Siam bytte namn till Thailand, utlystes en tävling om ny text som vanns av Luang Saranupraphan (Nuan Pachinphayak) หลวงสารานุประพันธ์ (นวล ปาจิณพยัคฆ์) (24 augusti 1896-14 juni 1954).


Stavningsvarianter;

Ratthaniyom; State decrees, thai cultural mandates.

National Culture Institution; National Cultural Institution.

Thailand Tobacco Monopoly; Thailands tobaksmonopol, รยส. (TTM).

Peter Feit; Piti Vadyakara, Piti Wathayakon ปิติ วาทยะกร.

Phra Chenduriyang; Phra Jenduriyang.

Luang Saranupraphan; Luang Saranuprapan.

Denna artikel senast uppdaterad: 2024-05-28, 19.45
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.