Den 16 december 1938 ersattes Phraya Phahon av översten och försvarsministern Phibun som premiärminister. Phibun blev samtidigt överstekommenderande för armén och hade dessutom utnämnt sig själv till fältmarskalk. Den gamle Phraya Phahon drog sig tillbaka från det offentliga livet, utan tvekan trött på den ständiga maktkampen med ambitiösa och stridslystna politiker och militärer. Längre fram fortsatte han dock att arbeta som generalinspektör för de kungliga thailändska väpnade styrkorna under andra världskriget.

Den 14 februari 1947 dog Phraya Phahon 59 år gammal av en hjärnblödning. Det påstås att då han dog var hans familj så fattig att de inte ens kunde betala för hans begravning. Då ställde Phibun upp och betalade sin gamle mentors begravning. Phahonyothin Road (Thanon Phahonyothin) ถนนพหลโยธิน i Bangkok har fått sitt namn efter Phraya Phahon. Innan dess hette gatan Prachathipatai Road ถนนประชาธิปไตย. Det var Phibun som låg bakom namnbytet.

Phibuns regering bestod av 25 personer, varav 15 militärer. Anmärkningsvärt nog tog premiärminister Phibun också över posterna som försvarsminister och inrikesminister. Detta säkrade honom en fast kontroll över militären och provinsguvernörerna. Inom en dryg månad hade Phibun agerat för att tysta all opposition. Den 29 januari 1939 beordrade han att 51 personer skulle arresteras och ytterligare 20 "misstänkta" arresterades senare samma dag.

Det handlade om kungligheter, gamla ämbetsmän i byråkratin, medlemmar i nationalförsamlingen och rivaler inom armén. Bland dessa fanns lojala följeslagare till Phraya Song som anklagades för att förbereda en kupp. De anklagades också för att ha velat återinsätta kung Prajadhipok i stället för kung Ananda.

Påståendet om en planerad kupp stöds av den tidigare omtalade Sir Crosby Crosby som säger att exkung Prajadhipok och prins Paribatra Sukumbhand finansierat en konspiration. Bland finansiärerna fanns även prinsen Rangsit Prayurasakdi (Phra Ong Chao Rangsit Prayurasak) พระองค์เจ้ารังสิตประยูรศักดิ์ (12 november 1885-7 mars 1951) och Phraya Song, enligt Crosby. Prins Rangsit är även känd som prins Rangsit av Chai Nat eller Krom Phraya Jainad Narendhorn (Krom Phraya Chai Nat Narenthon) กรมพระยาชัยนาทนเรนทร.

(Prins Rangsit Prayurasakdi)

Bland de höga prinsarna som arresterats fanns naturligtvis även prins Rangsit och han placerades i ett vanligt fängelse, berövades sin prinstitel och dömdes till döden för förräderi. Här verkar det som om han faktiskt hade arresterats redan någon gång i slutet av 1938. Prins Rangsit var en son till Chulalongkorn med en chao chom manda från familjen Sanidwongse, som härstammar från Rama II. Då prins Rangsits mamma dog, den 23 november 1885, mindre än två veckor efter hans födsel, togs han och hans äldre syster om hand och uppfostrades av Savang Vadhana.

Prins Rangsit skickades till Tyskland 1899 för sin utbildning. Under sin studietid träffade han en tysk kvinna vid namn Elisabeth Scharnberger เอลิซาเบธ ชาร์นแบร์เกอร์ (15 september 1892-29 september 1973), som han gifte sig med i London den 28 augusti 1912. Hon fick titeln Mom Elisabeth Rangsit na Ayudhaya (Mom Elisabet Rangsit na Ayutthaya) หม่อมเอลิซาเบธ รังสิต ณ อยุธยา.

(Elisabeth Scharnberger med familj)

När Rangsit återvände till Siam 1913 arbetade han med att förbättra landets hälsovård och universitetsväsende. I dag finns en staty till prinsens ära framför det moderna folkhälsoministeriet (krasuang satharanasuk) กระทรวงสาธารณสุข, som han anses ha grundat. Det finns också källor som säger att Rangsit blev utbildad till ingenjör i Europa med inriktning på konstbevattning. Därefter hade han arbetat under kung Vajiravudh och kung Prajadhipok med konstbevattningsprojekt. Jag hittar dock inga uppgifter om detta!

I slutet av 1939 ändrades Rangsits dödsdom till livstids fängelse och han internerades tillsamman med 21 andra fångar på den avlägsna ön Tarutao i sydligaste Thailand. Det har spekulerats om kung Anandas mamma låg bakom prinsens omvandlade straff. Detta genom att hota med sin sons abdikering.

Trots livstidsdomen släpptes prins Rangsit den 28 september 1943, efter mindre än fem år i fängelse. En källa säger specifikt 4 år och 9 månader. Han släpptes ett år tidigare än de andra politiska fångarna. Handley säger att Rangsit släpptes iden 20 september 1944, vilket förmodligen handlar om de övriga politiska fångarna.

Det finns faktiskt källor som hävdar att Phraya Song (Phraya Songsuradet) inte hade någon del i det ovan påstådda kuppförsöket mot Phibun. Man har ändå valt att kalla den för Songsuradet-revolten (Kabot Phraya Songsuradet) กบฏพระยาทรงสุรเดช. Den har också fått namnet de arton likens revolt (kabot 18 sop) กบฏ 18 ศพ. Detta eftersom sammanlagt 18 personer blev avrättade i december 1939, efter ytterst tvivelaktiga rättegångar. Dessutom var de flesta av de avrättade underbefäl.

En del avrättades omedelbart och de övriga anklagades för högförräderi. Ett antal andra personer dömdes till livstids fängelse. Det hela handlade helt enkelt om att Phibun ville bli av med sina politiska rivaler och Phraya Song var en av dem. Phraya Song hade hållit sig borta från öppen politisk verksamhet de föregående fem åren, men han hade fortsatt inom armén. Vid den här tiden var han kommendant för militärskolan i Chiang Mai. Den 16 december 1938 ledde han en militärövning med sina kadetter i provinsen Ratchaburi.

Samma dag fick han besked från Bangkok att han hade fråntagits befälet för alla militära enheter, hans militära grader och titlar hade också förverkats, han tvingades lämna armén utan pension och beordrades att lämna landet. Rädd för att bli dömd till döden om han stannade kvar gjorde Phraya Song som han beordrats. Tillsammans med sin adjutant, kapten (eller löjtnant) Samruad Kanjonsit (Samruat Kanchonsit) สำรวจ กาญจนสิทธิ์, flydde han till Kambodja. Militärskolan i Chiang Mai stängdes.

Här levde Phraya Song sedan resten av sitt liv i stor fattigdom. Han försörjde sig genom att sälja konfektyr på Phnom Penhs gator fram till sin död den 1 juni 1973. Han blev 80 år gammal.

Phibun agerade också mot monarkin och förbjöd folket att ha bilder hemma på ex-kung Prajadhipok. Han stämde också ex-kungen för missbruk av kronans egendom och begärde en återbetalning på sex miljoner baht. Äldre kungligheter fick dessutom förhållningsregler för sitt resande och sina aktiviteter. Prajadhipoks hem och tillgångar i Bangkok beslagtogs och hans porträtt i regeringskontoren ersattes inte med Anandas utan med Phibuns! Alla bilder på exkungaparet och prins Paribatra Sukumbhand avlägsnades också från de offentliga kontoren i landet.

Då prinsessan Valaya Alongkorn (Chao Fa Walay Alongkon) เจ้าฟ้าวไลยอลงกรณ์ (16 april 1884-15 februari 1939) dog 1939 vägrade regeringen också att betala för hennes kremering. Hon var en dotter till Chulalongkorn och Savang Vadhana.

Phibun var nu heller inte längre rädd för kungens mamma Sangwan, som vid upprepade tillfällen i olika sammanhang hade hotat med sonens abdikering. Phibun var beredd att installera regenten prins Aditya Dibabha som marionett på tronen om det blev nödvändigt. Phibun avskaffade också det gamla rojalistiska systemet med titlarna Chaophraya, Phraya, Phra, Luang och Khun som delats ut till framstående personer.

För att påminna om sin slutgiltiga seger över rojalisterna och införandet av en författning 1932 beordrade Phibun byggandet av ett stort monument för att hylla författningen. Den första stenen lades den 23 juni 1939. Monumentet blev senare kallat demokratimonumentet (Anusawari Prachathipatai) อนุสาวรีย์ประชาธิปไตย och ligger mitt på Ratchadamnoenavenyn.

(Demokratimonumentet)

Phibun gjorde också ett tillägg i författningen som möjliggjorde för Folkets parti att stanna kvar vid makten i tjugo år, i stället för de tio år som tidigare hade varit maximum. Allt detta bekräftade och stärkte hans makt inför den farliga tid som han såg framför sig.

Phibun hade flera egenskaper som gjorde honom lämpad till posten som premiärminister. För det första var han en duktig militärofficer med enkel bakgrund och för det andra var han en duktig politiker, som var respekterad bland sina officerare. Han hade fått militärens förtroende och respekt genom att utnyttja sin ställning som försvarsminister. Detta för att ge ökade anslag till de väpnade styrkorna och därigenom högre löner till officerarna.

Han delade också ut mängder av medaljer och andra ärebevisningar till viktiga personer i armén och flottan. Bara under året 1941 delade han ut 8 000 medaljer och utnämnde 30 nya generaler!

För det tredje utnyttjade han klokt den växande nationalismen i landet och inte minst hade han en sympatisk personlighet, såg bra ut och var intelligent. Det är dock tveksamt om han hade nått så långt i sitt politiska liv om han inte hade haft stöd från Phraya Phahon. Nationalförsamlingen höll Phibun foglig genom att ge dem löneförhöjning i slutet av 1939.

Det kan vara intressant att Phibun försökte försvaga den kungliga buddhistiska sekten thammayut. Den 25 augusti 1937 dog den rojalistiske överstepatriarken prins Kromma Luang Chinawonsiriwat och Phibun såg till att en munk vid namn Phra Phuttajan (Phae Thissathewo) (Phra Phutthachan (Phae Thissathewo)) พระพุฒาจารย์ (แพ ติสสเทโว) (1856-1944) från sekten mahanikai blev hans efterträdare.

Phuttajan kom från nordöstra Thailand, som enligt tradition hade haft en rad munkar som inte sympatiserade med palatset. Phuttajan såg 1941 över Sangha-akten från 1902 (Laksana Pok Khrong Khana Sang ror sor 121) ลักษณะปกครองคณะสงฆ์ ร.ศ. 121, som gav palatset officiell kontroll över prästerskapet. Den nya strukturen liknade den konstitutionella regeringens.

Överstepatriarken, sangharaja (phra sangkharat) พระสังฆราช förblev den högste i hierarkin, men han hade ingen egentlig makt, liksom kungen efter revolutionen 1932. Makten decentraliserades till en, för en viss tid tillsatt, sanghanayok (sankhanayok) สงฆนายก, vars titel motsvarade en världslig premiärminister. Han skötte administrationen genom ett sanghakabinett och ett rådgivande organ, ett munkparlament.

Kontrollen över titlarna och munkarnas avancemang fråntogs palatset och sköttes nu i stället av byråkrater från utbildningsministeriet (krasuang sueksathikan) กระทรวงศึกษาธิการ. Kungen kunde utse överstepatriarken (sangharaja), men regeringen kunde utse "premiärministern" (sanghanayok) och hans kabinett.