Redan 1759 hade Kambodjas östra provinser fallit i Dai Viets (Vietnams) händer, vilket Siam tidigare inte hade kunnat göra något åt. I avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln Borommakot och Kambodja har jag tidigare berättat att den kambodjanske prinsen Ang Non hade flytt från Kambodja 1758 då kung Outey Reachea II (Ang Ton) hade tänkt avrätta honom.

Jag saknar sedan information om Ang Non som uppenbart hade återvänt hem till Kambodja där han blivit uparat. Det verkar som om han tvingades på flykt ännu en gång. En källa säger att han befann sig i Ayutthaya då staden föll 1767, men han överlevde även detta. Ang Non befann sig nu i Thonburi där han bad Ang Non om siamesiskt stöd för att ta makten i Kambodja. Taksin försökte nu utnyttja läget och begärde tribut från Kambodja, vilket Outey Reachea II vägrade. Han menade nämligen att Taksin bara var en vanlig kines ur folket och därför inte lika mycket värd som han själv!

Taksin skickade därför en siamesisk armé under ledning av Thongduang (Phraya Abhay Ronnarit) och Bunma (Phraya Anuchit Racha), som lyckades annektera Battambang och Siem Reap 1769. Då Taksin själv var upptagen med att kriga mot Nakhon Si Thammarat och inte befann sig i Thonburi hotade detta den politiska stabiliteten i riket och de två generalerna återvände därför hem till Thonburi.

Vietnamesiska flottstyrkor från Ha Tien attackerade 1769 eller 1770 de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi. I Trat fanns en nyligen utnämnd viceguvernör och kines vid namn Chiam เจียม (?-?), som också var chef för en flottstyrka bestående av kinesiska djonker. Chiam, som nyligen hade fått titeln Phraya Phiphit พระยาพิพิธ, lyckades besegra och tvinga tillbaka den vietnamesiska flottan.

Siamesernas krig mot vietnameserna gick inte så bra i början, men en förenad siamesisk-kambodjansk armé besegrade dem 1771. Innan dess hann vietnameserna fördärva Banteay Meas (Phutthaimat) samma år, efter att staden hade återuppbyggts som ett kinesdominerat handelscentrum efter 1717. Se även den tidigare artikeln "Kung Thai Sa (1709-1733).”

En källa säger att Taksin och Phraya Phiphit, som nu kallades general, hade landstigit vid Kampong Som (Sihanoukville) och Kampot 1771 och att de sedan belägrade och intog Ha Tien. Efter Ha Tiens fall begav sig Taksin mot Oudong. Phraya Phiphit utsågs till guvernör i Ha Tien med den nya titeln Phraya Ratchasetthi Chin พระยาราชาเศรษฐี จีน. Han blev sedan borttvingad till Kampot av vietnameserna 1773.

Den vietnamesiska Nguyenklanens många krig mot det svagare khmerriket och sedan mot det starkare Siam hade bidragit till att Nguyenklanens popularitet hade minskat. Detta trots att Nguyenhärskarna oftast vann sina strider och att nyerövrad mark innebar möjligheter för fattiga vietnameser utan mark att livnära sig.

Det ovanstående vietnamesiska nederlaget blev därför en bidragande orsak till det som kallats Tay Son-upproret (Kabot Tai Soen) กบฏไตเซิน, som började 1772. Detta inbördeskrig i Dai Viet (Vietnam) försvårade naturligtvis vietnamesernas anspråk på laostaterna och Kambodja. Jag har valt att berätta om Tay Son-upproret i nästa artikel.

Siameserna genomförde ännu en invasion av Kambodja 1772. Man attackerade med både en flottstyrka och en landstyrka och intog Banteay Meas och Phnom Penh. Då siameserna avancerade mot huvudstaden Banteay Pech (Banthai Phet) บันทายเพชร flydde den vietnamesiskt stödde marionettregenten Ang Ton till Gia Dinh (Saigon).

Vietnamesiska styrkor gick därefter till motangrepp och en styrka ockuperade Rach Gia (Sak Sa) สักซ้า vid Thailandviken och en annan seglade uppför Mekongfloden till Phnom Penh där de vann ett slag och återinsatte Ang Ton (Outey II) på tronen. Rach Gia ligger i den nuvarande vietnamesiska provinsen Kien Giang.

Siameserna hade med sig Ang Non till Kambodja under den militära kampanjen 1772, men efter de vietnamesiska framgångarna tvingades de retirera till Ha Tien. Här lämnade man kvar Ang Non med en militär styrka på 500 man. Ha Tiens tidigare vietnamesiske guvernör Mac Thien Tu (Mak Thian Tue) หมักเทียตื๋ (1700-1780) återvände emellertid och tvingade Ang Non att retirera till Kampot. Han hade varit guvernör här 1736-1771. I en del historiska källor kallas Mac Thien Tu för Mo Shilin (Mo Sü Lin) ม่อซื่อหลิน.

I Kampot samlade Ang Non sedan ihop soldater från de närliggande provinserna för att fortsätta sin kamp om den kambodjanska tronen och vietnameserna drevs tillbaka igen 1773. Samma år ingick vietnameserna en fred med kung Taksin där de avstod en del kambodjanskt område till Siam.

Siameserna lyckades installera Ang Non som vasallkung 1775. Han blev till kung Ang Non II (Ong Non) องค์โนน (r. 1775-augusti 1779), eller Reameathiptei III. Förvirrande nog har den tidigare kungen Ang Tong också titeln Reameathiptei III! På thai kallas han Somdet Phra Ramracha Thirat Haeng Kampucha สมเด็จพระรามราชาธิราชแห่งกัมพูชา. Ang Non II lyckades klara av ett nytt vietnamesiskt försök att störta honom följande år, men oron i Kambodja fortsatte. Prinsar i landet kämpade mot varandra och det förekom revolter vid hovet och ibland hjälpte Dai Viet (Vietnam) någon av parterna.

Ang Non II och Ang Ton hade först lyckats ingå en kompromiss där Ang Non II blev förstekung och Ang Ton andrekung. Ang Ton fick som andrekung titeln Maha Upayorat มหาอุปโยราช, som var en högre titel än vicekungstiteln Maha Uparat. Maha Uparat till både förstekungen och andrekungen blev en prins vid namn Ang Tam (Ong Tham) องค์ธรรม. Arrangemanget höll dock inte och Ang Tam blev mördad och Ang Ton blev plötsligt sjuk och dog. Troligen blev han förgiftad.

Taksin hade bett Ang Non II om att hjälpa honom med en militär styrka i hans tidigare nämnda krig i Laos 1777-1778 och Chaophraya Surasi hade därför begärt 10 000 man då han kom till Kambodja. Ang Nons makt hade dock minskat på grund av hovintriger och de kambodjanska soldaterna ville inte slåss mot laotierna och deserterade i stor skala. Desertörerna fick sedan skydd hos de tre kambodjanska guvernörerna i Kampong Svay (Thaen แทน), Baray บาราย (Fang ฟาง) och Prey Kdey (Phrai Kadi) ไพรกะดี (Sam).

De tre guvernörerna kallades till hovet och dömdes först till döden. För två av dem, guvernörerna Thaen och Fang, omvandlades straffet till 50 piskrapp och de fråntogs sina ämbeten. De återvände därefter till sina provinser och startade inte helt oväntat ett uppror 1779. Hur det gick för Sam vet jag inte. Ang Non II lät märkligt nog skicka i väg en armé ledd av en äldre bror till de två exguvernörerna för att kuva upproret. Hans namn eller titel var prins Thalaha (Mu) ทะละหะ (มู).

Föga överraskande slog Thalaha (Mu) sig i stället samman med sina bröder. Ytterligare en adelsman, Sous (Su) สู (?-1779), anslöt sig till upprorsmakarna och de begav sig till Banteay Pech som intogs. Thalaha (Mu) skrev nu och bad nu den unge vietnamesiske prinsen Nguyen Phuc Anh (Ngian Fuk An) เหงียน ฟุก อั๊ญ (8 februari 1762-3 februari 1820), eller förkortat Nguyen Anh (Ngian An) เหงียน อั๊ญ, om hjälp. Denne prins kommer du att få läsa mera om i nästa artikel.

Nguyen Anh ställde villigt upp trots sina egna problem på hemmaplan. Han skickade därefter den framstående vietnamesiske generalen Do Thanh Nhon (Do Than Noen) โด๋ทัญเญิน (?-1781) med en armé för att hjälpa Thalaha (Mu). Ang Non II som befann sig i Kampong Thom valde att ta strid mot Thalaha (Mu) och vietnameserna, men Ang Non II:s armé blev besegrad vid Kampong Chhnang och han själv valde att fly. Thalaha (Mu) spårade upp honom till berget Phnum Kamreng i den nuvarande provinsen Kampong Spoe och förde honom till en plats söder om Oudong.

Det var nu slut på Ang Non II:s tur. Han hade som ung lyckats undgå sin egen avrättning och han hade vid två tillfällen lyckats fly till Siam och dessutom överlevt Ayutthayas fall. Ang Non II placerades i en bur som slängdes i en flod, vilket föga överraskande resulterade i att han drunknade i augusti 1779. Någon källa säger att han dog 1780.

Prins Thalaha (Mu) lät också avrätta Ang Non II:s fyra söner vid citadellet i Bateay Pech i augusti 1779. Han brände också ner palatset och tog hand om Ang Tons minderårige son Ang Eng (Ong Eng) องค์เอง (1773-8 november 1796). Thalaha (Mu) placerade därefter Ang Eng på tronen som Neareay Reachea III (r. 1779-1782) och tog själv över som förmyndarregent. Ang Eng var vid den här tiden omkring sex år gammal.

Innan den framgångsrike generalen Do Thanh Nhon återvände till Dai Viet (Vietnam) lämnade han över ansvaret för Kambodja till en annan vietnamesisk general vid namn Ho-Van-Lan.

En källa har en litet annorlunda förklaring till upproret i Kambodja. Här sägs det att många menade att Ang Non II legat bakom Ang Tams och Ang Tons död. Det var därför som flera prominenta personer, under ledning av prins Thalaha (Mu), hade revolterat. I Siam menade man dock att en man med namnet Okya Kalahom (Pok) อกญากลาโหม (ปก) (?-1806) var allt för vänligt inställd till Dai Viet (Vietnam), vilket inte var förenligt med Taksins politik som gick ut på att ha en prosiamesisk prins på den kambodjanska tronen.

Kung Taksin var också missnöjd med en man vid namn Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน) (?-1811), som skulle ha skyddat kung Ang Non II. Taksin skickade ett brev till Okya Kalahom (Pok) där han bad honom skicka Okya Yommarat (Baen) till Thonburi för att straffas. Detta gjorde också Pok och Baen fängslades i Thonburi.

Adelsmannen Sous, som senare kommer kommer att bli känd som Okya Kalahom (Su) ออกญากลาโหม (สู), konspirerade därefter i hemlighet med Okya Yommarat (Baen) och bad honom att återvända från Thonburi. Hur detta var möjligt efter den ovan nämnda bestraffningen vet jag inte, men Baen var snart tillbaka i sitt hemland. Jag kommer i fortsättningen för enkelhetens skull att kalla Sous för Okya Kalahom (Su).

I Kambodja fortsatte nu oron och Okya Yommarat (Baen) och Okya Kalahom (Su) genomförde en attack mot Oudong där man lyckades döda prins Thalaha (Mu). Därefter skar det sig mellan de tidigare vännerna Okya Yommarat (Baen) och Okya Kalahom (Su). Rädd att själv bli dödad försökte Okya Kalahom (Su) sig på en överraskande attack mot Okya Yommarat (Baen) 1779, men hans försök misslyckades vilket i stället kostade honom själv livet.

Okya Yommarat (Baen) blir senare känd som Chaophraya Aphaiphubet (Baen) เจ้าพระยาอภัยภูเบศร (แบน). Han kom från Battambang och hade tidigare varit en av motståndarna till kung Ang Engs far. Intressant är att han blev förfader till familjen Aphaiwong อภัยวงศ์, vars ättlingar du kommer att höra talas om längre fram.

Missnöjd över utvecklingen i Kambodja tyckte kung Taksin att det var dags att ingripa och förstärka det siamesiska inflytandet i Kambodja. Därför begav sig en siamesisk armé på 20 000 man, ledd av Chaophraya Chakri och Chaophraya Surasi, mot Kambodja 1781. Året anges till 1780 i andra källor. Med sig hade siameserna en son till Taksin, prins Intarapitak (Chao Fa Kromma Khun Intharaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนอินทรพิทักษ์ (?-1782). Förmodligen var det tänkt att han skulle ta över tronen i Kambodja.

En källa talar om tre siamesiska arméer 1780 ledda av Chaophraya Chakri, Chaophraya Surasi och prins Intarapitak. De vietnameser som redan befann sig i Kambodja bestämde sig för att kämpa på kambodjanernas sida mot siameserna. Den vietnamesiske generalen Ho-Van-Lan, tillsammans med sin assistent Nguyen-huu-Thuy, skickade en militär styrka till Chaktomuk och ytterligare en armé som skulle stoppa general Chakris framryckning mot Oudong.

Siameserna fortsatte sin framryckning mot Oudong, men strax innan det utbröt strider återvände siameserna plötsligt hem. Detta för att ta itu med allvarliga problem på hemmaplan. Vad som hänt kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad." Man lämnade kvar prins Intarapitak och mycket tyder på att han dog i Kambodja 1782. Kanske med Chaophraya Chakris goda minne.