Kung Ramkhamhaeng anses ha dött 1298, enligt kinesiska källor och Wikipedia, men det finns källor som säger att han dog 1317. Legenden säger att han försvann i strömvirvlarna i floden Yom vid Sawankhalok.

Som tidigare nämnt varierar Ramkhamhaengs födelseår i olika källor, men de flesta säger att han var född någon gång mellan 1237-1247. Angående hans blodsbröder så sägs det att Mangrai var född 1239 (2 oktober 1238 enligt Wyatt) och dog 1317. Mangrai kan därför ha varit omkring 78 år gammal vid sin död. Kung Ngam Mueang av Phayao kan ha varit född 1238 och dog 1298. Det finns emellertid källor som säger att Ngam Mueang dog 90 år gammal 1328!

Trots att kung Ramkhamhaeng kanske inte levde lika länge som sina blodsbröder anses han ha haft stor betydelse för tillkomsten av den blivande nationen Thailand. Jag har tidigare berättat att han med stor vördnad anses vara den thailändska nationens fader.

Efter Ramkhamhaengs död tog Pu Saisongkhram ปู่ไสสงคราม (r. 1298) över som tillfällig regent då den tilltänkte tronföljaren Loe Thai เลอไท befann sig på en resa till Kina. Pu Songkhram är också känd som Phaya Sai Songkhram พญาไสสงคราม.

Innan det hade gått ett år av Pu Saisongkhrams regeringstid efterträddes Ramkhamhaeng av sin son som blev till kung Loe Thai (Phraya Loe Thai) พระยาเลอไท (r. 1298-1346/47). Här finns det dock källor som säger att han regerade 1298-1323! Loe Thai kan ha varit född 1362.

Loe Thai var inte en lika skicklig statsman som sin far och var dessutom betydligt mer intresserad av religion än av krig. Detta ledde till att han förlorade delar av sin fars rike lika snabbt som de en gång hade erövrats. Omkring 1300 förlorade Sukhothai kontrollen över området väster om Chaophraya och furstendömet Suphanburi blev åter självständigt. Suphanburi fortsatte förmodligen att ha inflytande, men inte kontroll, över regionen söderut.

I den tidigare artikeln ”Ramkhamhaeng och monfolket” har jag berättat om hur kung Hkun Law i Martaban blev störtad och dödad i mars 1311. Först ville Min Bala proklamera sig själv som kung, men hans hustru Hnin U Yaing motsatte sig detta då hon menade att Min Bala var för gammal och att deras äldste son Saw O (So O) สอโอ, som var en systerson till Wareru, skulle ha större chanser att få stöd från vasallerna. Saw O var född omkring 1284.

Under överläggningarna stod tronen tom i minst två veckor tills Min Bala gick med på sin frus krav. Därefter besteg Saw O (r. 10 april 1311-september 1323) tronen som Martabans tredje regent. Han är också känd som Saen Mueang (Phra Chao Saen Mueang) พระเจ้าแสนเมือง eller Saen Mueang Ming แสนเมืองมิ่ง. Trots att sonen tog över tronen var det ändå hans far Min Bala som hade den verkliga makten. Både Min Bala och Hnin U Yaing dog av hög ålder någon gång mellan 1314-1319.

Efter 1319 erkände monstaten Martaban, eller Hanthawaddy (Pegu), inte längre Sukhothais överhöghet och 1321 införlivades Tak i riket Lan Na. Detta innebar att Sukhothai återigen hade blivit ett litet lokalt konungadöme.

Saw O efterträddes av sin helbror Saw Zein (So Sen) สอเซน (r. 28 september 1323-cirka april 1330). I thailändska källor är han känd som Ram Matoei (Phra Chao Ram Matoei) พระเจ้ารามมะไตย. Han var född den 19 maj 1303 och därmed 20 år gammal vid sitt trontillträde. Saw Zein var 26 år gammal då han blev mördad av usurpatorn Zein Pun (Sen Pun) เซนปุน (r. april 1330) som bara fick behålla tronen i sju dagar. I thailändska källor kallas han även för Chiphon ชีปอน.

Därefter blev Saw E (Phra Chao So E) พระเจ้าสอเอ (r. april-juni 1330) kung av Martaban i 49 dagar. I thailändska källor kallas han för Phraya Aikamkong พระยาอายกำกอง.

1330 försökte Loe Thai återta kontrollen över de förlorade områdena och anföll Pegu. Men Martabans sjunde kung, Binnya E Law (Binya E Lo) บินยเอลอ (juni 1330-1348), besegrade Sukhothais styrkor och Loe Thais försök misslyckades. I thailändska källor kallas Binnya E Law för Phraya Ai Lao พระยาอายลาว.

Kungariket blev nu formellt självständigt från Sukhothai men fortsatte att vara en lös federation bestående av makterna i Irrawaddydeltat, Pegu och Martaban. Hanthawaddys kungar hade liten eller ingen auktoritet över sina vasaller och det var uppror i Martaban 1363-1388.

Om Martabans vidare tronföljd kan du läsa i ”Ayutthaya”, avsnittet ”Konungariket Ayutthaya”, artikeln ”Ayutthaya och monriket”.

De religiösa förbindelserna med Sri Lanka fortsatte och utvecklades under Loe Thais regeringstid. Kungen själv uppger att han lät uppföra många religiösa byggnader för att förvara reliker av Buddha, som han fått från Sri Lanka. Han skaffade också imitationer av Buddhas fotspår (Roi Phra Phutthabat) รอยพระพุทธบาท från Adam's Peak แอดัมส์พีก (Sri Pada (Si Batha) ศรีบาทา) på Sri Lanka.

(Adam's Peak)

Söder om Sukhothai höll ett nytt kraftfullt tairike på att ta form. Redan innan Loe Thais regeringstid var till ända hade detta nya rike erövrat delar av khmerriket som inte ens Ramkhamhaeng lyckats med. Delar av monfolkets Hanthawaddy, som Sukhothai förlorat sitt inflytande över, hamnade åter under taistyre då området annekterades av det blivande Ayutthayariket omkring 1325.

Phayao upphörde att existera som självständig stat och uppslukades av Lan Na 1338, under kung Loe Thais regeringstid. Som tidigare nämnt så är en del källor inte lika precisa med årtalet utan säger att annekteringen bör ha skett någon gång efter 1336, men före 1340. Med tanke på det jag skriver längre fram i min text så får du själv avgöra vad som verkar tidsmässigt troligast. Se avsnittet ”Konungariket Lan Na”, artikeln ”Mangrais efterträdare”.

Chiang Mais krönika säger att annekteringen av Phayao delvis skedde med hjälp från Nan. Genom annekteringen minskade hoten från detta håll och man fick också en maktbas varifrån man kunde expandera in i Phrae och Nan.