Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Konflikten med prins Prisdang Jumsai

1885 oroades Chulalongkorn av britternas och fransmännens erövringar i Burma och Vietnam. Han bad därför prins Prisdang Jumsai (Phra Ong Chao Pritsadang Chumsai) พระองค์เจ้าปฤษฎางค์ชุมสาย (23 februari 1851-16 mars 1935), som då befann sig i London i siamesisk tjänst, om råd.

Prins Prisdang var en sonson till Rama III. Han hade från början prinstiteln Mom Chao, men hade upphöjts till Phra Ong Chao 1883. Först svarade prinsen att han inte var kvalificerad att uttala sig i ärendet och att hans åsikter kanske skulle misshaga kungen.

Men Chulalongkorn insisterade och till sin förvåning och ilska, då han väntat sig en privat korrespondens de två emellan, mottog han en 60 sidor lång skrivelse i ganska hårda ordalag undertecknad av 11 unga män.

Förutom prins Prisdang hade tre halvbröder till Chulalongkorn undertecknat skrivelsen. Dessa var den tidigare omtalade prins Naresra Varariddhi, prins Svasti Sobhon (Phra Ong Chao Sawat Sophon) พระองค์เจ้าสวัสดิโสภณ (22 december 1865-10 december 1935) och prins Bidyalabh Barudhidhada (tidigare känd som Sonabandhit). Därutöver hade 7 ämbetsmän som arbetade i London vid den här tiden undertecknat skrivelsen.


(Prins Svasti Sobhon)

Den långa skrivelsen beskrev det politiska och kulturella läget i Siam vid den här tiden och som förslog nödvändiga reformer. I korthet menade skribenterna att varken diplomati, militärmakt, Siams egenskap som buffertstat eller innehållet i ingångna traktat var tillräckligt för att förhindra Siam från att bli kolonialiserat. Därför var det absolut nödvändigt för Siam med ytterligare modernisering.

De reformer som redan genomförts var inte tillräckliga utan det krävdes en ändring från en absolut monarki till en konstitutionell monarki, en mer tydligt definierad successionsordning, ett utplånande av korruptionen i byråkratin, pressfrihet, skapandet av en ett juridiskt system som skulle garantera likhet inför lagen, genomförandet av ett rättvist skattesystem, ett gradvist införande av allmän rösträtt och att tillsättandet av poster i det administrativa systemet skulle baseras på meriter och inte på arvsrätt.

Vid ett tidigare tillfälle hade prins Prisdang, under sin korrespondens med kungen, kritiserat hans praktiserande av polygami, vilket också förargat kungen.

Då Chulalongkorn några månader senare besvarade skrivelsen sade han att han sympatiserade med intentionerna och sakfrågorna hos sina kritiker och höll med om det var nödvändigt med reformer för att kunna bevara rikets självständighet.

Men han påpekade särskilt bristen på utbildade lojala och dugliga män som kunde utföra det väldiga arbetet med reformer som låg framför dem. De gamla byråkraterna förklarade han inkompetenta och de unga var ännu inte mogna att klara de uppgifter som de stod inför.

Att försöka införa ett parlamentariskt system skulle försvaga landet, som just då befann sig i sig i en situation då det mest av allt behövde enighet och en gemensam politik som strävade åt samma håll, menade Chulalongkorn.

Han förklarade sig också skyldig till kritikernas anklaganden att han negligerat landets lagstiftande institutioner genom att ha ägnat sig för mycket åt andra saker. Chulalongkorn förklarade;

”Även jag vill ha politiska reformer, men för närvarande är det andra ärenden som är mera påträngande... Först måste vi se till att vi får rätt sorts folk som skall vara våra framtida lagstiftare, annars kan vi lika gärna vara utan dem."

Vad som sedan hände indikerar att Chulalongkorn kanske aldrig förlät sina kritiker. Året efter kallades nämligen prins Prisdang Jumsai hem till Siam. Prins Naresra Varariddhi, prins Sonabandhit och prins Svasti Sobhon, som då bara var 19 år gammal, kallades också hem. Strax efter sin hemkomst fick prins Prisdang tyvärr också se sin mamma dö i kolera.

Tack vare vänner fick Prisdang en anställning som generaldirektör i post- och telegrafväsendet, samtidigt som han var sysselsatt med ingenjörs- och konstruktionsprojekt.

1890 då prins Prisdang var på väg till Japan med den nye krigsministern valde han helt enkelt att gå i exil och dök upp på Sri Lanka fem år senare. Den officiella förklaringen var att han lämnat sin fru och sina barn för en gift kvinna från Hongkong.

Vad som verkligen hänt kommer vi kanske aldrig att få reda på. Men att prinsen verkligen befunnit sig på Sri Lanka där han levde som buddhistmunk vet vi.

En brittisk medborgare som han träffade under sin exil övertalade honom att skriva en självbiografi, vilken han skall ha påbörjat 1891. Men Prisdang beslutade senare att inte publicera sex sidor som handlade om tiden efter avhoppet och fem år framåt.

1911 återvände Prisdang till Siam för att delta i kung Chulalongkorns kremering. Men han tvingades lägga munkkåpan och tilläts inte reordineras i det siamesiska munkväsendet. Det var prins Damrong som hade ställt detta krav om Prisdang ville se kungens kvarlevor.

Prins Prisdang började därefter arbeta som redaktör vid tidningen Siam Observer สยามออบเซอร์เวอร์, men blev snart avskedad. Han stod inte på god fot med den dåvarande Rama VI, men hittade en god vän i Chulalongkorns son prins Rabi Badhanasakdi (Phra Ong Chao Raphi Phatthanasak) พระองค์เจ้า รพีพัฒนศักดิ์ (21 oktober 1874-7 augusti 1920) fram till dennes död 1920.


(Prins Rabi Badhanasakdi)

Därefter reste Prisdang återigen till Japan där han fortsatte att arbeta på sin självbiografi som blev klar först 1929. Han levde dock så länge att han fick uppleva revolutionen 1932, avskaffandet av polygamin 1934 innan han dog 84 år gammal 1935.

Vad prins Prisdang hade gjort var att sammanfatta en kritik av kung Chulalongkorn. Uttalandet av sådana åsikter var ett mycket allvarligt brott och betraktades som majestätsbrott. Ett sådant brott kunde straffas med döden, men att någon av de inblandade dömdes känner jag inte till.

Men prins Prisdang fick lida av vanära, exil, fattigdom och uteslutning från den siamesiska historien. Hans briljanta diplomatiska karriär och karriär som ingenjör har glömts och hans bidrag till Siams utveckling har gått obemärkt förbi.

En rad frågor kvarstår såsom; Var Prisdang verkligen revolutionär? Var han före sin tid? Av vilken anledning sade han att skrivelsen författats av någon annan än han själv? Jag har sett delar av prins Prisdangs självbiografi, men inte lyckats hitta skrivelsen från 1885.

I sin självbiografi säger prins Prisdang att det fanns fyra kopior av skrivelsen och att han själv inte varit drivande i utformandet av den. Istället påstår han otroligt nog att prins Svasti Sobhon (vid 19 års ålder!) var den huvudansvarige för den.

I självbiografin nämns inget om innehållet i skrivelsen från 1885, bortsett från några få detaljer om omständigheterna om hur den kom till.


Stavningsvarianter;

Svasti Sobhon; Sawat, Svaddisophon, Svasti Vatanavisishta (Krom Phra Sawatdiwat Wisit) กรมพระสวัสดิวัตนวิศิษฏ์, กรมพระสวัสดิวัดนวิศิษฎ์.

Rabi Badhanasakdi; Kromma Luang Rachaburidirekrit กรมหลวงราชบุรีดิเรกฤทธิ์, Rabhibhadhanasakdi, Rapee.

Denna artikel senast uppdaterad: 2016-12-02, 18.26
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.