Enligt Siams första folkräkning omkring 1905 fanns det cirka 30 000 byar i Siam. Deras antal hade förmodligen ökat kraftigt under de två eller tre tidigare årtiondena. Det kan vara svårt att föreställa sig att den stora thailändska centralslätten inte alls var så tätbefolkad i slutet av 1800-talet som den är idag. Det fanns fortfarande skogar nära Bangkok ända fram till 1870-talet och till och med på slutet av 1800-talet fanns det vilda elefanter bara 30-50 kilometer från Bangkok!

En hel del rörelser i befolkningen inträffade under den sista halvan av 1800-talet vilket resulterade i att nytt land togs i bruk för risodling. Två saker gjorde detta möjligt och uppmuntrade denna utveckling. För det första hade Bowringtraktatet öppnat Siam för internationell handel i stor skala och uppmuntrade den siamesiska ekonomin att satsa på risodling. Indien och Kina hade nämligen brist på ris.

Risexporten ökade från strax under 60 000 ton per år i slutet av 1850-talet till mer än 660 000 ton per år vid sekelskiftet! Under samma period fördubblades dessutom priset på ris och arealen där ris odlades ökade från 5.8 miljoner rai till 9 miljoner rai. Denna ökning uppnåddes genom en kollektiv insats av tusentals bönder som tillsammans med sina familjer beslöt sig för att utöka sina marker och förbättra sina jordbruksmetoder.

Den andra orsaken till förändringen var att bönderna relativt sett blivit friare än de hade varit ett halvt sekel tidigare. Slaveriet upphörde under Chulalongkorns regeringstid och skuldslaveriet blev allt mera restriktivt. Men speciellt då hoveriarbetet avskaffades 1905 (även om det fortsatte längre i några regioner) minskade de bindningar som lantbefolkningen haft till aristokratin kraftigt.

De betalade nu skatt istället för att utföra hoveriarbete till staten. Därför kunde nu tusentals bondefamiljer arbeta heltid med att odla ris, vilket de inte hade kunnat göra tidigare. Denna utveckling innebar att lantbefolkningen växte och blev mer rörlig. Nu när man var utsatt för mindre kontroll av den lokala eliten blev man istället mer sårbara för godtycklighet från statens ämbetsmän. I början av 1900-talet då moderniseringen av regeringen, som hade pågått sedan 1870-talet, nådde ut på landet blandade sig regimen allt mer i byarnas liv.

Poliser dök upp i provinserna tillsammans med distriktsofficerare och registrering av boskap och markkontrakt samt registrering för militärtjänst infördes. Byarnas hantverk minskade eller försvann helt efter hand som folk köpte importerade varor såsom kläder och verktyg, istället för att tillverka dem själva. De ekonomiska skillnaderna ökade också under denna tid.

En del byar på landet blev välmående av sitt odlande, medan andra klarade sig sämre. Marken blev också mera värdefull. Privata entreprenörer i huvudstaden, tillsammans med medlemmar från den kungliga familjen, genomförde en kraftigt förbättrad konstbevattning av Rangsitsområdet รังสิต nordöst om Bangkok. Denna mark med god tillgång på vatten blev snart mycket värdefull och arrendekostnaderna steg. Levnadsstandarden under Chulalongkorn ökade visserligen, men man får inte glömma bort att bönderna levde ett hårt liv.

(Rangsit 1866)

Sekten Thammayut, som grundades i mitten av 1850-talet av kung Mongkut, hade i början av 1900-talet stort inflytande på den siamesiska buddhismen. Den var mer rigoröst intellektuell och akademisk och hade färre ritualer och lade stor vikt vid utbildning av både munkar och lekmän.

Prins Vajirananavarorasa (Krom Phraya Wachirayanawarorot) กรมพระยาวชิรญาณวโรรส (12 april 1860-2 augusti 1921) var en inflytelserik ledare inom sekten under slutet av 1800-talet. Han blev senare överstepatriark för den siamesiska buddhismen 1910 och spridde läran till landsbygden.

Thammayutklostren blev särskilt populära i de fattigaste regionerna av kungariket och då speciellt i monthon Ubon i nordöst och Nakhon Si Thammarat i söder. Deras inflytande blev större än vad deras antal indikerar.

Med starkt kungligt stöd genomförde prins Vajirananavarorasa en omfattande reformering och förändring av den siamesiska buddhismens organisation vid sekelskiftet. Han tillsatte religiösa kommissionärer i alla regioner av landet som hade till uppgift att övervaka klostren och skolorna på landsbygden. Institutionell buddhism nådde nu ut till byarna och blev ett viktigt redskap för integrationen i kungariket.

Samtidigt som prins Vajirananavarorasa förändringar nådde klostren i byarna uppmuntrade han också skapandet av byskolor från 1898. I hundratals år hade byklostrens primära funktion varit att skapa läskunnighet och förmedla grundläggande kunskaper om religionen. Denna utbildning hade dock inget större värde i ett Siam på väg att moderniseras och runt sekelskiftet använde skolorna textböcker som staten utformat. De unga på landet kom nu i kontakt med den siamesiska standardskriften och den dialekt som är känd som Bangkokthai i stället för lokala skrivsätt och dialekter.

De unga fick nu också lära sig västerländsk matematik och vetenskap. Det är värt att notera att det buddistiska munkväsendet i Brittiska Burma envist motsatte sig sådana program. Skillnaden mellan de två länderna måste ha varit att de siamesiska ansträngningarna hade de inhemska regentfamiljernas och regeringens prestige och makt bakom sig.

Detta var tillräckligt för att ändra skriften med vilken de flesta religiösa texterna var skrivna från en slags khmer (khom) till thai. Denna generation av unga i byarna, både pojkar och flickor, började nu gå i sådana skolor i de lokala klostren och så började integrationen i det siamesiska samhället under Chulalongkorns regeringstid.

Under det sista årtiondet av Chulalongkorns regeringstid beslutade man att införa allmän skolplikt i kungadömet, men genomförandet av denna revolutionära tanke skulle ta ytterligare några årtionden. Skolorna, klostren och kontakten med regeringsämbetsmännen bidrog till uppfattningen att alla invånare i Siam var undersåtar till en kung och anhängare till en gemensam politik.

Förpliktelser som lojalitet, lydnad, skattebetalning, militärtjänst, utbildning och gott uppförande gällde nu gentemot kungen istället för som tidigare gentemot deras gamla herrar. Som motprestation gav kungen dem säkerhet, skydd, rättvisa, medkänsla, hjälp vid behov och han skulle också vara ett moraliskt föredöme för dem.

Under Chulalongkorn utvecklades det allmänna utbildningsväsendet och den skola som senare skulle utvecklas till landets första universitet upprättades efter europeiskt mönster. Det moderna utbildningssystemet infördes från 1891 och öppnade möjligheter för undervisning på både engelska och thai. I motsats till det engelska systemet, som gällde i Burma, ingick den traditionella elementärundervisningen i de buddhistiska skolorna i det nya utbildningssystemet.

Under sin skoltid kunde eleverna, om de stannade tillräckligt länge, lära sig både engelska och andra västerländskt inspirerade ämnen. Vid sidan av de offentliga skolorna fanns det en del privata engelska skolor, som för det mesta drevs av amerikanska missionssällskap. Eleverna kunde fortsätta till högre läroanstalter såsom ett lärarseminarium, den medicinska högskolan eller (efter 1917) till Chulalongkornuniversitetet (Mahawitthayalai Chulalongkon) มหาวิทยาลัยจุฬาลงกรณ์ i Bangkok.

(Administrationsbyggnaden Chulalongkornuniversitetet)

Liksom i andra delar av Sydostasien hade kineserna sina egna skolor, med undervisning på kinesiska och där en stor del av undervisningen (efter 1911) gick ut på att förhärliga den kinesiska republiken.