Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Berättelsen om Fanny Knox

Följande romantiska, men också mycket tragiska historia, berättar R.J. Minney som har skrivit boken Fanny and the Regent of Siam (Faenni lae phu samret ratchakan haeng Sayam) แฟนนี่และผู้สำเร็จราชการแห่งสยาม. Händelserna utspelade sig under kung Mongkuts och kung Chulalongkorns regeringstider. Hur trovärdig följande berättelse är får du själv avgöra. Här kommer en resumé av historien om Fanny Knox แฟนนี่ น็อกซ์ (1856-1925);


(R.J. Minney)


(Fanny Knox)

Fannys pappa var den tidigare omtalade engelske konsuln Sir Thomas George Knox och mamman var en siamesiska vid namn Prang Yen ปราง เย็น (1837?-1888). Prang Yen var dotter till en siamesisk adelsman.

Sir Thomas hade kommit till Siam 1848 efter att ha deltagit i den indiska arméns krig mot Kina. Mongkut var då kung i Siam och Sir Thomas hade övertalats av den dåvarande vicekungen, Phra Pinklao, att träna dennes lilla privata armé. Det var under denna tid som han träffade sin blivande fru. Enligt en källa tjänstgjorde Sir Thomas i den siamesiska armén åren 1851-1857.

Prang Yen befann sig vid den västerländskt fixerade Phra Pinklaos hov och hade lärt sig flytande engelska och var dessutom fullständigt västerländsk till sättet. Hon var bara 17 år då hon gifte sig med Sir Thomas 1854.

Vid den här tiden fanns det ännu inget brittiskt konsulat i Siam, utan det etablerades först 1856, strax efter att Fanny föddes. Den 7 juli 1857 började Sir Thomas arbeta på konsulatet som översättare, då han var duktig på thai, och två år senare utnämndes han till tillförordnad konsul.

Elaka tungor hävdade att han fick denna post genom sina goda kontakter i England. Under perioden december 1859-maj 1860 verkade han som tillförordnad konsul och den 30 november 1864 utnämndes Sir Thomas till konsul. Den 18 juli 1868 avancerade han till generalkonsul och som detta verkade han fram till sin pension den 26 november 1879. Anna Leonowens hade under sina år i Siam många gånger bett Sir Thomas om råd och hjälp efter sina många gräl med kung Mongkut.

Fanny hade också en ett år yngre syster, Caroline, som jag skrivit om tidigare. Fanny utvecklades till en mycket stor skönhet, som både västerlänningar och siamesiska unga män svärmade omkring. Hon beskrivs som liten och slank, sprudlande av vitalitet och mycket attraktiv både till utseende och personlighet.

Fanny var ljusare och såg mer västerländsk ut än Caroline. Caroline var dock betydligt längre till växten och hade brunare hud, mörkbruna ögon och kolsvart hår. Dessutom hade Caroline ett betydligt lugnare temperament, men tyvärr var hon också mera sjuklig.

Därför hade Caroline inte skickats till Europa för att utbildas vilket Fanny blivit. Förutom de två systrarna fanns det också en yngre bror, Thomas Knox โทมัส น็อกซ์ (11 september 1859-1923), som föddes två år efter Caroline. Även han fick sin utbildning i Europa.

Fanny fick en överklassuppfostran som var brukligt vid denna tid och hade studerat i både England och Frankrike. Hon hade lämnat Siam då hon var 10 år gammal, innan hon som 19-åring personligen hämtades hem från Europa av sin far. De återvände till Bangkok i mars 1875. Brodern Tom stannade dock kvar i Europa. Då Sir Thomas var i Europa inträffade den tidigare omtalade palatsbranden, som höll på att orsaka inbördeskrig i Siam. En man vid namn Gould hade fungerat som konsul under hans frånvaro.

Det engelska generalkonsulatet, som låg mycket vackert beläget i en stor trädgård vid Chaophrayafloden, blev plötsligt ett mycket populärt ställe att besöka för unga män. Konsulatet låg vid Bangkoks enda riktiga gata, Charoen Krung, och all annan trafik gick via floden och stadens kanaler. Bangkoks enda postkontor låg för övrigt vid konsulatets brygga. Under sina ridturer och vid olika tillställningar träffade Fanny både kung Chulalongkorn och en rad siamesiska adelsmän och medlemmar ur den diplomatiska kåren.

Fanny hade träffat en man vid namn Edward Lambton under sin hemresa från Europa. Han blev förälskad i Fanny och de skulle komma att träffas vid flera tillfällen. Men till sist återstod tre beundrare som intog en särställning;

  • Den ene var prins Nai Dee (Nai Di) นายดี, som var barnbarn till Siams dåvarande mäktigaste man Si Suriyawongse, som varit förmyndarregent för Chulalongkorn fram till 1873. Men han fortsatte att ha stor makt ända fram till sin död.

  • Den andre var Louis Leonowens, som var son till den tidigare omtalade Anna Leonowens. Louis hade som ung pojke gått i skola i palatset tillsammans med prinsar och prinsessor och undervisats av sin egen mor. Han kände därför till det gammaldags siamesiska hovlivet bättre än någon annan europé. 

    Även Fanny hade faktiskt fått undervisning i palatset av Anna Leonowens då hon var liten. Louis hade själv återvänt till Siam och hans jämnårige tidigare skolkamrat Chulalongkorn anställde honom vid hovet som officer i det kungliga hästgardet. 

  • Den tredje var Phra Preecha Kolakan (Phra Pricha Kolakan) พระปรีชากลการ , eller Sam-ang Amatyakul (Sam-ang Amatyakun) สำอาง อมาตยกุล (15 augusti 1841-24 november 1879), som var en siamesisk adelsman från en gammal adelsfamilj vid namn Amatayakul. Han var dessutom guvernör av Prachinburi, som ligger nordöst om Bangkok. Han hade studerat till ingenjör i Skottland.


    (Phra Preecha Kolakan)

    Då Fanny träffade honom de första gångerna var han gift och hade två barn, en flicka vid namn Trakun ตระกูล och en son vid namn Arun อรุณ. Men hans fru, Lamai ลม้าย, insjuknade och dog kort tid senare. Men andra källor talar om ytterligare en fru vid namn Phlap พลับ som han fått sonen Prasert (Prasoet) ประเสริฐ med. Därefter talas det om ytterligare fyra bihustrur som han fick sex barn med.

Den gamle förmyndarregenten Si Suriyawongse arbetade hela tiden mycket aktivt för att få till stånd ett giftermål mellan Fanny och Nai Dee och det var Si Suriyawongse som skulle bli det kommande dramats onda ande.

Kanske var det för att bli av med Louis, som rival till Nai Dee, som Si Suriyawongse plötsligt gav Louis avverkningsrätten på teak uppe i norr. Louis var därmed tvungen att bosätta sig i Chiang Mai under långa perioder som låg många dagsresor från Bangkok. Men Louis som insett att Fanny inte var förälskad i honom gifte sig istället med Fannys syster Caroline.

Phra Preechas familj hade sedan lång tid inte något bra förhållande till Si Suriyawongse och hans familj och ödet ville att Fanny förälskade sig i Phra Preecha istället för Si Suriyawongses favorit Nai Dee. Det stod snabbt klart för familjen Knox att Fannys val kunde vara farligt för både Fanny och Phra Preecha.

Sir Thomas och hans fru var visserligen mycket förtjusta i Preecha, men för att inte utmana Si Suriyawongse försökte de heller inte uppmuntra deras förhållande. Sir Thomas var också rädd att förhållandet mellan Siam och Storbritannien kunde påverkas negativt om de två gifte sig. Samtidigt försökte man förmå de två älskande att dölja sin förälskelse i en fåfäng förhoppning om att den skulle svalna.

Si Suriyawongse som till sist insett att Preecha och Fanny var förälskade försökte nu hålla även Preecha borta ifrån Fanny och Bangkok genom att beordra honom alltmera sysselsatt vid den guldgruva som han administrerade i Kabinburi กบินทร์บุรี i provinsen Prachinburi. Men Preecha trotsade Si Suriyawongses order och återvände ändå till Bangkok då och då för att träffa sin älskade och till sist förlovade de sig. Men de offentliggjorde inte förlovningen.

Si Suriyawongse lät nu med all önskvärd tydlighet förstå att han inte stillatigande tänkte låta sig förödmjukas om Fanny valde att gifta sig med Preecha istället för Nai Dee. Det förälskade paret var nu varnat. Trots att Preecha och kung Chulalongkorn var vänner kunde de inte räkna med något beskydd från honom. En förlorad drabbning med den mäktige Si Suriyawongse kunde i värsta fall kosta Chulalongkorn tronen.

Då Fanny ensam var på väg upp till Bang Pa-In, efter en inbjudan från Si Suriyawongse, för att delta i invigningen av ett nytt tempel, träffade hon Preecha på vägen. De beslöt sig nu plötsligt att inte gifta sig av hänsyn till eventuella konsekvenser för sina respektive familjer.

Men genom en oplanerad händelse övertalades Fanny att sova över en natt på Preechas båt, istället för att hänvända sig till Si Suriyawongse som tidigare erbjudit henne härbärge. Detta skapade en massa rykten. Trots att hon inte tillbringat natten med Preecha, utan sov tillsammans med hans systrar, gick ryktena inte att stoppa.

Detta omöjliggjorde naturligtvis ett giftermål med Nai Dee och Si Suriyawongse var rasande över det han uppfattade som en direkt förolämpning mot honom. Sir Thomas blev också mycket upprörd och krävde nu att Fanny och Preecha skulle gifta sig och den 10 mars 1879 gifte de sig i Bangkok. Någon källa säger den 11 mars. Med på bröllopet fanns bara nära familjemedlemmar och vänner. Sir Thomas kom inte själv till bröllopet utan skickade en representant från konsulatet och han hade förbjudit sin fru att delta. Sir Thomas ansåg det nämligen olämpligt att delta.

Fanny och hennes man slog sig nu ner i Prachinburi där Preecha fortsatte sitt arbete som guvernör samt vid guldgruvan i Kabinburi och allt verkade till en början frid och fröjd. Men snart blev Preecha kallad till Bangkok av Si Suriyawongse och den 28 mars kom både han och Fanny tillbaka i Bangkok. Medan Fanny gick och tittade på en balettföreställning i vicekung Vichaichans palats tillsammans med Preechas far sökte Preecha upp Si Suriyawongse för att höra vad han ville. Preecha hade lovat att komma till föreställningen så fort han kunde, men han dök aldrig upp.

Det visade sig att Preecha hade blivit arresterad, men något besked om varför och var han hölls fängslad fick man inte. Härefter försökte man förgäves få träffa Si Suriyawongse. Fannys far skrev till utrikesministern och fick ett svar med en rad uppdiktade beskyllningar mot sin svärson. Bland de allvarligaste var misskötsel av gruvorna. Dessutom framgick det att Preecha redan fått ett spöstraff.

Brevet uppfattades av Knox som rent förolämpande och det gick nu storpolitik i ärendet. Sir Thomas skickade ett skarpt formulerat svar till den siamesiska regeringen och bad uttryckligen om en ursäkt. Det kom bara ett kort undvikande och beklagande svar, men detta tyckte inte Sir Thomas var tillräckligt. Nu skrev Sir Thomas även ett brev till kungen.

Fanny skickade under tiden ett telegram till Louis i Chiang Mai och bad honom komma till Bangkok för att försöka hjälpa till. Hon hoppades att Louis nära vänskap med kungen skulle kunna hjälpa dem. Sir Thomas träffade också kungen där han krävde en ursäkt från utrikesministern, att Preecha skulle släppas och en rättvis kommande rättegång, om det skulle bli en sådan. Men kungen var alltför underlägsen Si Suriyawongses makt.

Sir Thomas hade skickat bud om det inträffade till den engelske utrikesministern Lord Salisbury ลอร์ดซอลสเบอรี (3 februari 1830-22 augusti 1903) och bett att en kanonbåt skulle skickas upp som påtryckning från Singapore till Bangkok. Hans brev nådde inte fram förrän i slutet av april 1879.


(Lord Salisbury)

Den 5 maj kom Louis fram till Bangkok från Chiang Mai. Även han träffade kungen, men det ändrade inte på det faktum att Si Suriyawongse var den verklige regenten. Men Louis lyckades faktiskt ordna så att Fanny skulle få träffa sin man, men efter detta var Louis tvungen att återvända till sin höggravida fru Caroline i Chiang Mai.

Fanny fick bara träffa Preecha en halvtimme där hon kunde berätta för honom att hon var gravid. Men innan Louis hunnit påbörja sin resa tillbaka fick han tyvärr brev från Chiang Mai med beskedet att deras förstfödda barn hade dött.

Den 12 maj 1879 kom den begärda kanonbåten till Bangkok och den seglade upp direkt framför det kungliga palatset där man kastade ankar. Fartygets namn var HMS Foxhound. Detta hot från den engelska regeringens sida väckte stor uppmärksamhet även i utlandet. Då kanonbåten var på plats sökte Sir Thomas återigen upp kungen för att försöka få Preecha frigiven mot borgen. Men heller inte denna gång fanns det någon hjälp att hämta här.


(HMS Foxhound)

Listan med osanna påståenden om Preechas brott växte och inkluderade nu tre mord och grymhet mot sina undersåtar. Man påstod också att Preecha hade varit medveten om att han skulle arresteras och därför hade försökt komma undan rättvisan genom att gifta sig med den engelske konsulns dotter. Demonstrationer påbörjades nu utanför konsulatet, för att få kanonbåten att lämna Siam, och demonstranterna bar plakat med texten ”Knox-Go Home." Men efter några dagar upphörde demonstrationerna.

En rättegång mot Preecha hölls i Bangkok, utan att den anklagade var närvarande och varken Preechas familj eller Knoxs familj fick ens veta att det pågick en sådan. Det skulle gå flera veckor, innan de fick reda på detta. Preecha åtalades för att ha mördat diverse hustrur, som han enligt uppgift hade haft 60 av. Åklagarsidan hade skaffat vittnen bland kriminella och dessa hade fått löften om frigivning för sina vittnesmål.

De diplomatiska förvecklingarna fortsatte och en siamesisk delegation skickades till London. Ledare för denna var Si Suriyawongses halvbror. Delegationen ankom till London i mitten av juni 1879. Under denna period fick Fanny ett brev från Anna Leonowens där hon försökte verka hoppfull och där hon berättade att hon skrivit till sin gamle elev, kung Chulalongkorn, för att förmå honom att gripa in.

Kanonbåten blev kvar i flera veckor innan den kallades tillbaka, men båtens närvaro hade inte skrämt Si Suriyawongse. Plötsligt kallades Sir Thomas till London för konsultationer och då han var på väg hem förklarade siameserna plötsligt att han inte längre var önskvärd i Siam.

Si Suriyawongse fortsatte plåga Preechas familj och arresterade nu också hans pappa. Fanny försökte förgäves få träffa Si Suriyawongse, men svaret blev att han gärna träffade henne, men först efter en redan inplanerad resa.

Louis och Caroline kom oväntat ner till Bangkok en kortare tid och Louis valde att träffa Nai Dee. Nai Dee ville i sin tur tala med Fanny, vilket hon dock vägrade. I september fick Fanny äntligen lov att träffa Si Suriyawongse. Mötet slutade inte med några större förhoppningar efter att Si Suriyawongse låtit förstå att han inte kunde göra något och att Preechas grova brott förmodligen skulle resultera i en dödsdom.

Nu kom nästa dråpslag. Preechas ene bror hade också arresterats. Efter denna nya chock insjuknade Fanny och man trodde att hon skulle drabbas av missfall. Men den 5 oktober 1879 födde hon en liten sjuklig pojke. Fanny fick inga gratulationer efter födseln från de tidigare goda vännerna i vicekung Vichaichans familj och diplomaterna i Bangkok skydde nu Fanny av rädsla för Si Suriyawongse.

Tre veckor senare hade Fanny återhämtat sig igen och pojken döptes till Henry Spencer Knox Preecha เฮนรี สเปนเซอร์ นอกซ์ ปรีชา. Hon försökte skriva till Preecha och berätta att han fått en son, men om breven någonsin nådde honom vet man inte. Något svar kom det nämligen aldrig.

Nästa utspekulerade drag från Si Suriyawongse var att arrestera även Preechas andre bror. Fängelsetiden för Phra Preecha drog ut på tiden och Fanny väntade nu bara på budet om sin mans dödsdom.

Den 14 november 1879 återvände den siamesiska delegationen från London och i slutet på veckan spred sig ett rykte om att Preecha förts från Bangkok till Prachinburi. Detta kunde bara betyda att domen förkunnats. Men för att dödsdomen skulle kunna verkställas krävdes kungens underskrift.

Fanny famlade nu i blindo om vad som var på gång. Fanny grep det sista halmstrået och beslöt sig till sist för att be Nai Dee om hjälp. Nai Dee berättade att Si Suriyawongse lämnat Bangkok samma morgon och att de skulle skynda sig till Prachinburi i hans husbåt. Han lät förstå att han kunde stoppa Si Suriyawongse mot vissa ”tjänster” av Fanny, vilket hon i sitt utlämnade tillstånd gick med på.

Tidigt nästa morgon den 24 november 1879, långt innan Fanny nådde fram, pågick förberedelser i Prachinburi för avrättningen av Preecha. Preecha fördes fram bakbunden och med fotkedjor och fick knäböja på marken. Bakom gick skarprättaren med sitt långa svärd.

Si Suriyawongse och utrikesministern var närvarande, men det fanns också en publik som inte gillade det de såg. Si Suriyawongse frågade om Preecha hade en sista önskan och Preecha nickade. Flera mumlande till svar tvingade Si Suriyawongse att böja sig allt närmare för att kunna höra. När han var så nära att Preecha kunde titta Si Suriyawongse direkt i ögonen spottade han honom mitt i ansiktet.

Flera av åskådarna försökte därefter rusa fram för att befria Preecha, men drevs undan. Flera sådana försök gjordes, men bristen på samordning gjorde att de misslyckades. Till sist gav Si Suriyawongse signal till bödeln och svärdet föll. Den döde Preecha togs om hand av munkar då Si Suriyawongse och hans sällskap lämnat avrättningsplatsen.

En timme senare kom Fanny och Nai Dee seglande på floden och närmade sig sitt mål. Fanny sprang i land och hittade tjänarna gråtande och insåg vad som hänt. Fanny var för chockad för att kunna gråta och svimmade. Då hon vaknade till liv igen blev hon också omhändertagen av munkarna som förklarade för henne att Preechas egendom konfiskerats och att man ville hjälpa henne i säkerhet. De förklarade för den förtvivlade Fanny att Preechas två barn från hans första äktenskap samt deras gemensamma son nu var i fara. Si Suriyawongse hade planer om att föra bort dem.

Munkarna hade skaffat fram en båt som skulle ta Fanny till Bangkok och de bad henne att lämna Siam och resa till England med barnen så fort som möjligt. De smugglade iväg henne under en munkkåpa till Bangkok.

Den 27 november 1879, tre dagar efter avrättningen, kom hon fram till det engelska konsulatet där barnen befann sig sedan en tid tillbaka. Där fick hon höra att kung Chulalongkorn fem gånger hade nekat att skriva under dödsdomen, men att han till sist känt sig tvingad att göra det. Han skulle enligt vittnen ha gråtit när han skrev under dödsdomen. Fanny tog nu med sig barnen och en siamesisk barnflicka och gick ombord på ett brittiskt fartyg medan hennes mamma blev kvar i Siam.

I London avgick Sir Thomas som generalkonsul och kort tid därefter fick han besked om Preechas öde och att Fanny lämnat Bangkok. Han fick också veta att det utsatts en belöning på 500 pund från siamesernas sida för Fannys son. Sir Thomas mötte Fanny i Marseilles dit Fanny och barnen anlände den 13 januari 1880. Med tanke på klimatet i England bosatte de sig först i Biarritz บิอาร์ริตซ์.

En orolig period följde där den förtvivlade och rastlösa Fanny reste mellan London, Paris och Biarritz. I London träffade Fanny återigen Lambton som fortfarande var förälskad i henne. Men Fanny var helt uppfylld av hämndbegär och hade stora planer. Hon skulle krossa Si Suriyawongse och hans maktmissbruk.

Men då hon inte lyckades få varken England eller Frankrike att aktivt stödja hennes planer beslöt hon att agera på egen hand. Fanny köpte några gevär och pistoler och hade lyckats övertyga några franska vänner och äventyrare att följa med henne ut till Fjärran Östern.

De reste därefter till Saigon via Singapore. Därefter seglade de uppför Mekongfloden till Phnom Penh och vidare mot den siamesiska gränsen. På elefantrygg skulle de ta sig in över gränsen till Siam. Fanny hade några vaga planer om att förmå det undertryckta folket att göra uppror.

Men planerna hade uppdagats av Si Suriyawongses spioner, som upptäckt henne redan i Singapore, och hon greps i djungeln på den kambodjanska sidan av gränsen och fördes mot Bangkok. Men Fanny blev befriad av siamesiska sympatisörer och fördes återigen till Bangkok under en munkkåpa. Hon hamnade sedan på det engelska generalkonsulatet.

Och nu kom det oväntade slutet på hennes privata fälttåg år 1883. Si Suriyawongse hade dött! Fanny fick besked om att hennes mamma var i Chiang Mai med Louis och Caroline. Men Fannys kamp för ett rättvisare Siam hade bara börjat. Hon skulle hjälpa och guida folket i kampen.

Fanny skrev nu till Chulalongkorn och han svarade omgående att hon kunde få träffa honom redan nästa dag. Hon fick ett varmt välkomnande där kungen förklarade att han redan givit order om att Preechas pappa och bröder skulle sättas på fri fot och att de skulle återfå sina konfiskerade tillgångar. Men han kunde tyvärr inte göra något åt Preechas tillgångar eftersom dessa sålts och pengarna var borta. Men han var beredd att kompensera barnen på något sätt.

Fanny förklarade också för kungen att Siam var i behov av grundläggande reformer vilket kungen höll med om, men att det skulle ta sin tid att förändra systemet. Fanny fick till sist också en mild varning om att inte gå för långt i sin kamp för förändringar. Fanny reste sedan upp till sin mamma och syster i Chiang Mai. Resan dit gjordes under regntiden och tog hela fem veckor. Här fortsatte Fanny att tänka på sina framtida planer där slutmålet var ett avskaffande av den absoluta monarkin.

Senare reste hon tillsammans med sin mamma till Bangkok där de hyrde ett litet hus just runt hörnet av konsulatet. Preechas far frågade efter barnen, men det skulle dröja en tid innan de kunde komma. Sir Thomas ekonomi var nämligen inte längre så bra. Detta berodde på att han ville hjälpa Fannys bror Tomas att flytta till Nya Zeeland. Dessutom behövde den engelska barnflickan, som Fanny anställt i London, följa med på resan till Siam med en returbiljett.

Den siamesiska kvinna som följt med Fanny och barnen till Europa valde att stanna här. Sir Thomas bad om hjälp med pengar till biljetterna hos den siamesiska legationen i Paris, vilket den siamesiska regeringen också beviljade. Den 26 september var barnen tillbaka till Siam.

Efter all orättvisa som Fanny drabbats av ville hon nu ägna sitt liv åt att hjälpa andra som hade det svårt. Hon startade en slags privat rättshjälp för kvarterets folk och senare för en större krets. Ofta var deras hus fyllt av folk som berättade om deras sorger och orättfärdiga behandling.

Hon skrev om dessa fall i tidningarna, talade under rättegångar och organiserade kommittéer och fackföreningar. Trots att vänner till Fanny varnade henne att hon kunde råka illa ut fortsatte hon obevekligt med detta. Hon blev snabbt känd och uppskattades av den inhemska befolkningen, men européerna undvek henne.

På våren 1885 kom Lambton på besök i Siam. Han ville ta med sig Fanny bort från hennes enkla tillvaro och gifta sig med henne. Men inte heller den här gången gav hon honom något hopp.

Kungen hade låtit Preechas dotter Trakun få en ställning vid hovet och både hon och hennes bror Arun fick en regelbunden lön. Trakun gifte sig sedan med sin kusin som var en av Preechas bröders söner. Kungen hedrade dem genom att komma på deras bröllop.

Det kom nu brev från Sir Thomas som varit sjuk en tid och hans fru Prang Yen beslöt sig för att åka till Europa. Natten innan fartyget skulle lämna Siam fick hon ett telegram som berättade att Sir Thomas redan hade avlidit. Tidigt året därpå, 1888, dog även Prang Yen. Fanny hade en djup känsla av skuld för vad hon varit orsak till och hängav sig intensivt åt sitt arbete att förbättra villkoren för Siams befolkning.

I slutet av 1892 kom Caroline till Bangkok med sina två barn. Hon hade fått en flicka två år tidigare som döpts till Anna Hariette efter sin farmor Anna Leonowens. Det var under detta besök som Caroline plötsligt blev sjuk och hon dog den 19 maj 1893. Två veckor senare reste Louis till England med sina barn. Sex månader senare återvände han till Bangkok där han friade till Fanny. Men han blev ännu en friare i raden som fick nej. Fanny ville fortsätta sitt påbörjade arbete.

Fanny fick nu också hjälp av sin styvson Arun som arbetade för tidningen Siam Observer. Fannys son Spencer skulle med tiden också bli reporter på denna tidning. Men ödet fortsatte att drabba Fanny då sonen Spencer också dog. Detta tog väldigt hårt på henne.

Fanny hade använt alla sina pengar till socialt arbete och livet blev hårt för henne då hon blev äldre. Hon hade få vänner bland européerna och den siamesiska adeln undvek henne. De var rädda för att förknippas med en person som ville ha demokrati och dessutom tyckte de att det var obehagligt att bli ombedda att stödja något av hennes många projekt.

Preechas pappa, som nu var över 80 år gammal, skakade på huvudet då han såg i vilken misär hon levde. Fanny, som levt ett glamouröst liv i sin ungdom, tillbringade sina sista år i ett enda rum. Hon hade sålt sina smycken och möbler och till och med sin säng.

Fredagen den 17 december 1925 föll Fanny plötsligt ihop på gatan och hjälptes hem. Läkaren som kallades dit kunde inte göra så mycket. Med styvbarnen Trakun och Arun vid sin sida avslutades ett märkligt människoöde och Fanny somnade stilla in liggande på sin madrass på golvet.


Stavningsvarianter;

R.J. Minney; Rubeigh James Minney.

Fanny and the Regent of Siam; Tua chüng tai phro dai mi mia farang ตัวจึงตายเพราะได้เมียฝรั่ง.

Thomas Knox; Thomas Spencer Knox.

Phra Preecha Kolakan; Phra-pee-Char, Phra Precha, Pra Preecha, Pricha Kon-la-Karn.

Kabinburi; Kabin.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-28, 08.45
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.