Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Shanupproret 1902

Mera allvarligt blev det i mitten av 1902. Då uppstod ett uppror som blivit känt som shanupproret. Namnet har upproret fått eftersom det involverade en del av de många tusen shaner som kommit från Burma till Phraeregionen. De flesta för att arbeta med skogsavverkning och en del för att leta ädelstenar i gruvorna vid Long ลอง.

Upproret berodde till stor del på ilska över att siameserna behandlade dem dåligt. De tvingades betala orimliga skatter på tobak, sina transportdjur, båtar och till och med på sina egna grisar! Men det som fick bägaren att rinna över var den ovan nämnda skatten som skulle befria dem från hoveriarbete, men inte gjorde det.

Alla shaner kom ursprungligen från Burma och betraktades därför som brittiska medborgare. Detta innebar att de bara kunde dömas i brittiska extraterritoriella domstolar. Det var därför det fanns brittiska konsulat i Chiang Rai, Nan, Lampang och Chiang Mai. Då upproret väl bröt ut blev därför britterna djupt involverade.

Upproret fick sin början då ett gäng shanbanditer rånat en byledare. Dessa banditer befann sig bland bergen öster om Lampang. Den siamesiska kommissionären skickade därefter ut en kombinerad styrka av gendarmer och soldater för att leta upp de skyldiga. Under natten den 23 juli 1902, då förföljarna slagit läger, genomförde shanerna ett överraskande anfall och dödade många av dem. Uppbådet flydde därefter i panik utan att få med sig sina elefanter, mulor, vapen och ammunition som följaktligen hamnade i shanernas händer.

Shanerna som förmodligen anade konsekvenserna av sitt handlande tyckte kanske inte att de hade något att förlora och beslöt sig därför för att attackera den dåligt försvarade staden Phrae. Den 25 juli genomförde de sin attack på gendarmlägret i Phrae och de flesta av gendarmerna dödades. En källa berättar att den lokale kommendanten för gendarmerna degraderades inför sina soldater. Hans gradbeteckningar slets av, hans sabel bröts itu och hans uniform brändes framför lägret.

Den siamesiske kommissionären, de siamesiska ämbetsmännen och ett antal kinesiska affärsmän hann fly från staden. Efter att ha intagit Phrae stormade shanerna stadens fängelse där de släppte ut fångarna och delade ett större penningbyte. En källa talar om summan 40 000 rupi, men jag har tyvärr ingen uppfattning om värdet av denna valuta.

En del av dessa pengar användes sedan som belöning för varje siamesiskt avhugget huvud som den lokala befolkningen kunde presentera för dem! Belöningen var 300 rupi per huvud. Den flyende siamesiske kommissionären fångades in några dagar senare av några lokala invånare. Han lämnades därefter över till shanerna som lät döda honom. Shanerna skonade dock den lokala regerande eliten och den inhemska befolkningen, men mer än 20 siamesiska ämbetsmän blev mördade.

De tvingade den gamle prinsen i Phrae att skriva under en deklaration som stödde rebellerna och jublande i övermod över sina framgångar planerade de nu att driva bort siameserna från norr och återskapa ett nytt självständigt Lan Na och underkasta sig brittiskt beskydd. Rebellerna som kanske inte var fler än 200-300 man fortsatte därefter mot Lampang.

I Lampang bodde den tidigare omtalade Louis Leonowens och han betraktades som den mest framträdande utlänningen i staden. Louis var en personlig vän till prinsen (chao) i Lampang och var vid den här tiden verksam i teakbranschen.


(Louis Leonowens)

Då hans fru Caroline (henne har vi berättat om tidigare i avsnittet "Kung Mongkut," artikeln "Anna Leonowens") dog 1893 hade Louis börjat dricka hårt och förargade andra européer genom att stoltsera med sitt harem, som han fått ärva från doktor Marian A. Cheek. Denne Cheek är också nämnd i artikeln "Anna Leonowens." Louis anklagades också för skumraskaffärer och beskrevs av sina samtida som omöjlig att göra affärer med. Men förvånansvärt nog verkade de ändå ha gillat honom.

1899 hade han gift om sig med en 20-årig kvinna vid namn Rita McLaughlin och bosatt sig i Lampang. 1902 blev Louis Leonowens faktiskt inblandad i stadens försvar. Louis evakuerade kvinnor och barn, samlade trupper och byggde barrikader vid stadens viktigaste infarter. Det verkar som om Louis därefter begav sig till Chiang Mai för att skaffa mer vapen och ammunition.

En dansk gendarmkapten vid namn Hans Markvard Jensen ฮันส์ มาร์ควอร์ด เจนเซน (3 april 1878-14 oktober 1902) hade anlänt till Lampang den 29 juli tillsammans med en löjtnant och 54 meniga soldater från Chiang Mai.


(Hans Markvard Jensen)

I gryningen den 4 eller 5 augusti anföll shanerna. Många av de meniga gendarmerna flydde, men Markvard Jensen lyckades försvara barrikaderna och slå tillbaka dem. De dödade shanernas huvuden spetsades på pålar utanför prinsens hus. I sin rapport skrev Markvard Jensen att han räknat till 19 dödade shaner och att ytterligare 6 hittades senare. I det lokala fängelset satt 26 shaner arresterade, men den lokala regenten som fruktade att de skulle fly beordrade att de skulle halshuggas.

Sir Thomas Harold Lyle ที เอช ไลล์ (1878-1927), som utmämnts till brittisk vicekonsul i Nan 1896-1907, anlände nu till Lampang. Denne modige man, som endast var 157 centimer lång och med mycket dålig hälsa, gav sig därefter iväg för att personlogen förhandla med de olika shangrupperne. Han vädjade till dem att lägga ner sina vapen och återvända till Burma.

Sir Thomas hyste sympati för deras tidigare lidande, men förstod också att de siamesiska trupperna under ledning av fältmarskalk Chaophraya Surasakmontri, som var på väg norrut, tänkte utkräva en blodig hämnd. Han lyckades också bromsa siamesernas attacker och förmå många av shanerna att lägga ner sina vapen och återvända hem till shanstaterna.

Det kan vara intressant att veta att Sir Thomas sedan blev konsul i Chiang Mai åren 1907-1913. Det var då han lämnade denna tjänst och återvänt hem som han blev adlad 1913. I slutet av första världskriget återvände han till Siam som generalkonsul och fungerade fortfarande som sådan då han dog 1927. Som kuriosa kan nämnas att han fått en fladdermus (Hipposideros lylei) och en flygande hund (Pteropus lylei) döpta efter sig.

W.R.D. Beckett (1864-1917), som var brittisk konsul i Chiang Mai under perioden 1896-1903, lyckades inte klara sin ära fullt så bra. Han hade stannat i Chiang Mai där han förstärkt försvaret och samlat på sig förråd och andra förnödenheter. Enligt Louis borde han istället själv ha attackerat rebellerna istället för att skicka underordnade för att göra detta. Till Becketts försvar får ändå sägas att han den 20 december 1902 begav sig till Chiang Saen för att samla ihop shaner i förskingring för att skydda dem mot siamesiska hämndaktioner.

Då Chaophraya Surasakmontri kom fram inleddes en flera månader lång skoningslös kampanj mot rebellerna och många oskyldiga shan och lao (som den nordliga befolkningen kallades vid den här tiden) drabbades hårt. Shanrebellerna besegrades och gav upp eller flydde tillbaka över gränsen till Burma. Efter sex veckor hade upproret i princip upphört. Men officiellt förklarades upproret inte vara över förrän i september 1903.

Tyvärr blev den unge Markvard Jensen dödad av rebellerna då han förföljde dem vid Phayao i oktober 1902. Så här beskrivs hans öde;

Tidigt i oktober fick Markvard Jensen veta att en grupp rebeller hade återgrupperat sig och närmade sig Lampang från norr. Han begav sig därför mot Phayao med en styrka på 270 man. Den 13 oktober befann han sig söder om Phayao. Då hans styrka behövde vila sig fortsatte han själv tillsammans med en löjtnant och 23 man följande morgon. Då de skulle korsa ett mindre vattendrag upptäckte de några shaner i djungeln på andra sidan och började skjuta på dem.

Elden besvarades och kapten Markvard Jensen och hans löjtnant sökte betäckning bakom ett träd varifrån de ledde striden. Men Markvard Jensen träffades av tre kulor i bröstet och då deras ammunition var på upphällningen och deras befälhavare dessutom stupat retirerade de.

Följande dag återvände de med hela den samlade styrkan för att hämta sin befälhavares kropp, som de bar till ett tempel i Phayao. Shanerna hade skurit upp honom och avlägsnat hans hjärta och njurar som de enligt sin animistiska trosuppfattning hade ätit upp! Kroppen placerades i en kista som senare blev hämtad av en annan dansk kapten vid namn Halfdan Torsten Trolle (11 juli 1882-?).

Trolle förde kroppen till Lampang där Markvard Jensen fick en ärofull begravning på den presbyterianska kyrkogården. Kung Chulalongkorn och hans regering reste ett monument i form av en obelisk på hans grav som stensattes med marmorstenar i hörnen och en tung kedja mellan stenarna. Markvard Jensens mamma fick sedan en årlig statlig siamesisk pension på 3 000 baht fram till sin död 1938.

Kort tid efter andra världskriget flyttades kyrkogården där Markvard Jensens grav fanns. På initiativ av den brittiske konsuln i Chiang Mai, E.W. Hutchinson อี.ดับบลิว.ฮัทชินสัน (1880?-3 februari 1972), fördes Hans Markvard Jensens kvarlevor och hans monument till den protestantiska kyrkogården i Chiang Mai, där den finns än idag. Hörnstenarna och kedjan blev dock kvar i Phayao.


(E.W. Hutchinson)

Elva kilometer söder om Phayao finns en skylt på thai, som visar vägen till den plats där Hans Markvard Jensen mötte sitt öde. Här läggs en krans till hans ära den 14 oktober varje år av den lokala polisen och militären. Totalt har 101 danskar tjänstgjort i den kungliga siamesiska armén genom åren och 4 av dem dog under sin tjänstgöring.

En undersökning, som tillsattes för att utreda orsakerna till upproret visade att rebellerna haft stöd från både den lokala eliten, som motsatte sig det siamesiska övertagandet av deras gamla sidoinkomstmöjligheter, och från den lokala befolkningen som motsatte sig officiellt maktmissbruk. Den lokale regenten avsattes och centralregimen skickade nya ämbetsmän som helt tog över den lokala administrationen. Efter detta ifrågasatte inte längre ledarna i de norra provinserna Bangkoks auktoritet.

Förändringarna hade kommit mycket snabbt och det är inte så konstigt att detta mötte motstånd. I alla tre landsdelarna var motståndet lika starkt när den gamla sociala, ekonomiska och politiska ordningen undergrävdes. De gamla regerande familjerna försvann då de regenterna pensionerades eller deras inkomstmöjligheter togs ifrån dem eller minskade genom införandet av ett nytt bokföringssystem.

Deras söner skickades iväg till skolor för att utbildas till distriktsämbetsmän för att senare placeras i någon avlägsen provins och det gamla systemet med herre-undersåte som hade bundit ihop den lokala eliten försvann.

Lokala härskare kunde inte längre hålla sin skyddande hand över sina släktingar och följeslagare i brottmål och då hoveriarbetet avskaffades 1905 miste de också den tidigare relationen med lantbefolkningen. De gamla lokala regentfamiljerna hade nu berövats sitt gamla sätt att leva.

Att resa till Chiang Mai fortsatte att var ett stort problem ända fram till att järnvägen hit öppnades 1921. En man vid namn Leigh Williams anlände från Oxford 1912 och började arbeta för Bombay Burmah Trading Corporation (Borisat Bombe Boema) บริษัทบอมเบย์เบอร์มา. Han stationerades i Lampang 1913. Så här beskrev han sin flodresa norrut från Bangkok;

”Till sist förstod jag hur resten av resan skulle bli. Stakandes uppför en flod! Det var fantastiskt! Det var säkert en dröm, eller en mardröm! Vissa dagar kan vi inte ha förflyttat oss mer än en dryg kilometer. Det var outhärdligt tråkigt. Båten blev ett fängelse eller kanske mer en tillflyktsort. Resan som börjat som ett glatt äventyr hade nu urartat så att jag nästan grät av leda.”

Men sedan kom forsarna som muntrade upp honom igen. Att det kunde vara besvärligt att ta sig till Chiang Mai även då järnvägen var klar visar följande lilla berättelse;

1921 hade Reginald le May เรจินาลค์ เลอเมย์ (1885-22 januari 1972) utsetts till posten som Chiang Mais brittiske vicekonsul. Han var klok nog att ta tåget så långt som till Den Chai เด่นชัย, vilket var slutstationen vid den här tiden. Härifrån tog han en buss, men efter några kilometer fastnade den i ett träsk. Därefter promenerade han hela vägen till Lampang medan hans ägodelar transporterades av mulor, bärare och en elefant.


(Reginald le May)

Elva dagar efter att han lämnat Bangkok kom han ridande in i Lampang på en ponny. Härifrån blev han körd i bil över en stenig väg, utan vidare missöden, till Chiang Mai.


Stavningsvarianter;

Long; Müang Long เมืองลอง.

Hans Markvard Jensen; Hans Marqvard Jensen, Hans Markward Jensen.

Thomas Harold Lyle; Sir T.H. Lyle.

E.W. Hutchinson; Edward Walter Hutchinson.

Bombay Burmah Trading Corporation; Bombay Burmah Trading Company, บริษัทบอมเบย์ เบอร์ม่า.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-11-01, 21.37
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.