Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma

Oron för Laos och den allt mera tydligt ökande franska inblandningen här var olycksbådande för Chulalongkorn. Han hade som tidigare omtalat inte makt och kapital för att genomföra ett omfattande reformprogram som skulle ha kunnat förstärka Siams inflytande i området. Det var bara att hoppas att situationen inte skulle förvärras.

Men fransmännen var irriterade och oroade över den siamesiska aktiviteten i området. De betraktade fortfarande området vid Mekongfloden som ekonomiskt viktig och var fast beslutna att inte halka efter engelsmännen och deras växande makt i Burma. Detta genom att öka sin egen i Indokina. Du kan läsa mera om fransmännen och deras intrång i Indokina i det tidigare avsnittet "Kung Mongkut," artiklarna "Fransmännen erövrar Vietnam," och Fransmännen i Kambodja och Laos."

Samtidigt med britternas pågående invasion i Burma 1885 och Frankrikes erövring av norra Vietnam skickade Siam 1884-1885 en större militär expedition till Luang Prabang mot ho-banditer som härjade i området. Se även det tidigare avsnittet "Kung Mongkut," artikeln ”Ho-banditerna."

Siameserna marscherade så långt som till Svarta floden i nuvarande Vietnam och de ockuperade Houaphanh. Två siamesiska kommissionärer och siamesiska truppstyrkor stannade kvar hos kung Oun Kham av Luang Prabang. Enligt en källa skedde detta på Oun Khams begäran. Detta för att övervaka administrationen och skydda riket mot fortsatt aktivitet från hobanditerna.

Den siamesiska Laospolitiken gynnades därmed av hobanditernas aktiviteter. Men den militära aktiviteten, i ett område som också intresserade fransmännen, gjorde läget farligt för Siam. Men Siam hade besvarat hoangreppen, som en herrestat över Luang Prabang och Xiang Khuang förväntades göra, och därmed ökade dessa vasallstaters beroende av Bangkok.

Fransmännen började nu tala om att de ansåg sig ha ärvt rätten till suveräniteten över både Xiang Khuang och Luang Prabang. Kravet motiverades med att Frankrike var beskyddare över det vietnamesiska imperiet som tidigare, enligt fransmännen, haft överhögheten över hela Laos. Laotiska kungar hade en gång i tiden betalat tribut till Vietnam. Men trots att arkiven i Hué inte kunde frambringa ett enda dokument som stöd för detta påstående fortsatte fransmännen att hävda sitt krav.

Men det hade faktiskt funnits perioder då Vietnams hov haft suveränitet över olika kungariken i Laos. Det handlade då speciellt om regionen Xiang Khuang på 1850-talet. Tidigare hade Vietnam också haft överhögheten över Luang Prabang och Vientiane, innan detta rike upphörde som kungarike år 1828.

Siamesernas svar på fransmännens allt hårdare krav blev att de stärkte de kungliga kommissionärernas makt i Nong Khai, Ubon och Champasak och att rusta upp regionens militära försvar. Detta tolkade fransmännen som mer eller mindre olagligt.

Efter förhandlingar 1886 kom man överens om att Frankrike skulle få ha en vicekonsul i Luang Prabang och det blev en man vid namn Jean-Marie Auguste Pavie ช็อง มารี โอกุสต์ ปาวี (31 maj 1847-7 maj 1925) som utsågs till denna post samma år. Denna roll passade honom bra då han hyste personlig sympati för folken i Laos och Kambodja och han var fast besluten att övertala den franska regeringen att de skulle "försvara" prinsarna och folket i Laos mot Siams imperialism!


(Auguste Pavie 1890)

Pavie hade tidigare visat stor smidighet i umgänget med asiater. Som vicekonsul i Luang Prabang skulle han senare bli en naturlig ledare för den franska expansionen i centrala Indokina. Siameserna gjorde nu allt de kunde för att försvåra och skjuta upp Pavies avresa från Bangkok, men i slutet av 1886 kom han iväg och i februari 1887 landsteg han i Luang Prabang tillsammans med åtta kambodjanska livvakter och tjänare.

Pavie togs emot med stor misstänksamhet av de siamesiska kommissionärerna och de försökte på alla sätt förhindra att Pavie skulle få audiens hos kungen. Han gav emellertid inte upp och till slut fick han presentera sig för den drygt 70-årige gamle kungen Oun Kham.

Pavies uppgift underlättades genom ett allvarligt misstag av den siamesiske general som var ansvarig för trupperna i Luang Prabang. Pavie varnade 1887 generalen om att en hoattack var nära förestående. Men trots varningen valde generalen att återvända till Bangkok i maj inför den stundande regntiden och lämnade bara kvar ett fåtal man.

För att taifolken, som bodde i bergstrakterna, skulle hålla sig lugna tog siameserna med sig en gisslan som innehöll fyra söner till en mycket mäktig taihövding vid namn Deo Van Tri เดียว วัน ตรี (cirka 1849-1 mars 1908). Denne blev naturligtvis ursinnig och lierade sig med de framryckande hobanditerna och gemensamt anföll de Luang Prabang.

Det var nu som Pavie genom sin handlingskraft och sitt förutseende starkt kom att påverka Laos framtida öde. När hobanditerna och Deo Van Tris här nalkades lyckades Pavie föra den gamle kungen och hans siamesiska rådgivare ombord på en båt och sätta sig i säkerhet medströms Mekong den 7 juni 1887. Luang Prabang lämnades utan försvar sedan alla kvarvarande siameser flytt. Staden plundrades och många människor dödades.


(Deo Van Tri och följeslagare)

Kung Oun Kham var överväldigad av tacksamhet över att ha blivit räddad till livet och förklarade sig villig att ge upp det siamesiska beskyddet, som ju visat sig totalt värdelöst och ställa sitt land under fransk överhöghet.

Pavie lyckades senare ta sig till Bangkok och efter ovanstående händelser hade hans tilltro till effektiviteten av siamesernas administration i området minskat betydligt och han började arbeta ännu hårdare för att få loss Laos ur Siams grepp.1887 tvingades Siam också överge sina anspråk på områdena Sipsong Chu Tai och Houaphanh (eller Huaphan Thangha Thanghok หัวพันทั้งห้าทั้งหก) vid Svarta floden till Frankrike.

Den franska aktiviteten i Bortre Indien väckte misstankar hos britterna att Frankrike kunde tänkas göra anspråk på delar av Burma. Samtidigt hade britternas egna relationer med övre Burma försämrats efter att kung Thibaw (Phra Chao Thibo) พระเจ้าธีบอ (r. 1 oktober 1878-29 november 1885) bestigt tronen. Thibaw var född den 1 januari 1859. Thibaws maktövertagande hade följts av allvarliga oroligheter och den brittiske residenten i Mandalay hade i slutet av 1879 lämnat sin post och satt sig i säkerhet.


(Kung Thibaw av Burma)

Thibaw beslöt sig för vågstycket att försöka spela ut engelsmännen mot fransmännen. 1883 hade han skickat en beskickning till Europa med en förhoppning att få vapen från Frankrike. Hans försök att närma sig Frankrike gav faktiskt visst resultat och i januari 1885 tillkännagavs det att det slutits ett fördrag mellan Frankrike och Burma. Det förklarades vara ett rent handelsavtal, enligt vilket Frankrike fick skicka en konsul till Mandalay. Det verkar dock inte särskilt troligt att övre Burma skulle kunna infogas i den franska intressesfären i Bortre Indien.

Handeln i Övre Burma var förbundet med stora svårigheter. Detta genom ett kungligt monopol och den allmänna otryggheten här. Detta hade fått europeiska och kinesiska köpmän i Yangon att begära att Storbritannien skulle annektera landet och nu fick deras krav stöd då man fruktade att fransmännen skulle hinna före.

Kung Thibaw gav själv britterna en anledning att ingripa med vapenmakt. Han bad ett brittiskt timmerbolag, som hade en avverkningskoncession på teak, att låna honom 250 000 pund och när detta vägrades honom stämde Thibaw bolaget inför Burmas högsta domstol. Märkligt nog dömdes bolaget att betala en bot uppgående till exakt samma summa som han ville låna! Han vägrade sedan att förhandla om frågan utanför sitt eget land. Kanske hade han hoppats på franskt stöd vid en eventuell kraftmätning, men han bedrog sig grundligt. Fransmännen hade vid den här tiden fullt upp med sin militära verksamhet i Vietnam.

Nu började engelsmännen agera. De krävde att övre Burma skulle acceptera en permanent brittisk resident i Mandalay, förmåner som skulle underlätta handeln med den kinesiska provinsen Yunnan samt rätten att övervaka Burmas relationer med andra stater. Kraven avslogs och i november 1885 invaderade britterna övre Burma. Mandalay ockuperades snabbt, men ett gerillakrig rasade en tid i resten av landet.

Men 1886 var burmeserna besegrade och den 1 januari 1886 upphörde Burma som självständig nation. Thibaw tvingades i exil till Indien och Burma blev en ny provins under Brittiska Indien och styrdes direkt härifrån ända fram till 1897. Thibaw dog 57 år gammal i Indien den 19 december 1916.

Britterna fortsatte sedan att utvidga sitt inflytande i Malajstaterna. Trots sin fruktan för britterna lyckades siameserna ändå förhandla fredligt med dem om de flesta meningsskiljaktigheter.

Siams dispyter med Frankrike om gränsdragningen mellan Vietnam och Laos blev emellertid allt mera allvarliga. Fransmännen hade nu börjat ifrågasätta Siams suveränitet över hela Laos och skälet till detta krav var inget annat än franska imperialistiska ambitioner.

1891 hade Pavie utsetts till fransk generalkonsul och 1892 utnämndes han till fransk fast bosatt minister i Bangkok, där han nu kunde framföra det franska missnöjet direkt till det siamesiska hovet. Förhandlingar med Siam inleddes som till sist skulle sluta med att stora delar av Laos blev ett franskt protektorat.

Under förhandlingarna lyckades Pavie få den tidigare nämnde Deo Van Tris fyra söner utlämnade från Siam, så att de oskadda kunde återvända hem. På så sätt vann han också deras förtroende. Pavie hade också lovat Oun Kham att Luang Prabang skulle förbli ett kungarike även under franskt beskydd. Därför talar man om Oun Khams andra regeringsperiod 1889-1895.

Pavie organiserade därefter Laos i nio provinser. Franska staten representerades av en överståthållare som till en början bodde i Savannakhet. I Luang Prabang såväl som i provinshuvudorterna installerades en liten administration; en ståthållare, en chef för en militär garnisonsstyrka, en postmästare, en lärare och en läkare. Senare tillkom en chef för de offentliga arbetena och en veterinär.

1904 bestod denna administration av endast 72 personer i hela landet! Förutom den kontroll som dessa administratörer utövade skulle landet fortsatt styras enligt gammal sed. Kungen i Luang Prabang hade vid sin sida en vicekung, en oupahat (uparat på thai), som sin främste rådgivare. Vidare fanns det prinsar med olika status som bildade ett råd och under dem fanns en hierarki av funktionärer. Det var i stort sett den ordning som funnits ända sedan Fa Ngums dagar.

Provinserna styrdes också på traditionellt vis av en Chao Mouang (Chao Müang), vicekungen samt ett råd. Provinserna var i sin tur uppdelade i distrikt och byar som vardera valde sina ledare. Ganska snart upptäckte emellertid de laotiska styresmännen att deras makt var tämligen begränsad, övervakad och kontrollerad som den var av den franske ståthållaren.

Kung Oun Kham dog den 15 december 1895 och han blev 84 år gammal. Därefter regerade Ong Khams son kung Zakarine (Phra Chao Sakkarin Rit) พระเจ้าสักรินทรฤทธิ์ (r. 15 december 1895-25 mars 1904) fram till sin död 1904. Zakarine var född den 16 juli 1840.


(Kung Zakarine på sin tron)


(Kung Zakarine)

Efterträdare blev Zakarines 18-årige son Sisavang Vong (Phra Chao Si Sawang Wong) พระเจ้าศรีสว่างวงศ์ (r. 28 april 1904-29 oktober 1959) Han fick dödsbudet då han befann sig i Paris i Frankrike, där han studerade. Sisavang Vong var född den 14 juli 1885.


(Sisavang Vong)

Sisavang Vong regerade 1904-1945, som kung av Luang Prabang, och fortsatte sedan att regera som kung av Laos 1946-1959. Han behöll sin fars upahat eller vicekung, Bounkhong (Chao Maha Upratat Bunkhong) เจ้ามหาอุปราชบุญคง (?-26 juli 1920). Flera av hans sammanlagt 11 söner skulle längre fram få betydelsefulla roller för utvecklingen i Laos.


(Kung Zakarine och hans uparat Bounkhong)

Dessa var prinsarna och helbröderna Souvanna Phouma (Chao Suwannaphumma) เจ้าสุวรรณภูมา (7 oktober 1901-10 januari 1984) och Souphanouvong (Chao Suphanuwong) เจ้าสุภานุวงศ์ (13 juli 1909-9 januari 1995) samt halvbröderna Phetsarath (Chao Phetcharat) เจ้าเพชรราช (19 januari 1890-14 oktober 1959) och Souvannarath (Chao Suwannarat) เจ้าสุวรรณราช (8 juli 1893-23 juni 1960).


(Prins Souvanna Phouma)


(Prins Souphanouvong)


(Prins Phetsarath)


(Prins Souvannarath)

1888 (1887?) befann sig Pavie tillsammans med en fransk militär styrka från Vietnam i Svarta flodens dalgång. Han försökte sedan skicka en avdelning av sina styrkor in i centrala Laos, som ju var administrerat av Siam, för att också hitta bevis på vietnamesisk suveränitet här. Men denna expedition blev inte framgångsrik.

En källa säger att Pavie besökte Frankrike 1889 för att försöka övertala regeringen att utvidga imperiet i Indokina ända till Mekongs bankar på Siams bekostnad. Han återvände sedan till Laos för att fortsätta sina expeditioner i området. Pavies expeditioner är kända som Pavie-expeditionerna eller Pavie-missionerna. Expeditionerna pågick under perioden 1879-1895 eller 1879-1896 beroende på källan.

Enligt Wikipedia genomfördes den första Pavie-expeditionen 1879-1885 och täckte Kambodja och södra Siam ända till Bangkok. Den andra expeditionen genomfördes 1886-1889 och täckte nordöstra Laos och utforskandet av Svarta floden och ända till Hanoi. Under den tredje expeditionen 1889-1891 utforskade man Mekongfloden från Saigon till Luang Prabang. Den fjärde expeditionen 1894-1895 utforskades Laos gräns mot Kina och Burma och ända till Röda floden.

Under expeditionen 1889-1891 avdelade Pavie snabbt sina män till olika delar av Laos där de arbetade för att öka det franska inflytandet.

Pavie hade oförtröttligt fortsatt sina resor i landet. Till mycket avlägsna delar tog han sig med båt eller till fots. Det var strapatsrika resor och flera av hans reskamrater blev sjuka och dog, men Pavie fortsatte ändå oförtrutet. Var han än kom uppsökte han byns ledare och umgicks med honom som en jämlike.

De drack risbrännvin tillsammans, bytte åsikter och berättade historier. Pavie förklarade för byledarna att deras auktoritet inte på något sätt skulle förändras under franskt beskydd utan att den traditionella ordningen skulle bevaras. På detta sätt kunde Pavie hissa trikoloren även i avsides belägna byar. August Pavies dagböcker har senare publicerats i bokform. Pavie återvände hem till Frankrike först 1904.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Jean-Marie Auguste Pavie; Auguste Jean-Marie Pavie, Auguste Pavi, ออกุสต์ ปาวี.

Deo Van Tri; Đèo Văn Trị.

Huaphan Thangha Thanghok; Huapan Tanghok, Hua Phan Thang Hok หัวพันทั้งหก.

Thibaw; Phra Chao Sibo พระเจ้าสีป้อ, Thebaw, Theebaw, Thibaw Min, Thi-baw.

Opahat; Ouphata, upahat, อุปฮาด.

Zakarine; Chao Khamsouk (Chao Kham Suk) เจ้าคำสุก, Khamsuk, Sackarindr, Sackarine, Sakarin, Sakharine, Sakkalin, Sakkarin, Sakkarine, Zacharine, Zackarine, Zakarinth, Zakkarinth.
Alternativ regeringstid för Zakarine; 1889-1905, 1894-1903.

Sisavang Vong; Sisavangvong, Sisavang Vong Thammikarath, Sisavang Phoulivong.
Alternativ regeringstid för Sisavang Vong; 1904-1945, 26 mars 1904-15 september 1945, 28 april 1904-30 oktober 1959.

Bounkhong; Boun Khong, Chao Maha Oupahat Bounkhong.

Souvanna Phouma; Souvannaphouma, Souvanna-phouma, Souvanna Phouma Ratanavongsa.

Souphanouvong; Prathan Suphanuwong ประธานสุพานุวง, Soupanouvong, Souphanavong, Souphannavong, Souvannaphong, Suphanuvong.

Phetsarath; Chao Phetsarat Rattanawongsa เจ้าเพชรราช รัตนวงศา, Phetsarath Rattanavongga, Phetsarath Ratanavongsa, Phetsarath Rattanavongsa, Phetsarat Rattanawongsa เพชรราช รัตนวงศา.

Denna artikel senast uppdaterad: 2018-06-21, 11.33
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.