Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Krisen 1893 och dess följder

Den 3 oktober skrev Chulalongkorn formellt under det orättvisa traktatet. Faktiskt ville fransmännen tvinga Siam att acceptera dessa orimliga krav trots att de bara hade försvarat sitt eget territorium mot en främmande invasion! Någon har jämfört fransmännens uppförande med en inbrottstjuv som tagits på bar gärning, skjutits och skadats och som därefter begärt ersättning för sina skador!

Den väldiga kompensationssumman gjorde att Siam fick ta från sin valutareserv bestående av mexikanska silvermynt, som landet tjänat in genom sin internationella handel. Reserverna uppgick till 2,4 miljoner franc medan resterande 600 000 franc kom från kungens och hans släktingars privata förmögenheter.

En rad vagnar transporterade det tunga silvret från det kungliga palatset till den franska kanonbåten Le Lutin. Vid det franska konsulatet stod sörjande människor och grät i vanmakt. Enligt en rapport i en fransk tidning från den 18 november 1893, bestod kompensationssumman av 801 282 silvermynt, som tillsammans vägde 23 ton!

Silvermynten var då värda 1.56 miljoner baht, vilket naturligtvis motsvarar ett helt annat belopp idag.

Nedbruten både till kropp och själ drog kung Chulalongkorn sig tillbaka från offentligheten. Under han frånvaro hamnade centralregeringen i ett kaotiskt tillstånd, vilket visade på Chulalongkorns stora betydelse.

Vid den här tiden mådde Chulalongkorn så dåligt att han trodde att han skulle dö. Han talade ofta om sin egen begravning och sina söners och döttrars framtid. Han skrev till prins Damrong att han mådde så dåligt att han hellre ville dö då ett kommande liv kunde göra honom lycklig igen.

I sitt svar till kungen uppmuntrade prins Damrong honom att hålla ut och ta sig an krisen med värdighet. Krisen var som en storm, med kungen som kapten på ett skepp, som krävde mod att rida ut. Skeppet behövde sin kapten och om kaptenen kunde klara sitt fartyg genom stormen skulle han få ett erkännande.

Men om kaptenen inte lyckades med detta skulle det bli kaptenens karma (kam) กรรม, eller öde, att gå under med fartyget.

Britterna såg 1893 en möjlighet att få till stånd en balans mellan de franska och engelska intressena i Sydostasien, vilket skulle göra deras rivalitet mindre farlig. Även fransmännen förstod att det var nödvändigt att lösa sina mellanhavanden med britterna.

Då fransmännen annekterade Laos kom de i nämligen i kontakt med brittiska intressen vid Mekongfloden i norr. Områdena i norra Laos gränsade ju till Burma och britterna ville inte ha några gränsstrider med fransmännen.

Därför blev det nödvändigt för de två stormakterna att lösa sina gemensamma krav i området, för att undvika en kommande konflikt över Siams status. Förhandlingar mellan Storbritannien och Frankrike påbörjades också om en uppdelning av deras intressen i Sydostasien.

Först testade och sedan förkastade man idén om att skapa en buffertstat vid övre delen av Mekongfloden, genom att acceptera de siamesiska kraven i denna region.

Men faktum var att de siamesiska kraven här faktiskt var mindre berättigade än kraven i Laos! Ett tag såg det faktiskt ut som om det skulle bryta ut krig mellan de två imperialistiska makterna och att Siam ofrivilligt skulle komma i kläm mellan de två.

Men 1896 skedde ett genombrott i förhandlingarna som resulterade i ett avtal som erkände Frankrikes krav på allt land öster om Mekong och där Mekongfloden skulle bilda gräns mellan brittiska Burma och franska Laos.

De båda västmakterna erkände gemensamt Siams självständighet, men bara för de delar av Siam som bevattnades av Chaophrayas flodsystem och att man kom överens om att varken britterna eller fransmännen skulle göra några anspråk till sin fördel i detta område.

Men samtidigt reserverade man sig för rätten att skaffa sig inflytande och till och med krav på delar av Siam som låg utanför Chaophrayas flodsystem. Det handlade om britternas intressen på Malackahalvön och för fransmännen handlade det om de områden som bevattnades av Mekongfloden och dess bifloder i nordöst, västra Kambodja och provinserna vid Thailandsviken sydöst om Bangkok.

Siam och Storbritannien kom sedan i hemlighet överens om att någon tredje makt inte skulle få tillträde till Malackahalvön, men i samma avtal från 1897 förbjöds Siam också att bygga en eventuell kanal över Kra-näset. Samtidigt gjorde fransmännen klart för britterna att de ansåg att nordöstra Siam och siamesiska Kambodja tillhörde deras intresseområde.

Avtalet från 1896 gjorde i själva verket Siam till ett investeringsområde för brittiskt kapital. Siams förmåga att ”förvästligas” hade säkert lika stor betydelse för tryggandet av landets politiska självständighet som läget som buffertstat mellan de brittiska och franska intressena.

Snart började fransmännen tycka att Laos behövde en värdig huvudstad och 1899 beslöt man att återskapa Vientiane som administrativt centrum. På ruinerna av Setthathiraths gamla palats byggdes ett residens och runt omkring uppfördes ståtliga administrationsbyggnader.

Laos var nu skyddat mot yttre fiender, men missnöje med det franska styret och misshälligheter mellan de många folkgrupperna uppstod då och då och vid några tillfällen bröt det ut allvarliga strider.

Under det första årtiondet av 1900-talet hade förutsättningarna för nya siamesiska avtal med Storbritannien och Frankrike ökat, som kunde ändra de orättvisa traktaten från Mongkuts tid. Rivaliteten mellan britterna och fransmännen hade minskat och deras drömmar om ännu större imperier hade avtagit, eftersom man hade fullt upp med att sköta det som man redan hade. Dessutom var den politiska oron i Europa påtaglig.

Siam var redo att förhandla om de traktat som man levt med. Framför allt gällde detta rätten till exterritorialitet. Fransmännen i synnerhet hade missbrukat detta och betraktade alla som på något sätt hade någon anknytning till Laos och Kambodja som franska undersåtar.

Alla som sade sig vara en ättling till någon som fötts i Laos eller Kambodja eller till och med kineser som sade sig komma ifrån franska Shanghai เซี่ยงไฮ้ betraktades som franska undersåtar.

Att det var så svårt att komma åt brittiska och franska medborgare eller deras undersåtar och att dessa skulle dömas i konsulatdomstolar blev detta ett hot mot rättsväsendet.

Traktatsrestriktioner för landskatter och import- och exportskatter förhindrade siameserna att få fram nödvändigt kapital och gjorde riket beroende av monopolen på opium och spel. Detta var lika motbjudande för siameserna som det var för britterna och fransmännen. Detta trots att båda dessa länder också hade sådana skatter i sina kolonier.

Segdragna förhandlingar med britterna och fransmännen pågick i perioder under många år. I en överenskommelse med Frankrike 1904, där Siam avsade sig alla krav på Laos, fick Bangkok behålla territoriet mittemot Luang Prabang och det som fanns kvar av Champasak i södra Laos.

Fransmännen fick också privilegier i nordöst, till gengäld för ett franskt tillbakadragande av trupper från provinserna Chanthaburi och Trat och ett avskaffande av registrering av franska "skyddade personer" i Siam. Men fransmännen lämnade inte Trat och Chanthaburi förrän den 23 mars 1906!

Ett fullständigt tillbakadragande och ett avskaffande av rätten till exterritorialitet över sina asiatiska undersåtar kom inte till stånd förrän den 23 mars 1907 då ett nytt traktat skrevs under. Detta traktat innebar att Siam tvingades uppge alla krav på provinserna Battambang, Siem Reap och Sisophon, som nu togs över av fransmännen.

Battambang hade fram till dess styrts av den thaitalande familjen Abhaiwongse, som hade khmerursprung. Denna familj skulle få stor politisk betydelse både i Siam och Kambodja.

Under tider av siamesiskt styre av Siem Reap användes istället namnet Siam Rat เสียมราฐ, vilket kan översättas till ”där siameserna regerar." Som tidigare berättat betyder namnet Siem Reap ”siamesernas nederlag," vilket inte var ett passande namn för siameserna. Provinsen fick nu återigen tillbaka sitt gamla namn Siem Reap, men faktum är att thailändarna än idag ofta använder namnet Siam Rat.

”Förlusten” av Angkor Vat, som visserligen byggts av khmerer, betraktades ändå som en siamesisk förlust av ett historiskt och kulturella arv.

I april 1907 blev en dansk kapten, som anställts i kunglig tjänst ansvarig för nio konvojer från Battambang till Siam. Hans namn var Erik Seidenfaden อีริค ไซเดนฟาเดน (1881-1958) och hans uppgift blev att föra ut den siamesiske generalguvernören Chhum Abhaiwongses (Chum Aphaiwong) ชุ่ม อภัยวงศ์ (29 juli 1861-27 augusti 1922) familj och tillhörigheter till Siam. Familjen bestod av 44 hustrur och 50 barn.


(Chhum Abhaiwongse)

Tillhörigheterna och de resande fraktades av 1 700 oxkärror och 37 elefanter. 26 av elefanterna transporterade generalguvernörens döttrar och danserskor. 1 350 av oxkärrorna hade rekvirerats från lokala bönder i Prachinburi, som var slutmålet för resan.

Under sin 300 kilometer långa väg västerut var man bland annat utsatta för ständiga regnväder och det påstås att konvojerna förföljdes av ett gäng stråtrövare. Transporten tog därför hela tre månader.

Förutom hjordar av kor, oxar, får och tre axishjortar(!) fanns det också australiensiska hästar. Konvoj nummer två bestod av 215 oxkärror som bar värdeföremål och mynt motsvarade 1.1 miljarder baht i 2012 års penningvärde.

Förutom generalguvernörens egen livvakt bestående av 40 man, beväpnade med gevär och svärd, hade Seidenfaden 100 gendarmer med sig. Många av dessa, eller kanske flertalet, var danskar och många av dem led av kolera och vitaminbristsjukdomen beriberi. Som om inte detta var nog sägs det att ett gäng stråtrövare följde konvojen i hälarna.

Storbritannien var inte mindre krävande. Det fördes långa förhandlingar och för siameserna blev de inte framgångsrika förrän Devawongse och Chulalongkorn lagt ner ett mödosamt arbete med att bearbeta rätt personer.

I ett traktat, eller fördrag, kallat Bangkokfördraget 1909 (sonthisanya Bangkok) สนธิสัญญาบางกอก, med många hemliga tillägg från den 10 mars 1909, avstod Siam sina rättigheter över Kelantan, Terengganu, Kedah och Perlis till britterna. Siam fick behålla Pattani, Narathiwat, Songkhla, Satun och Yala.

Bangkokfördraget kallas också för det Anglo-siamesiska fördraget 1909 (sonthisanya angkrit-sayam phor sor 2542) สนธิสัญญาอังกฤษ–สยาม พ.ศ. 2452. Det ratificerades sedan i London den 9 juli 1909.

I utbyte för de förlorade malajstaterna fick Siam ett löfte om att britterna skulle ge upp sin rätt till exterritorialitet då de siamesiska domstolarna presenterat moderna lagar. Dessutom fick Siam ett lån på 4 miljoner pund som skulle användas för att bygga en järnväg till Malaya.

Siamesernas möjligheter att bestämma storleken på landskatterna fick man också ge avkall på. Den brittiska regeringen krävde och fick också rättigheterna att finansiera och leda det ovan omtalade järnvägsbygget på Malackahalvön, som skulle förbinda Singapore och Bangkok. De fick också Devawongses formella löfte om att Siam inte skulle tillåta någon tredje makts militära närvaro, varken till lands eller havs, på den siamesiska delen av Malackahalvön.

Det var inte lätt för de siamesiska ämbetsmännen att acceptera dessa hårda villkor. Men de som var tydligast missnöjda med överförandet av de fyra malajstaterna till britterna var sultanerna själva. En av dem, ironiskt nog sultanen av Kedah, sade; ”Mitt land och mitt folk har sålts som om någon sålde en oxe.”

Siam hade till sist uppgivit 456 000 kvadratkilometer av sitt tidigare territorium för att bevara sin självständighet. Detta var nästan hälften av den yta som Bangkok hade haft överhöghet över i slutet av Rama III:s regeringstid!

Men förlusten av territorium var bara en del av det höga pris man betalat. Ekonomiskt handlade det om de förlorade inkomsterna från import- och exportavgifter och från skatterna på mark.

Till detta kom kostnaderna för byggandet av järnvägarna, som togs från rikets befintliga medel och inte från lån då man menade att stora utländska lån lätt kunde få politiska konsekvenser, kostnaderna för fördelaktiga koncessioner som givits till inflytelserika européer för att få deras sympati, kostnaderna för att göra det bekvämt för européer bosatta i Bangkok och speciellt de stora kostnader som en snabb modernisering av armén och flottan medförde.

Det handlade om pengar som kunde ha använts så mycket bättre till annat, såsom konstbevattning. Det var alltså inte bara med sitt territorium som Siam köpslagit för att bevara sin självständighet.


(Siams utbredning 1909. De förlorade områdena är markerade med rött)

Siam blev nu, efter att Chulalongkorn mist alla dessa områden, mer eller mindre en nationalstat. De viktigaste minoritetsfolken var laoterna i nordöst, bergsstammarna i norr, kineserna i Bangkok och malajerna i syd.

Kungarna i Luang Prabang fortsatte att regera över några få provinser i norra Laos under övervakning av en fransman istället för en siamesisk kommissionär. Prinsen av Champasak i södra Laos behandlades som litet mer än en lokal dignitär.

Champasaks territorium och hela mellersta Mekong, som hade tillhört det gamla kungariket Vientiane, administrerades nu av franska ämbetsmän som övervakade en byråkrati bestående av ättlingar till de lokala adliga familjerna samt franska och vietnamesiska tjänstemän.

Chaophraya Aphaiphubets (Baen) gamla domäner i västra Kambodja hade återgått till den kambodjanska monarkin, för att administreras under ett franskt protektorat.

Vad det angick sultanerna i de malajstater som överförts till britterna 1909 föll de till föga för generalguvernören i Singapore och accepterade brittiska ”rådgivare.” Det var bara sultanen av Kedah som lyckades stå emot ända fram till 1923. Alla dessa områden hade på 1900-talet lämnat kungariket Siam bakom sig och skulle få en mycket annorlunda utveckling än Siam.

Det kan vara intressant att veta att Siam Society (Sayam Samakhom) สยามสมาคม hade grundats den 26 februari 1904. Deta hade gjorts i samarbete med siamesiska och utländska akademiker för att främja kunskaperna om Siam och den omkringliggande regionen.

Trots alla problem med britterna och fransmännen knöts en brittisk rådgivare till finansministeriet, en fransman vid namn Georges Padoux ยอร์ช ปาดู till justitieministeriet och andra nationer hade rådgivare i andra ministerier.

Georges Padoux arbetade tillsammans med en grupp andra fransmän med Siams lagar 1905-1913. Han lämnade dock Siam 1912 och avgick som siamesisk rådgivare 1913. Han skyllde på dålig hälsa, vilket dock inte hindrade honom fortsätta arbeta. Den här gången som kinesisk rådgivare!

Danskarna byggde ihop med belgare landets första järnväg och en dansk officer organiserade polisen i lantdistrikten och den siamesiska flottan hade under en följd av den tidigare omtalade vice överbefälhavaren Andreas du Plessis de Richelieu, alias Phraya Cholyudh Yothin.

Han blev med tiden Chulalongkorns förtrolige rådgivare och var med och byggde upp den siamesiska flottan. Han hade kommit till Siam 1875 och lämnade landet för gott 1902.

Den danske officeren som byggde upp polisen på landet i Siam har fått en alldeles egen artikel efter denna.

Brittiska officerare från Indien omorganiserade och moderniserade det övriga polisväsendet och fängelsesystemet i Siam. Det danska Ostindiska kompaniet fick dessutom avverkningsrättigheter i teakskogarna i norr. Holländare tog sig an lantbrukets modernisering och tyskar tränade landets armé.

En annan betydelsefull händelse var Japans seger över Ryssland 1904 och att Japan därmed fick status som stormakt. Före detta hade Siam upprätthållit goda förbindelser med Ryssland i hopp om att detta kunde minska de franska kraven i Sydostasien.

Kung Chulalongkorn och flera kungliga prinsar hade sänt sina söner till Sankt Petersburg เซนต์ปีเตอร์สเบอร์ก som militärkadetter. Rysslands prestige och inflytande minskade snabbt efter den japanska segern medan det japanska ökade.

Japans och Siams kontakt med väst hade flera paralleller. Bägge rikena var gamla monarkier som varit slutna och misstänksamma mot väst. De hade båda öppnat sig för västligt inflytande för att bevara sin självständighet och Japan och Siam var vid denna tid de enda självständiga länderna i Fjärran Östern.

Siameserna var kollosalt imponerade över att japanerna på så kort tid som 50 år lyckats modernisera och utveckla landet så mycket att de kunnat besegra en stormakt. 

Under perioden efter 1893 hade Siam börjat närma sig USA alltmer med baktanken att minska britternas inflytande i landet. Detta var ganska naturligt med tanke på Spaniens nederlag till USA i kampen om Filippinerna 1898.

1903 blev professor Edward Henry Strobel อ็ดเวิร์ด เฮนรี สโตรเบล (7 december 1855-15 januari 1908) vid Harward Law School โรงเรียนกฏหมาย ฮาร์วาร์ด rekryterad som den förste utrikespolitiske rådgivaren till utrikesministeriet i Siam. Denna ställning behöll amerikanerna för övrigt till 1940.


(Edward Henry Strobel)

Edward H. Strobel hade först representerat Siam vid den internationella fredsdomstolen i Haag 1903 och flyttade sedan till Bangkok 1906. Då han dog av blodförgiftning 1908, orsakat av ett insektsbett som han fått i Egypten (Prathet Iyip) ประเทศอียิปต์ två år tidigare, var det faktiskt kung Chulalongkorn personligen som tände hans kremeringsbål.


Stavningsvarianter;

Erik Seidenfaden; Erick Seidenfaden.

Chhum Abhaiwongse; Phraya Chun Apaiwong Kathathom.

Georges Padoux; ยอร์จ ปาดูซ์.

Edward Henry Strobel; Edward H. Strobel, Henry Strobel, Edward Strobel.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-08-22, 17.56
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.