Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Rama III som regent

Rama III verkar aldrig ha känt sig riktigt bekväm som regent. Det finns mycket som tyder på att han verkar ha trott att prins Mongkut skulle ha ärvt tronen i stället för honom 1824, om det inte hade varit för hans ungdom och brist på erfarenhet. Rama III:s Maha Uparat och huvudarvinge, prins Sakdiphonlasep, dog 1832 och ingen ny Maha Uparat utsågs. Efter det, som tidigare nämnts, bad Rama III Mongkut att flytta närmare honom 1836.

Mongkut hade då flyttat till det tempel som fick namnet Wat Bowonniwet. Namnet Wat Bowonniwet var en ordlek på den plats där Maha Uparat Sakdiphonlasep tidigare hade bott. Slutligen, när Wat Bowonniwet skulle inredas, bad Rama III Mongkut att välja ut saker från sin tidigare Maha Uparats lediga palats. Dessa handlingar visade, menade senare Mongkuts son Chulalongkorn, att Rama III betraktade Mongkuts status som likvärdig en Maha Uparat och tronarvinge.

Inom hovet fanns det en fraktion som var missnöjd med att det inte utsågs en ny uparat. Prins Rakronnaret, som var en av de prinsar som visat ringaktning för Mongkuts prestationer under hans examen i pali 1826, tillhörde denna fraktion. Han ville själv bli utsedd till uparat. Samtidigt hade Rama III gett honom ganska stora maktbefogenheter och en hög position, vilket prinsen dock utnyttjade på ett korrupt sätt.

I slutet av 1848 fick Rama III in klagomål som handlade om prinsens bristande laglydnad och moral. Han anklagades först för att ha tagit för sig av medel ämnade till religiösa ändamål. En officiell undersökning kom därefter fram till att han inte bara var skyldig till mutbrott, ekonomiska brott, felaktiga domstolsdomar utan att han också föredrog sällskap av manliga skådespelare framför sina konkubiner!

Rakronnaret anklagades också för att ha utsett sig själv till uparat och för att ha byggt upp ett nätverk av lojala följeslagare för att ta över tronen vid kungens död. Detta ansåg domstolen vara högförräderi. Han degraderades därför till Mom Kraisorn (Mom Kraison) หม่อมไกรสร och dömdes till döden efter att först ha fått motta 90 piskrapp.

Då Rakronnaret tidigare hade varit en mycket högt rankad prins klubbades han ihjäl enligt den gamla beprövade ”säckmetoden.” Avrättningen genomfördes vid Wat Pathum Khongkha วัดปทุมคงคา, vars tidigare namn var Wat Sampheng วัดสำเพ็ง, den 13 december 1848. Tre medskyldiga blev också avrättade genom halshuggning dömda för förräderi, bedrägeri och olämpligt sexuellt beteende.

Rama III och hans regering har fått rykte om sig att ha varit extremt konservativa, eller till och med reaktionära. Några påstår att kungen och hovet var blinda motståndare till förändringar och att de envist försvarade det traditionella. Denna generalisering är naturligtvis inte helt rättvis. Utan tvekan var Rama III en kraftfull försvarare av många traditionella värden och såg sig själv också, ärligt och uppriktigt, som försvarare av buddhismen i sin politik gentemot Kambodja.

Samtidigt var han endast måttligt intresserad av litteratur och konst i allmänhet och den balett och musik som tidigare hade framförts och omhuldats av hans far i palatset försvann under hans regeringstid. Hans lumpna behandling av den store siamesiske poeten Sunthorn Phu, som levde under hans regeringstid, var kanske en reaktion mot sin far, som sonen kanske ansåg ägnade för mycket tid och resurser åt poesi. Se även den tidigare artikeln ”Sunthorn Phu,” i detta avsnitt.

Rama III uppskattade och värdesatte trots allt det siamesiska kulturella arvet. Han påbörjade ännu en renovering av Wat Phra Chetuphon (Wat Pho) i Bangkok 1835, som tog hela 16 år och sju månader, och lät ställa ut hundratals inskriptioner och väggmålningar samt skrifter i alla möjliga ämnen såsom poesi, medicinska avhandlingar, krigskonst, massage, astrologi, botanik, historia och religion, listor på religiösa etablissemang, kungarikets provinser och främmande folkslag.


(Väggmålning i Wat Pho )

Jag har tidigare berättat att Rama I genomförde en omfattande renovering av Wat Phra Chetuphon i slutet av 1700-talet. Se det tidigare avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Bangkok blir huvudstad (6 april 1782).”

Uppenbart var Rama III i allra högsta grad medveten om att hans rike höll på att genomgå snabba förändringar och att den traditionella kulturen riskerade att försvinna om ingenting gjordes åt det. Han verkar inte ha gillat eller bifallit förändringar, men samtidigt vidtog han inga aktiva åtgärder för att stoppa dem. Han kunde, om han velat, ha gjort mycket för att sätta käppar i hjulen.

Han kunde ha straffat eller avskedat folk eller ha undertryckt vissa företeelser, men i stället lät han andra göra som de ville, medan han själv höll fast vid det gamla. Han var konservativ, inte reaktionär, och genom sitt moderata försvar av gamla värderingar och dygder gjorde han faktiskt mer för att bevara dem än vad en extrem politik skulle ha gjort.


Stavningsvarianter;

Mom Kraison หม่อมไกรสร, Phra Ong Chao Kraison พระองค์เจ้าไกรสร.

[Wat Pathum Khongkha; Wat Pathum Khongkha Ratchaworawihan วัดปทุมคงคาราชวรวิหาร, Wat Prathoomkongkha.

Denna artikel senast uppdaterad: 2024-09-01, 16.08
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.