Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Krig mot Vientiane och Champasak (1826-1828)

I december 1826 inledde Anouvong sitt uppror då en 10 000 man stark armé begav sig mot Kalasin, där de började jaga de siamesiska ämbetsmännen som tvångstatuerade befolkningen. I januari 1827 ledde Anouvong en andra större styrka från Vientiane och Champasak mot Nakhon Ratchasima, som intogs med list. Detta genom att påstå att de var på väg mot Bangkok för att försvara Siam mot en brittisk attack.

Nakhon Ratchasimas guvernör var inte hemma då Anouvongs styrkor anlände till staden och man lyckades evakuera befolkningen, med den ovan nämnda baktanken att flytta dem till kungariket Vientiane. Då dök det upp en hjältinna i Nakhon Ratchasimas historia som har fått en egen artikel längre fram.

En tredje armé skickades till Lom Sak och Chaiyaphum, innan den begav sig mot Saraburi för att befria de tvångsförflyttade laotierna där. I slutet av februari hade förtrupperna nått fram till Saraburi, som bara låg tre dagars marsch från Bangkok. En fjärde armé, som leddes av Anouvongs son Choa Yo, fick i uppdrag att inta Ubon. Alla dessa fyra arméer fick under sina marscher felaktig information om omedelbart förestående attacker på Siam från andra grannländer.

Anouvongs planerade reträtter fördröjdes av alla civila och fångar som fanns på vägarna och de laotiska kommendanternas jakt på tatuerarna bidrog till den långsamma reträtten. Anouvong använde mer än en månad på att leta efter Nakhon Ratchasimas guvernör, som varit en av de huvudansvariga för tvångstatuerandet och för tvångsmässiga befolkningsförflyttningar.

Först hade det siamesiska hovet drabbats av panik, men de tog sig snabbt samman och svarade kraftfullt på utmaningen. Tidigt i mars ledde Maha Uparat Sakdiphonlasep en styrka som satte stopp för laostyrkornas framryckning utanför Saraburi, samtidigt som en siamesisk huvudstyrka mobiliserades. Tidigt i april var tre siamesiska arméer på marsch. En mindre armé svepte uppför Pa Sak-dalen för att skydda Phetchabun och Lom Sak.

En andra större armé ledd av Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) พระยาราชสุภาวดี (สิงห์ สิงหเสนี) (1777-1849) drev tillbaka laotierna till Nakhon Ratchasima och Ubon. Under tiden avancerade den siamesiska huvudstyrkan ledd av Maha Uparat Sakdiphonlasep mot Vientiane. Phraya Ratchasuphawadi kommer att dyka upp igen med titlarna Chaophraya Ratchasuphawadi เจ้าพระยาราชสุภาวดี och Chaophraya Bodindecha เจ้าพระยาบดินทรเดชา.

Åttio kilometer söder om Vientiane stötte de på laotiernas huvudarmé vid Nong Bua Lamphu och här rasade ett tre dagar långt blodigt slag, som tvingade laoterna tillbaka över Mekongfloden tätt följda av siameserna. Anouvong skyndade till sin huvudstad, packade sina pinaler och flydde till Hué i Vietnam. Några dagar senare nådde siameserna fram till Vientiane som belägrades. Samtidigt hade en annan siamesisk styrka marscherat in i Champasak där man lyckats fånga Chao Yo.

Under den siamesiska framryckningen mot Vientiane hade skräckslagna laotier flytt åt alla håll och då siameserna nådde fram till Nakhon Phanom låg staden öde och ämbetsmännen hade flytt över floden till Mahaxai (Maha Chai) มหาไชย. Vientiane föll efter fem dagars strider och siameserna plundrade staden och jämnade stadens försvarsvärn med marken. Men Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) lämnade templen och stora delar av staden intakt.

Då Vientiane föll förklarade härskarna i Chiang Mai, Lampang, Lamphun, Nan, Phrae och kungadömet Luang Prabang sin trohet till Siam. Men Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) konstaterade torrt att de hade “väntat för att se hur det gick och att deras agerande hade berott på krigets utgång.” Den berömda Buddhastatyetten Phra Bang fördes till Bangkok och man tog också en mängd fångar som skulle föras till Siam.

Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som nyligen befordrats till Chaophraya Ratchasuphawadi, fick i uppdrag att fullfölja kuvandet av motståndet i regionen. Han hade också fått instruktioner om att fortsätta förstörandet av Vientiane, för att lära laotierna vilket pris man fick betala för uppror.

Efter att ha använt flera månader på att organisera bortforslandet av befolkningen från Vientiane och konfiskering av vapen och ammunition tyckte han att laotierna hade lidit nog. Han lämnade kvar en liten regering av laotiska adelsmän samt en siamesisk garnison på andra sidan floden mittemot Vientiane och drog sig tillbaka till Khoratplatån i februari 1828.

Rama III var inte emellertid inte nöjd med detta. Han ville fortfarande att Vientiane skulle fördärvas fullständigt. Dessutom var han orolig för att vietnameserna skulle ta chansen att gå in på både Vientianes, de svarta taiernas område och i Xiang Khuang. Rama III hade därför skrivit till Minh Mang och förklarat att Anouvong vägrat att visa honom lydnad och att det var han som påbörjat fientligheterna.

Chaophraya Ratchasuphawadi, som hade dragit sig tillbaka till Yasothon, omgrupperade därför sina styrkor och återvände till Vientiane. Men oron för det vietnamesiska hotet var nog överdriven. Kejsare Minh Mang upplevde nämligen Anouvongs "besök" som besvärande och var inställd på en försiktig politik mot Siam.

Minh Mang lät nu Anouvong återvända till Vientiane med omkring 1 000 soldater och 100 vietnamesiska observatörer. Denna lilla vietnamesiska styrka var dock bara ämnad att förhandla fram en överenskommelse med siameserna och skulle återvända hem så fort uppdraget var genomfört.

Men då Anouvong fick vetskap om att en stupa hade uppförts som segermonument vid Wat Thung Sawang Chaiyaphum วัดทุ่งสว่างชัยภูมิ i staden Yasothon blev han rasande. Han korsade därför Mekongfloden och attackerade de 300 siamesiska försvararna och dödade alla förutom ett 40-tal. En lika rasande Rama III beordrade då Chaophraya Ratchasuphawadi att återvända till Vientiane och jämna staden med marken och fånga Anouvong till varje pris.

Siameserna kom fram till Vientiane tidigt i augusti 1828 och Anouvong flydde ännu en gång, den här gången till Xiang Khuang. En möjlig flyktväg söderut utmed Mekongfloden var nämligen alltför farlig då en siamesisk styrka slagit läger vid Nakhon Phanom. Förföljd av siameserna visade det sig snart att flykten varit förgäves.

För att undgå en invasion av sitt eget rike valde regenten i Xiang Khuang (Muang Phuan) nämligen att avslöja var Anouvong befann sig till siameserna. Regenten, eller guvernören, hette Chao Noi เจ้าน้อย (r. 1802-1831). Därefter skickade Chaophraya Ratchasuphawadi Anouvong och hans familj till Bangkok under hård bevakning.


För den intresserade presenterar jag här nedan de regenter, eller kungar, som regerade i Champasak efter Yo;

Huy (Chao Hui) เจ้าฮุย (r. 1828-1840), som var sonsonson till kung Nokasad. Han föll ner från en elefant 63 år gammal och dog 1840 eller 1841.

Nark (Chao Nak) เจ้านาค (r. 1841-1851) som var en bror till Huy. Han dog 76 år gammal av kolera i Bangkok 1851.

Boua (Chao Bua) เจ้าบัว (r. 1851-1853) som först var regent och sedan utnämnd till kung 1853. Han var en son till Huy.

Men här finns det källor som säger att det inte fanns någon regent eller kung under perioden 1853-1856!

Kham Nai (Kham Yai) คำใหญ่, eller Chao Yutitham Sunthon เจ้ายุติธรรมสุนทร (r. 1856-1858). Han var också en son till Huy.

Därefter kommer ännu ett uppehåll 1858-1863.

Kham Souk (Kham Suk) คำสุก, eller Chao Yutithamthon เจ้ายุติธรรมธร (r. 1863-1899) var ännu en son till Huy.

Ratsadanay (Chao Ratchadanai (Yui)) เจ้าราชดนัย (หยุย) (r. 1900-1904), eller Chao Yutithamthon เจ้ายุติธรรมธร (Yui na Champasak หยุย ณ จำปาศักดิ์) var en son till Kham Souk. I andra källor kallas han för Bua Laphan Ratsadanay.

En källa säger att då fransmännen tog över makten i Champasak 1893 blev Ratsadanay nedgraderad till guvernör. En annan källa säger att regenterna i Champasak efter 1904 inte längre kallades för kungar utan prinsar. Ratsadanay fortsatte därefter att regera 22 november 1904-november 1945.

En källa säger att Bua Lamphan (Ratsadanay) under perioden 1904-1934 hade titeln regionguvernör. Men en annan källa hävdar att Ratsadanay utsågs till kung under det franska protektoratet franska Indokina (Indochin farangset) อินโดจีนฝรั่งเศส.

Härefter kommer prins Boun Oum (Chao Bun Um) เจ้าบุญอุ้ม (r. november 1945-26 augusti 1946) som var en son till Ratsadanay. Han är även känd som Boun Oum na Champasak (Chao Bun Um na Champasak) เจ้าบุญอุ้ม ณ จำปาศักดิ์.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Chao Noi; Chao Sutthaka Suwanna Kuman เจ้าสุทกะสุวัณนะกุมาร, Southaka Souvanna Koumar.
Alternativ regeringstid för Chao Noi; 1803-1831.

Alternativ regeringstid för Huy; 1827-1840, 1827-1841.

Alternativ regeringstid för Nark; 1840-1850, 1841-1850.

Alternativ regeringstid för Boua; 1853-1855.

Kham Nai; Kham Nhai, Youtti Thammasunthon.

Kham Souk; Khamsouk, Khamsuk, Kham Suk na Champasak คำสุก ณ จำปาศักดิ์.
Alternativ regeringstid för Kham Souk; 1862-28 juli 1900, 1862-1900. Han var guvernör fram till 1863.

Ratsadanay; Bua Laphan Ratsadanay, Bun Laphan Ratsadany, Nhouy Ratsadany, Rasadanay.
Alternativ regeringstid för Ratsadanay; 28 juli 1900-22 november 1904, 1900-1946.

Boun Oum; Boon, Boun Oum Nachampassack, Bunum, Chao Boun Oum na Champassak.
Alternativ regeringstid för Boun Oum; 1946-?

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-10-25, 06.39
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.