Bangkok, Rama I - Rama VII - Öppningen mot väst
Krig mot Vientiane och Champasak (1826-1828)

Problemen med britterna var inte det enda Rama III och hovet fick ägna sig åt. Man hade nämligen också stora problem med vasallstaterna i öster. Det allvarligaste problemet orsakades av Anouvong av Vientiane och hans maktambitioner.

Som tidigare omtalat hade Anouvongs makt i Laos ökat betydligt då hans son Chao Yo hade utnämnts till härskare, eller kung, över Champasak. De två började befästa sina territorier och Anouvong avsåg att få till stånd en allians med kung Mantha Tourath (Chao Mantha Turat) เจ้ามันธาตุราช (r. 1817-1836) av Luang Prabang.

(Alternativ regeringstid; 1816-1835, 31 december 1819-7 mars 1837.)

(Se även den tidigare artikeln "Problem med Champasak.")

Mantha Tourath, som efterträtt sin far Anourouth på tronen, bör ha fått en föraning om vad som var i görningen efter att ha träffat Anouvong i Bangkok under Rama II:s kremering 1825. Mantha Tourath stannade sedan kvar i Bangkok som munk under ett helt år och återvände inte hem förrän sent 1826. Anledningen till hemresan skall ha varit att en epidemi hade brutit ut i Luang Prabang.

Anouvong var desto mera angelägen att återvända hem. Han tyckte att Rama III hade förolämpat honom då han inte blev behandlad som den viktiga vasallregent som han själv betraktade sig som. Han hade inte fått samma privilegierade behandling som Mantha Tourath.

Anouvong hade under sin vistelse i Bangkok bett om att få tillbaka buddhastatyn Phra Kaeo som forslats till Thonburi 1779, att hans syster skulle friges efter 45 år hos siameserna och att de laotiska familjer som tvingats bosätta sig i Saraburi skulle få återvända hem.

Men hans begäran avslogs en efter en och han fick också veta att endast en av de danserskor som fanns med i hans följe till Bangkok skulle få återvända hem. En del thailändska historiker menar att det var då som Anouvong bestämde sig för att göra uppror mot Siam.

Men här säger andra historiker att man inte kan avgöra om Anouvong hade planerat att göra uppror mot siameserna före, under eller efter sin vistelse i Bangkok.

Under sin vistelse i Bangkok skall Anouvongs följe och en av hans söner också ha tvingats att utföra hoveriarbete. Det handlade bland annat om att gräva kanaler, avverkning av sockerpalmer, insamling av bambu och byggnadsprojekt.

Det verkar som om Anouvongs son, i samband med något av dessa projekt, blev hånad och kanske till och med misshandlad.

Anouvong kände också till ryktena om en förestående brittisk attack på Siam och hade själv sett hur siameserna förberedde sig för att försvara sig. Han återvände nu till Vientiane 1826 och planerade för sitt uppror mot Siam.

Anouvongs strategi var att utnyttja missnöjet med att siameserna i identifieringssyfte hade börjat tvångstatuera den laotiska befolkningen på Khoratplatån. Han skulle sedan flytta den laotiska befolkningen från Khoratplatån till kungariket Vientiane och att sträva efter en diplomatisk seger genom att få stöd från Vietnam, Kina eller Storbritannien (Saharat Anachak Briten Yai) สหราชอาณาจักรบริเตนใหญ่.

I samband med flytten av befolkningen från Khoratplatån skulle han använda sig av den brända jordens taktik för att försvåra för siameserna att förfölja dem.

Anouvong kan ha trott att maktbalansen i Sydostasien höll på att förskjutas till Siams nackdel. Det fanns olika fraktioner vid det siamesiska hovet, britterna fanns på plats i Burma, Vietnam hade ökat sitt inflytande i Kambodja och missnöjet i de laotiska områdena indikerade att Siams makt höll på att minska.

Men Anouvongs största misstag var att han underskattade Siams militära förmåga. Från åtminstone 1822 hade Siam nämligen köpt stor mängder moderna skjutvapen och ammunition från Storbritannien, som hade ett stort överskott av militärt material efter Napoleonkrigen i Europa.

Anouvong hade en vision där han svepte ner för Khoratplatån, intog Bangkok och därefter drog sig tillbaka med befriande laoter, krigsfångar och krigsbyte, för att ytterligare stärka sin stat. Samtidigt hade han sett till att förbindelserna med Vietnam och kejsare Minh Mang var goda.

Med tanke på hur omfattande det laotiska upproret skulle bli var anledningen mera komplex än det ovan beskrivna.

I december 1826 inledde Anouvong sitt uppror då en 10 000 man stark armé begav sig mot Kalasin, där de följde efter de siamesiska ämbetsmännen som tvångstatuerade befolkningen.

I januari 1827 ledde Anouvong en andra större styrka från Vientiane och Champasak mot Nakhon Ratchasima, som intogs med list. Detta genom att påstå att de var på väg mot Bangkok för att försvara Siam mot en brittisk attack.

Nakhon Ratchasimas guvernör var inte hemma då Anouvongs styrkor anlände till staden och man lyckades evakuera befolkningen, med den ovan nämnda baktanken att flytta dem till kungariket Vientiane.

Då dök det upp en hjältinna i Nakhon Ratchasimas historia som har fått en egen artikel efter den här.

En tredje armé skickades till Lom Sak och Chaiyaphum, innan den begav sig mot Saraburi för att befria de tvångsförflyttade laoterna där. I slutet av februari hade förtrupperna nått fram till Saraburi, som bara låg tre dagars marsch från Bangkok.

En fjärde armé, som leddes av Anouvongs son Choa Yo, fick i uppdrag att inta Ubon.

Alla dessa fyra arméer fick under sina marscher felaktig information om omedelbart förestående attacker på Siam från andra grannländer.

Anouvongs planerade reträtter fördröjdes av alla civila och fångar som fanns på vägarna och de laotiska kommendanternas jakt på tatuerarna bidrog till den långsamma reträtten. Anouvong använde mer än en månad på att leta efter Nakhon Ratchasimas guvernör, som varit en av de huvudansvariga för tvångstatuerandet och för tvångsmässiga befolkningsförflyttningar.

Först hade det siamesiska hovet drabbats av panik, men de tog sig snabbt samman och svarade kraftfullt på utmaningen.

Tidigt i mars ledde Maha Uparat Sakdiphonlasep en styrka som satte stopp för laostyrkornas framryckning utanför Saraburi, samtidigt som en siamesisk huvudstyrka mobiliserades. Tidigt i april var tre siamesiska arméer på marsch. En mindre armé svepte uppför Pa Sak-dalen för att skydda Phetchabun och Lom Sak.

En andra större armé ledd av Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) พระยาราชสุภาวดี (สิงห์ สิงหเสนี) (1777-1849) drev tillbaka laoterna till Nakhon Ratchasima och Ubon. Under tiden avancerade den siamesiska huvudstyrkan ledd av Maha Uparat Sakdiphonlasep mot Vientiane.

(Phraya Ratchasuphawadi kommer att dyka upp igen med titlarna Chaophraya Ratchasuphawadi เจ้าพระยาราชสุภาวดี och Chaophraya Bodindecha เจ้าพระยาบดินทรเดชา.)

Åttio kilometer söder om Vientiane stötte de på laoternas huvudarmé vid Nong Bua Lamphu och här rasade ett tre dagar långt blodigt slag, som tvingade laoterna tillbaka över Mekongfloden tätt följda av siameserna.

Anouvong skyndade till sin huvudstad, packade sina pinaler och flydde till Hué i Vietnam. Några dagar senare nådde siameserna fram till Vientiane som belägrades. Samtidigt hade en annan siamesisk styrka marscherat in i Champasak där man lyckats fånga Yo.

Under den siamesiska framryckningen mot Vientiane hade skräckslagna laoter flytt åt alla håll och då siameserna nådde fram till Nakhon Phanom låg staden öde och ämbetsmännen hade flytt över floden till Mahaxai (Maha Chai) มหาไชย.

Vientiane föll efter fem dagars strider och siameserna plundrade staden och jämnade stadens försvarsvärn med marken. Men Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) lämnade templen och stora delar av staden intakt.

Då Vientiane föll förklarade härskarna i Chiang Mai, Lampang, Lamphun, Nan, Phrae och kungadömet Luang Prabang sin trohet till Siam. Men Phraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni) konstaterade torrt att de hade “väntat för att se hur det gick och att deras agerande hade berott på krigets utgång.”

Den berömda Buddhastatyetten Phra Bang fördes till Bangkok och man tog också en mängd fångar som skulle föras till Siam.

Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som nyligen befordrats till Chaophraya Bodindecha av Rama III, marscherade iväg med Saigon som mål och Dit Bunnags flotta hade som mål att erövra städerna utmed Kanbodjas kust och sedan slå sig samman med Bodindechas armé vid Saigon. Det fanns också en tredje armé som skulle ansluta sig till de övriga styrkorna vid Saigon.

Efter att ha använt flera månader på att organisera bortforslandet av befolkningen från Vientiane och konfiskering av vapen och ammunition tyckte han att laoterna hade lidit nog. Han lämnade kvar en liten regering av laotiska adelsmän samt en siamesisk garnison på andra sidan floden mittemot Vientiane och drog sig tillbaka till Khoratplatån i februari 1828.

Rama III var inte emellertid inte nöjd med detta. Han ville fortfarande att Vientiane skulle fördärvas fullständigt. Dessutom var han orolig för att vietnameserna skulle ta chansen att gå in på både Vientianes, de svarta taiernas område och i Xiang Khuang.

Rama III hade därför skrivit till Minh Mang och förklarat att Anouvong vägrat att visa honom lydnad och att det var han som påbörjat fientligheterna.

Chaophraya Ratchasuphawadi, som hade dragit sig tillbaka till Yasothon, omgrupperade därför sina styrkor och återvände till Vientiane. Men oron för det vietnamesiska hotet var nog överdriven. Kejsare Minh Mang upplevde nämligen Anouvongs "besök" som besvärande och var inställd på en försiktig politik mot Siam.

Minh Mang lät nu Anouvong återvända till Vientiane med omkring 1 000 soldater och 100 vietnamesiska observatörer. Denna lilla vietnamesiska styrka var dock bara ämnad att förhandla fram en överenskommelse med siameserna och skulle återvända hem så fort uppdraget var genomfört.

Men då Anouvong fick vetskap om att en stupa hade uppförts som segermonument vid Wat Thung Sawang Chaiyaphum วัดทุ่งสว่างชัยภูมิ i staden Yasothon blev han rasande. Han korsade därför Mekongfloden och attackerade de 300 siamesiska försvararna och dödade alla förutom ett 40-tal.

En lika rasande Rama III beordrade då Chaophraya Ratchasuphawadi att återvända till Vientiane och jämna staden med marken och fånga Anouvong till varje pris.

Siameserna kom fram till Vientiane tidigt i augusti 1828 och Anouvong flydde ännu en gång och den här gången till Xiang Khuang. En möjlig flyktväg söderut utmed Mekongfloden var nämligen alltför farlig då en siamesisk styrka slagit läger vid Nakhon Phanom.

Förföljd av siameserna visade det sig snart att flykten varit förgäves. För att undgå en invasion av sitt eget rike valde regenten i Xiang Khuang nämligen att avslöja var Anouvong befann sig till siameserna.

Därefter skickade Chaophraya Ratchasuphawadi Anouvong och hans familj till Bangkok under hård bevakning. Här blev Anouvong utsatt för fruktansvärd tortyr och sedan avrättad. Men en källa säger att en av Anouvongs lojala lyckades ge honom gift, som han tacksamt tog emot och svalde.

En västerlänning vid namn Frederick Arthur Neale (1821-1863?) skrev senare att Anouvong fick sina ögon utbrända med glödgade järn, att han lämnades utan mat och dryck och skydd från den tryckande hettan. Ett par missionärer bidrog med fler vidriga detaljer.


(Neales bok om sin tid i Siam)

Anouvong lär ha dött sju eller åtta dagar efter sin ankomst till Bangkok och hans dödsdag anges till den 25 eller 26 januari 1829. Hans familj placerades i järnburar till allmän beskådan där de utsattes för spott och spe. En källa talar om att de efter två månader fortfarande hölls fångna i dessa burar.

Den här gången utförde general Ratchasuphawadi den order han fått ett år tidigare och Vientiane fördärvades fullständigt. Siameserna förstörde alla byggnader, utom buddhistiska tempel, både i staden Vientiane och i dess omgivningar 1828-1829. Under perioden 1829-1893 var Champasak annekterat av Siam.

1867, nästan 40 år senare, då franska forskningsresanden kom till Vientiane, fann de bara skog och ruiner i den forna huvudstaden. Om detta kan du läsa mera om i avsnittet ”Kung Mongkut,” artikeln "Fransmännen i Vietnam, Laos och Kambodja."

Rama III skickade ytterligare ett brev till Minh Mang tidigt 1829 där han berättade om sin syn på Anouvongs förräderi och där han samtidigt tackade kejsaren för de presenter han skickat till honom. Men Rama III kunde inte presentera någon tillfredsställande förklaring till varför tre vietnamesiska ämbetsmän blivit dödade vid Nakhon Phanom.

I november 1829 återvände en siamesisk delegation från Hué med ett brev från kejsaren där han krävde att de skyldiga till ämbetsmännens död skulle straffas.

Tidigt på 1830-talet gick vietnameserna in i Xiang Khuang, men siameserna återtog området 1834 med hjälp av Luang Prabang och flyttade därefter stora delar av befolkningen härifrån söderut och västerut.

De följande årtiondena efter Anouvongs uppror arbetade siameserna systematiskt med att organisera de östra laoprovinserna. Bekymrade över tanken att behöva försvara de mera avlägsna provinserna bortom Mekongfloden började man istället att flytta laobefolkningen till Khoratplatån.

En källa säger att siameserna gjorde årliga räder under åren 1837-1847 där hela byars befolkning transporterades till siamesiskt område. Det var speciellt i centrala Laos, mellan floderna Xe Banghiang (Maenam Se Banghiang) แม่น้ำเซบั้งเหียง och Nam Kading (Maenam Kading) แม่น้ำกะดิ่ง, som dessa räder genomfördes.

Här talar en källa om att Luang Prabang gjorde uppror mot Siam 1835 och att Mantha Tourath ville bli en vasall till Vietnam. Ny kung efter Mantha Tourath blev hans son Soukhaseum (Chao Suksoem) เจ้าสุกเสริม (r. 1838-1851).

(Alternativ regeringstid; 1838-1850, 1839-1850.)

Siamesernas militära framgångar gjorde att de svarta taiernas müang Houaphanh återigen förklarade sin lojalitet mot Siam, som hade avbrutits under den tidigare vietnamesiska dominansen i området. Härefter visade detta extremt nordliga tairike sin vördnad till de siamesiska kungarna via Luang Prabang.

All denna aktivitet i nordöst under Rama III:s regeringstid ökade naturligtvis Siams inflytande i området. Omkring 40 nya müanger bildades här under denna period, varav en del betalade tribut direkt till Bangkok. Andra skötte detta via andra müanger såsom Champasak, Kalasin, Khemmarat เขมราฐ, Nong Khai, Nakhon Phanom eller Sakon Nakhon.

En del av dessa var nya müanger hade bildats genom att hela kontingenter av folk, inklusive deras Chao Müang och hans familj, flyttats från andra sidan Mekongfloden. Andra müanger var gamla byar som växt genom tillströmningen av människor från Laos.

Det som en gång hade varit en mycket glest befolkad skogsklädd landsdel började nu bli allt mer tätbefolkad, medan befolkningen på andra sidan Mekongfloden minskade drastiskt. De två stora furstendömena Vientiane och Champasak minskade därför dramatiskt i både storlek och betydelse.

Siameserna hade också tvingat laoter att bosätta sig i provinserna Lopburi, Saraburi, Suphanburi och Nakhon Chai Si. Ännu idag finns det laotalande grupper i provinserna Lopburi och Ratchaburi på centralslätten.


För den intresserade presenterar jag här nedan de regenter, eller kungar, som regerade i Champasak efter Yo;

Huy (Chao Hui) เจ้าฮุย (r. 1828-1840), som var sonsonson till kung Nokasad. Han föll ner från en elefant 63 år gammal och dog 1840 eller 1841.

(Alternativ regeringstid; 1827-1840, 1827-1841.)

Nark (Chao Nak) เจ้านาค (r. 1841-1851) som var en bror till Huy.

(Alternativ regeringstid; 1840-1850, 1841-1850.)

Boua (Chao Bua) เจ้าบัว (r. 1851-1853) som först var regent och sedan utnämnd till kung 1853. Han var en son till Huy.

(Alternativ regeringstid; 1853-1855.)

Men här finns det källor som säger att det inte fanns någon regent eller kung under perioden 1853-1856!

Kham Nai (Kham Yai) คำใหญ่, eller Chao Yutitham Sunthon เจ้ายุติธรรมสุนทร (r. 1856-1858). Han var också en son till Huy.

Därefter ännu ett uppehåll 1858-1863.

Kham Souk (Kham Suk) คำสุก, eller Chao Yutithamthon เจ้ายุติธรรมธร (r. 1863-1899) var ännu en son till Huy.

(Alternativ regeringstid; 1862-28 juli 1900, 1862-1900. Var guvernör fram till 1863.)

Ratsadanay (Chao Ratchadanai (Yui)) เจ้าราชดนัย (หยุย) (r. 1900-1904), eller Chao Yutithamthon เจ้ายุติธรรมธร (Yui na Champasak หยุย ณ จำปาศักดิ์) var en son till Kham Souk. I andra källor kallas han för Bua Laphan Ratsadanay.

(Alternativ regeringstid; 28 juli 1900-22 november 1904.)

En källa säger att regenterna i Champasak efter 1904 inte längre kallades för kungar utan prinsar. Bua Lamphan (Ratsadanay) fortsatte enligt en källa att regera 22 november 1904-november 1945.

(Alternativ regeringstid; 1900-1946.)

En källa säger att Bua Lamphan (Ratsadanay) under perioden 1904-1934 hade titeln regionguvernör. Men en annan källa hävdar att Ratsadanay utsågs till kung under det franska protektoratet franska Indokina อินโดจีนฝรั่งเศส.

Härefter kommer prins Boun Oum (Chao Bun Um) เจ้าบุญอุ้ม (r. november 1945-26 augusti 1946) som var en son till Ratsadanay. Han är även känd som Boun Oum na Champasak (Chao Bun Um na Champasak) เจ้าบุญอุ้ม ณ จำปาศักดิ์.

(Alternativ regeringstid; 1946-?.)


Stavningsvarianter;

Minh Mang; Minh-Mang, Nguyễn Phúc Đảm, Nguyen Phuc Dam, Nguyễn Phúc Kiểu, Nguyen Thanh To.

Chaophraya Bodindecha; Chao Phraya Bodin, Bodindeja, Bordin, Bordin Decha, Phya Bodin.

Frederick Arthur Neale; F.A. Neale, Fred Arthur Neale.

Xe Banghiang; Bang Hian, Ban Hieng, Se Banghiang.

Soukhaseum; Chao Luang Serm Sukkhasoem.

Khemarat; Kemmarat, Khemarat, Khemmaratta.

Kham Nai; Kham Nhai, Youtti Thammasunthon.

Kham Souk; Khamsouk, Khamsuk, Kham Suk na Champasak คำสุก ณ จำปาศักดิ์.

Ratsadanay; Nhouy.

Boun Oum; Boon, Boun Oum Nachampassack, Bunum, Chao Boun Oum na Champassak.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-03-03, 17.24
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.