Det finns källor som säger att burmeserna attackerade södra Siam redan 1764. Under ledning av general Maha Nawrahta (Mang Maha Noratha) มังมหานรธา (?-mars 1767) marscherade den burmesiska armén mot Phetchaburi. Här besegrades de av siamesiska styrkor under ledning av generalerna Phraya Kosathibodi พระยาโกษาธิบดี och Phraya Taksin พระยาตากสิน (17 april 1734-7 april 1782) och burmeserna återvände hem via passet Singkhon.

Du kommer snart få se att Phraya Taksin blir en mycket framträdande person i Thailands historia. Den ovan omtalade Phraya Kosathibodi är troligen identisk med den Phraya Kosathibodi som jag kommer att berätta mer om längre fram i detta avsnitt i artikeln ”Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja.”

Kung Hsinbyushin i Ava skrev 1765 till general Nemyo Thihapte i Chiang Mai och till general Maha Nawrahta i Tavoy och uppmanade dem att attackera Ayutthaya. Detta hade också varit ett önskemål från kung Alaungpaya, som före sin död hade bett Hsinbyushin om det samma. De två generalerna mobiliserade därefter varsin armé och Nemyo Thihapate och hans armé inledde ett oerhört ambitiöst anfall på Siam samma år då en 20 000 man stark burmesisk armé invaderade norra Siam.

Efter att ha tillbringat en del av regntiden i Lampang fortsatte armén söderut. Denna styrka, som från början mestadels bestod av shansoldater, hade nu utökats med trupper från både Lan Na och Lan Xang. De avancerade mot Ayutthaya i slutet av juli 1765.

I slutet av september 1765 marscherade Maha Nawrahta och hans armé iväg från Tavoy. De marscherade via Chumphon och Phetchaburi och slog sig samman med mindre styrkor, som redan hade tagit sig in i området via de Tre pagodernas pass. Därefter intogs Ratchaburi och Suphanburi.

Det finns också källor som talar om en tredje armé som ryckte fram från Tenasserim, och det finns också källor som talar om en fjärde armé!

Kung Suriyat Amarin verkar olyckligt nog ha låtit sina trupper vila efter de jämna striderna 1760 och siameserna var därför dåligt förberedda. Se även avsnittet ”Siam isolerar sig från väst”, artikeln ”Nya krig mot Burma 1759-1760”. Han hade haft en sista chans att svara upp mot det burmesiska hotet 1764-1765, när burmeserna höll på att ta över i norr och stänga ute Ayutthaya från denna del av taivärlden. Genom sin passivitet hade han låtit tillfället glida honom ur händerna.

Siam var nu avskuret från möjligheten att be om hjälp från sina nordliga släktingar och tvingades möta fienden på flera fronter. Under sitt avancemang mötte burmeserna bara symboliskt motstånd från många av provinsguvernörerna och deras trupper. Det mest effektiva motståndet svarade siameserna för vid byn Bang Rachan บางระจัน i provinsen Singburi nordväst om Ayutthaya. Här stoppades general Nemyo Thihapates framryckning i fem månader av 5 000 gerillasoldater.

Sju gånger slog dessa gerillastyrkor tillbaka burmeserna och tillfogade dem stora förluster, men de tvingades till sist ge upp då de saknade både kanoner och andra vapen. Även denna händelse har blivit en modern film med namnet Bang Rachan. Siameserna hade också skickat ut en armé på 60 000 man från Ayutthaya för att möta general Maha Nawrahta och hans styrkor. De besegrades av den mycket mindre, men vältränade, burmesiska styrkan och retirerade tillbaka till huvudstaden.

(Monumentet över hjältarna från Ban Rachan)

I oktober hade alla de burmesiska arméerna strålat samman för att genomföra en kniptångsmanöver mot Ayutthaya och den 20 januari 1766 nådde man fram till huvudstaden och snart inleddes en belägring av staden. Kung Suriyat Amarin skickade bud om hjälp från den tidigare guvernören av Tak, som nu utnämnts till guvernör av Phitsanulok. Han lyckades därefter ta sig in i Ayutthaya.

Enligt en källa hade Phraya Taksin fått titeln Phraya Vajiraprakarn (Phraya Wachiraprakan) พระยาวชิราปราการ 1765 då han blev guvernör av Kamphaengphet. Flera källor kallar honom också Phraya Kamphaengphet พระยากำแพงเพชร, men för enkelhetens skull fortsätter jag att kalla honom Phraya Taksin.

Med sig in i Ayutthaya hade Phraya Taksin 500 soldater för att hjälpa till med försvaret, men det siamesiska försvaret var illa rustat för att stå emot den massiva invasionen.

(Taksin)

Under belägringen av Ayutthaya skickades ett brev till vietnamesen Mac Thien Tu (Mak Thian Tue) หมักเทียตื๋, som var guvernör i Ha Tien om hjälp. Han skickade också trupper och mat till mynningen av Chaophrayafloden, men de attackerades av burmeserna och drog sig därför tillbaka. I kinesiska källor kallas Mac Thien Tu för Mo Shilin (Mo Sue Lin) ม่อซื่อหลิน. Denne man är så intressant att han fått en egen artikel lite längre fram i detta avsnitt.

Här och där kanske en ledare kunde samla ihop trupper och plåga burmeserna några dagar, men dessa försök var fruktlösa och snart förekom bara strider vid det belägrade Ayutthaya. Suriyat Amarin hade förmodligen hoppats på att kunna hålla stånd till nästa regntids ankomst. Då skulle slätten översvämmas och förhoppningsvis tvinga burmeserna att dra sig tillbaka. Burmeserna förberedde sig genom att befästa mer höglänt terräng och då regnen och vattnet kom använde man sig mycket av båtar.

I slutet av 1766 ledde Taksin och guvernören av Phetchaburi, Phraya Phetchaburi (Rueang) พระยาเพชรบุรี (เรือง) (?-1766), en flottstyrka ut från Ayutthaya för en motattack mot burmeserna på slättlandskapet sydöst om Ayutthaya. Phraya Phetchaburi, förkortat till Phraya Phetburi, blev dödad under striderna och attacken kom av sig. Taksin, som var en duktig och ambitiös ledare, fick orättvist nog skulden för misslyckandet och blev förhindrad i sina försök att leda nya attacker mot fienden.

Taksin skulle ha sagt till Phraya Phetburi (Rueang) att inte bli inblandad i strider med den starka burmesiska flottan, men han hade ignorerat Taksins varning, vilket resulterade i hans död. Taksin blev sedan anklagad för att ha lämnat sin kollega i sticket.

(Burmesiskt krigsfartyg)

En annan källa ger en helt annan bild av vad som hänt; Taksin blev utsedd att kommendera en flottstyrka som skulle samlas vid Wat Yai Chai Mongkhon วัดใหญ่ชัยมงคล. Taksin gav Phraya Phetburi (Rueang) uppdraget att leda förtrupperna, medan Luang Saraseni (Luang Suraseni) หลวงสุรเสนี och hans egna trupper skulle ge Phraya Phetburi understöd. Förtruppen bestod av fem båtar, som hamnade i närkontakt med fienden.

Phraya Phetburis (Rueang) styrka blev helt omringad av ett stort antalet burmesiska båtar, men Taksin och Luang Saraseni ska ha låtit förtöja sina båtar och bara tittat på utan att hjälpa förtrupperna. Phraya Phetburis förtrupper blev massakrerade och han själv blev efter en heroisk kamp spetsad på en påle av burmanerna. Taksin och Luang Saraseni ska sedan ha flytt därifrån. De återvände inte till Ayutthaya, utan byggde i stället palissader nära Wat Phichai วัดพิชัย och det närbelägna Wat Kluai วัดกล้วย.

Vad som är sant eller falskt i de olika versionerna får du själv ta ställning till.

Phraya Phetchaburi (Rueang) hade fått en son vid namn Bunmi under Ayutthayaperioden som sedan fick titeln Luang Phichairacha (Bunmi) หลวงพิชัยราชา (บุญมี). Phraya Phetchaburi (Rueang) och/eller hans son är förfader till familjenamnen Bun-Long บุญ-หลง, Phalangkun พลางกูร, Maiman หมายมั่น och Kariwat กะรีวัตร. Det kommer dyka upp fler personer längre fram med samma eller liknande titlar vilket lätt kan skapa missförstånd och sammanblandningar.

Till sist blev läget så desperat i Ayutthaya att Phraya Taksin i tysthet flydde från staden tillsammans med ett antal följeslagare vars antal varierar i olika källor. I nästa artikel kan du läsa mer om hans flykt ut ur Ayutthaya och vart han tog vägen.

Under försvaret av Ayutthaya påstås det att siameserna försökte lura burmeserna att tro att staden hade flera manliga försvarare än man egentligen hade genom att kvinnorna klippte sig korthåriga. Ayutthaya som var plågat av hungersnöd och epidemier under belägringen drabbades av ytterligare prövningar då det utbröt en brand i staden tidigt 1767. Tio tusen hus ska ha brunnit ner. Mycket målande talas det om att hettan var så intensiv att det ska ha runnit smält guld från buddhastatyer och stupor!

För den intresserade kan det vara kul att veta att den thailändske professorn Bidya Sriwattanasarn (Phitthaya Siwatthanasan) พิทยะ ศรีวัฒนสาร säger att Taksin hade ett antal portugiser, eller portugisiska ättlingar bland sina soldater. Det står inget om detta i Ayutthayas kungliga krönikor, utan uppgiften härstammar från portugisisk forskning som publicerades 1983.

Enligt dessa forskningsresultat fanns det 79 portugisiska soldater, som tillhörde Department of Western Marksman Soldiers (Krom Tahan Farang Maen Puen) กรมทหารฝรั่งแม่นปืน, som anslutit sig till Taksins armé under perioden 1767-1768.

Åtminstone en av de fyra ledarna för det lilla portugisiska regementet, Khun Rit Samdaeng ขุนฤทธิ์สำแดง, fanns med i Taksins armé. Efter att burmeserna hade drivits ut från Siam, fick portugiserna tilldelat sig land av kung Taksin för att skapa en ny bosättning, som blev känd under namnet Bandel de Nossa Senhora do Rosari. Bosättningen, eller byn, låg vid Chaophrayafloden söder om det nuvarande Wat Kalayanamitr Varamahavihara (Wat Kanlayanamit Woramahawihan) วัดกัลยาณมิตรวรมหาวิหาร vid Khlong Bangkok Yai, inte långt från Wat Arun i Thonburi.

Bidya Sriwattanasarn förmodar att de ovan nämnda 79 portugiserna tillhörde samma grupp som tidigare hade haft uppdraget att försvara den franska bosättningen (Ban Farangset) บ้านฝรั่งเศส och Saint Joseph-kyrkan i Ayutthaya.