Ayutthaya - Ayutthayas fall
Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja

Redan 1759 hade Kambodjas östra provinser fallit i Dai Viets (Vietnams) händer, vilket Siam tidigare inte hade kunnat göra något åt. Ang Non, som var uparat i Kambodja, flydde 1769 till Thonburi efter en konflikt med kung Ang Ton (Outey Reachea II).

Jag har tidigare berättat att Ang Non hade lyckats fly från sin egen avrättning omkring 1758. Han hade lyckats ta sig till Siam och överlevde också Ayutthayas fall 1767. Se även den tidigare artikeln ”Borommakot och Kambodja.”

Väl på plats i Thonburi, efter sin senaste flykt, bad Ang Non om siamesiskt stöd. Taksin försökte nu utnyttja läget och begärde tribut från Kambodja, vilket Ang Ton vägrade. Ang Ton menade nämligen att Taksin bara var en vanlig kines ur folket och därför inte lika mycket värd som han själv!

Taksin skickade därför en siamesisk armé under ledning av Thong Duang (Phraya Abhay Ronnarit) och Bunma (Phraya Anuchit Racha) som lyckades annektera Battambang och Siem Reap 1769. Men då Taksin själv var upptagen med att kriga mot Nakhon Si Thammarat och inte befann sig i Thonburi hotade detta den politiska stabiliteten i riket och de två generalerna återvände därför hem till Thonburi.

Vietnamesiska styrkor attackerade 1770 de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi, men snart skulle Dai Viet (Vietnam) drabbas av inbördeskrig, vilket skulle försvåra deras anspråk på både laostaterna och Kambodja.

Siamesernas krig mot vietnameserna gick inte så bra i början, men en förenad siamesisk-kambodjansk armé besegrade dem 1771. Men vietnameserna hann fördärva Banteay samma år, efter att staden hade återuppbyggts som ett kinesdominerat handelscentrum efter 1717. Se även den tidigare artikeln "Kung Thai Sa (1709-1733)."

Den vietnamesiska Nguyen-klanens många krig mot det svagare khmerriket och sedan mot det starkare Siam hade bidragit till att Nguyen-klanens popularitet hade minskat. Detta trots att Nguyen-härskarna oftast vann sina strider och att nyerövrad mark innebar möjligheter för fattiga vietnameser utan mark att livnära sig.

Det ovanstående vietnamesiska nederlaget blev därför en bidragande orsak till det som kallats Tay Son-upproret (Kabot Tai Soen) กบฏไตเซิน, som började 1772. Jag har valt att berätta om detta uppror i nästa artikel.

Siameserna genomförde ännu en invasion av Kambodja 1772. Man attackerade med både en flottstyrka och en landstyrka och intog Banteay Meas och Phnom Penh. Då siameserna avancerade mot huvudstaden Banteay Pech (Banthai Phet) บันทายเพชร flydde den vietnamesiskt stödde marionettregenten Ang Ton till Gia Dinh (Saigon).

Vietnamesiska styrkor gick därefter till motangrepp och en styrka ockuperade Rach Gia (Rat Khia) ราชเคีย vid Thailandviken (i nuvarande södra Vietnam) och en annan seglade uppför Mekongfloden till Phnom Penh där de vann ett slag och återinsatte Ang Ton (Outey II) på tronen.

Siameserna hade med sig Ang Non till Kambodja under den militära kampanjen 1772, men efter de vietnamesiska framgångarna tvingades de retirera till Ha Tien. Här lämnade man kvar Ang Non med en militär styrka på 500 man. Men Ha Tiens tidigare guvernör Mak-Ton återvände och tvingade Ang Non att retirera till Kampot. Här samlade Ang Non ihop soldater från de närliggande provinserna för att fortsätta sin kamp om den kambodjanska tronen.

Vietnameserna drevs tillbaka igen och samma år och 1773 ingick vietnameserna en fred med kung Taksin där de avstod en del kambodjanskt område till Siam. Siameserna lyckades 1775 att installera Ang Non som vasallkung. Han blev till kung Ang Non II (Ong Non) องค์โนน (r. 1775-augusti 1779), eller Somdet Phra Ramracha Thirat สมเด็จพระรามราชาธิราช av Kambodja.

Ang Non II lyckades klara av ett nytt vietnamesiskt försök att störta honom följande år, men oron i Kambodja fortsatte. Prinsar i landet kämpade mot varandra och det förekom revolter vid hovet och ibland hjälpte Dai Viet (Vietnam) någon av parterna.

Ang Non II och Ang Ton hade först lyckats komma fram till en kompromiss där Ang Non II blev förstekung och Ang Ton andrekung. Ang Ton fick som andrekung titeln Maha Upayorat มหาอุปโยราช, som var en högre titel än vicekungstiteln Maha Uparat.

Maha Uparat till både förstekungen och andrekungen blev en prins vid namn Tam (Ong Tham) องค์ธรรม. Arrangemanget höll dock inte och prins Tam blev mördad och Ang Ton blev plötsligt sjuk och dog. Troligen blev han förgiftad.

Taksin hade bett Ang Non II om att hjälpa honom med en militär styrka i hans tidigare nämnda krig i Laos 1777-1778. Men de kambodjanska soldaterna ville inte slåss mot laotierna och deserterade i stor skala. Desertörerna fick sedan skydd hos de tre kambodjanska guvernörerna i Kampong Svay (Ten), Baray บาราย (Peang) och Prey Kdey (Sam).

De tre guvernörerna kallades till hovet och dömdes först till döden. Men för två av dem, guvernörerna Ten och Peang, omvandlades straffet till 50 piskrapp och de fråntogs sina ämbeten. De återvände därefter till sina provinser och startade inte helt oväntat ett uppror 1779. Hur det gick för Sam vet jag inte.

Då Ang Non II dumt nog lät skicka en äldre bror till de två exguvernörerna, prins Talaha (Thalaha (Mu)) ทะละหะ (มู), med en armé för att kuva upproret slog han sig istället samman med sina bröder. Ytterligare en adelsman, Sous (Su) สู (?-1779), anslöt sig till upprorsmakarna och de begav sig till Banteay Pech som intogs.

Talaha (Mu) skrev nu och bad Nguyen Anh om hjälp, som villigt ställde upp trots problemen på hemmaplan. Nguyen Anh skickade den ovan omtalade vietnamesiske generalen Do Thanh Nhon och en armé för att hjälpa Talaha (Mu).

Ang Non II som befann sig i Kampong Thom valde att gå i strid mot Talaha (Mu) och vietnameserna, men Ang Non II:s armé blev besegrad vid Kampong Chhnang och han valde att fly. Men Talaha (Mu) spårade upp honom till berget Phnum Kamreng i den nuvarande provinsen Kampong Spoe och förde honom till en plats söder om Oudong där han blev avrättad.

Innan den framgångsrike generalen Do Thanh Nhon återvände till Dai Viet (Vietnam) lämnade han över ansvaret för Kambodja till en vietnamesisk general vid namn Ho-Van-Lan.

En annan källa har en litet annorlunda förklaring till upproret i Kambodja. Här sägs det att många menade att Ang Non II legat bakom prins Tams och Ang Tons död. Det var därför som flera prominenta personer, under ledning av prins Talaha (Mu), hade revolterat.

Ang Non II placerades i en bur som slängdes i en flod, vilket föga överraskande resulterade i att kungen drunknade i augusti 1779. Det finns dock källor som anger året till 1780. Prins Talaha (Mu) lät också avrätta Ang Non II:s söner 1779, bränna ner palatset och tog med sig Ang Tons minderårige son Ang Eng (Ong Eng) องค์เอง (1773-8 november 1796). Talaha (Mu) placerade därefter Ang Eng (r. 1779-8 november 1796) på tronen och tog själv över som förmyndarregent.

Talaha (Mu) hade tidigare varit Kalahom, vilket förefaller litet märkligt. Samma källa säger att han nu avancerade och blev kung Ang Engs närmaste medarbetare och fick titeln Chao Fa Talaha (Chao Fa Thalaha) เจ้าฟ้าทะละหะ.

Ang Engs adoptivpappa(?) Okya Kalahom (Pok) ออกญากลาโหม (ปก) (?-1806) utnämndes till Maha Uparat, Sous blev till Okya Kalahom (Su) ออกญากลาโหม (สู), eller krigsminister, och den tidigare guvernören av Baray (Peang) blev chakri eller överbefälhavare.

I Siam menade man dock att prins Talaha (Mu) var allt för vänligt inställd till Dai Viet (Vietnam), vilket inte var förenligt med Taksins politik som gick ut på att ha en prosiamesisk prins på den kambodjanska tronen.

Kung Taksin var emellertid också missnöjd med en man vid namn Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน) (?-1809), som skulle ha skyddat kung Ang Non II. Taksin skickade ett brev till prins Talaha (Mu) där han bad honom skicka Baen till Thonburi för att straffas. Detta gjorde också Talaha (Mu) och Baen fängslades i Thonburi.

Men Okya Kalahom (Su) konspirerade i hemlighet med Baen och bad honom att återvända från Thonburi. Hur detta var möjligt efter den ovan nämnda bestraffningen vet jag inte, men han var snart tillbaka i sitt hemland.

I Kambodja fortsatte nu oron och Baen och Okya Kalahom (Su) genomförde en attack mot Oudong och lyckades faktiskt döda prins Talaha (Mu). Men därefter skar det sig mellan de tidigare vännerna Baen och Su. Rädd att bli dödad försökte Su sig på att attackera Baen med en armé, men hans försök misslyckades och han blev själv dödad 1779.

Okya Yommarat (Baen) blir senare känd som Chaophraya Abhaipubet (Baen) (Chaophraya Aphaiphubet (Baen)) เจ้าพระยาอภัยภูเบศร (แบน). Baen kom från Battambang och hade tidigare varit en av motståndarna till kung Ang Engs far. Intressant är att han blev förfader till familjen Abhaiwongse (Aphaiwong) อภัยวงศ์, vars ättlingar du kommer att höra talas om längre fram.

Missnöjd över utvecklingen i Kambodja tyckte kung Taksin att det var dags att ingripa och förstärka det siamesiska inflytandet i Kambodja. Därför begav sig en siamesisk armé på 20 000 man, ledd av Chaophraya Chakri och Chaophraya Surasi, mot Kambodja 1781. Året anges till 1780 i andra källor. Med sig hade man en son till Taksin, prins Intarapitak (Chao Fa Kromma Khun Intharaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนอินทรพิทักษ์ (?-1782). Förmodligen var det tänkt att han skulle ta över tronen i Kambodja.

En källa talar om tre siamesiska arméer 1780 ledda av Chaophraya Chakri, Chaophraya Surasi och prins Intarapitak. De vietnameser som redan befann sig i Kambodja bestämde sig för att kämpa på kambodjanernas sida mot siameserna.

Men strax innan det utbröt strider återvände siameserna plötsligt hem. Detta för att ta itu med allvarliga problem på hemmaplan. Vad som hänt kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad." Allt tyder på att prins Intarapitak dog i Kambodja 1781 eller 1782. Kanske med Chaophraya Chakris goda minne.


Stavningsvarianter och alternativa regeringstider;

Tay Son-upproret; Kabot Toei Soen กบฏเตยเซิน, Kabot Toei Soen กบฏเต็ยเซิน, Tai-son, Tây Sơn, Taysong, Toei Soen เต็ยเซิน.

Banteay Pech; Banteai-Pech, Bantéay-Péch, Banteay-Pech, Banthaiphet, Banthaiypetch, Péch, Phutthai Phet พุทไธเพชร.

Ang Non II; Ang Nhon, Ang Non Réaméa, Ang Nun, Nak Ong Non นักองค์โนน, Nak Ong Non นักองค์นนท์, Nak Ong Ram นักองค์ราม, Raam Raja, Ram Raja, Ream Racha, Ream Réachéa, Réam Réachea, Ream Reachea, Somdet Phra Ramracha สมเด็จพระรามราชา, Somdet Ramrachathirat, Somdet Ramracha Thirat.
Alternativ regeringstid för Ang Non II; 1775-1796.

Tam; Ang-Tham.

Peang; Péang.

Prey Kdey; Prei Kdei, Prei Kdey, Prey Kdei, Preykdey.

Mu; Mou.

Talaha; Talana.

Sous; Phraya Wibunrat (Su) พระยาวิบุลราช (สู) , Sous av Péam-Son, Sûr.

Phnum Kamreng; Phnum Kamreng; Komreng Phnom, Phanom Kamraeng, Phnom Komreng, Phnom Komrèng, Phnum Kâmrêng.

Ang Eng; Ang-Eng, Nak Ong Eng นักองค์เอง, Narai Ramathibodi, Narai Ramatibodi, Narayanaracha III, Narayanaraja III, Noreay Reachea III, Ong-Eng, Somdet Phra Narai Rama Thibodi Si Suriyophan สมเด็จพระนารายณ์รามาธิบดีศรีสุริโยพรรณ.
Alternativ regeringstid för Ang Eng; 1777-1796, 1779-1797, 1780-?, 28 maj 1794-5 maj 1796, 1794-1797.

Chao Fa Talaha; Somdet Fa Thalaha.

Okya Kalahom (Pok); Chao Fa Thalaha เจ้าฟ้าทะละหะ.

Okya Kalahom (Su); ออกญาวิบุลราช (ศรี)?, Samdach Chau Phraya Kalahom.

Baen; Bén.

Chaophraya Abhaipubet; Abaipubet, Abhaiphubet, Abhaipubet, Abhai Thibès, Abhayavongsa, Apaiwong, Aphai Pubet, Aphai, Baen Abhaiwongse, Ben, Chao Phya Abai Pubet, Chao Phraya Abhayabhubet, Chao Phraya Abhaibhubejr, Chao Phraya Aphaithebet, Chaovéa Tolha Bèn, Chaufa Ben, Chau Ponhea Apheithipess, Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน), Phraya Yommarat (Baen) พระยายมราช (แบน).

Intarapitak; Chao Fa Chui เจ้าฟ้าจุ้ย, Chuy, Krom Khun Intarapitak, Phra Ong Chao Chui พระองค์เจ้าจุ้ย.

Denna artikel senast uppdaterad: 2019-11-23, 18.29
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.