Ayutthaya - Ayutthayas fall
Krig mot Kambodja och Vietnam

Redan 1759 hade Kambodjas östra provinser fallit i Vietnams händer. Men, som tidigare omtalat, hade en siamesisk armé lyckats annektera Battambang och Siem Reap 1769. (Se den tidigare artikeln "Kung Taksin (1767-1782).")

1770 hade vietnamesiska styrkor attackerat de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi, men snart skulle Vietnam drabbas av inbördeskrig, vilket skulle försvåra deras anspråk på laostaterna och Kambodja.

Siamesernas krig mot vietnameserna gick inte så bra i början, men en förenad siamesisk-kambodjansk armé besegrade vietnameserna 1771 och igen 1772.

Det vietnamesiska nederlaget blev en bidragande orsak till Tay Son-upproret (kabot Tai Soen) กบฏไตเซิน som pågick åren 1771-1802. Detta uppror som leddes av tre bröder kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad," artikeln "Händelser i Kambodja och Vietnam."

De tre Tay Son-bröderna var Nguyen Hue (Ngian Hewa) เหงียนเหวะ (1752-1792), Nguyen Nhac (Ngian Nak) เหงวียนหญัก (1753-1793) och Nguyen Lu (Ngian Lü) เหงวียนหลือ (1754-1787).

(Det finns källor som säger att upproret pågick 1771-1788 och andra som säger 1773-1802.)

Invasionen 1772 genomfördes både till lands och till havs och siameserna erövrade Banteay Meas och Phnom Penh. Då siameserna avancerade mot huvudstaden Banteay Pech (Banthai Phet) บันทายเพชร flydde den vietnamesiskt stödde marionettregenten Ang Ton till Saigon.

Vietnamesiska styrkor gick därefter till motangrepp och en styrka ockuperade Rach Gia ราชเคีย vid Thailandviken (i nuvarande södra Vietnam) och en annan seglade uppför Mekongfloden till Phnom Penh där de vann ett slag och återinsatte Ang Ton (Outey II) på tronen.

Jag har tidigare berättat om den kambodjanske prinsen Ang Non som omkring 1758 hade lyckats fly från sin egen avrättning. Han hade flytt vidare till Siam och hade också klarat livhanken då Ayutthaya föll 1767.

(Se även den tidigare artikeln ”Borommakot och Kambodja.”)

Siameserna hade med sig Ang Non till Kambodja, men de tvingades nu retirera till Ha Tien. Här lämnade man Ang Non med en styrka på 500 man. Men Ha Tiens tidigare guvernör återvände och tvingade Ang Non att retirera till Kampot กำปอด. Här samlade han ihop soldater från de närliggande provinserna för att fortsätta sin kamp.

1773 drevs vietnameserna tillbaka igen och samma år ingick vietnameserna en fred med kung Taksin där de avstod en del kambodjanskt område till siameserna.

1775 lyckades man till sist installera Ang Non som siamesisk vasallkung. Han blev till kung Ang Non II (Ong Non) องค์โนน (r. 1775-augusti 1779) av Kambodja.

(Alternativ regeringstid; 1775-1796.)

Ang Non II lyckades klara av ett nytt vietnamesiskt försök att störta honom följande år, men oron i Kambodja fortsatte. Prinsar i landet kämpade mot varandra och det förekom revolter vid hovet och ibland hjälpte Vietnam någon av parterna.

Ang Non II och Ang Ton hade först lyckats komma fram till en kompromiss där Ang Non II blev förstekung och Ang Ton andrekung, och en prins vid namn Tam (Ong Tham) องค์ธรรม blev Maha Uparat till både förstekungen och andrekungen.

Arrangemanget höll dock inte och prins Tam blev mördad och Ang Ton blev plötsligt sjuk och dog. Troligen blev han förgiftad.

I Vietnam hade Tay Son-brodern Nguyen Hue intagit Saigon 1777 och gått på jakt efter den kungliga vietnamesiska familjen. Snart kontrollerade rebellerna hela södra Kochinkina โคชินจีน och de lyckades också fånga och avrätta kung Nguyen Phuc Thuan (r. 1754–1777) och hans son Nguyen Phuc Duong.

Namnet Kochinkina kommer från franskans Cochinchine. Detta namn blev beteckningen på södra Vietnam under det kommande franska kolonialväldet. Centrala Vietnam kallade fransmännen Annam och norra Vietnam för Tonkin.

Namnet Annam kräver också en närmare förklaring. Annam var det tidigare kinesiska namnet för det område i dagens norra Vietnam som varit skattepliktigt till det kinesiska kejsardömet. Namnet Annam har aldrig använts av de vietnamesiska härskarna och anses ännu idag vara en nedvärderande påminnelse om tiden under kinesiskt herradöme och senare som fransk koloni.

Kung Nguyen Phuc Thuans brorsson, den 15-årige prins Nguyen Phuc Anh (Wian Phuk Aen) เหงียน ฟุก อั๊ญ (8 februari 1762-3 februari 1820), eller förkortat till Nguyen Anh, hade kommit undan Tay Son-rebellerna genom att gömma sig i skogarna nära Ha Tien.

Här verkade en fransk jesuit och missionär vid namn Pigneau de Behaine ปิโย เดอ บาแอนน์ (2 november 1741-9 oktober 1799) och han och Nguyen Anhs möte blev början på en lång vänskap.


(Pigneau de Behaine)

Pigneau de Behaine flydde sedan tillsammans med Nguyen Anh till ögruppen Tho Chu-öarna (Ko Tho Chao) เกาะโถเจา, sydväst om ön Phu Quoc (Ko Phu Kwok) เกาะฟู้โกว๊ก. I väst är Tho Chu-öarna också kända under namnet Poulo Panjang.

I Saigon lämnade Tay Son-rebellerna kvar en liten garnison och återvände sedan till sin bas vid Qui Nhon. Samma år som rebellerna intog Saigon organiserade den vietnamesiske generalen Do-Thanh-Non en armé och Nguyen Anh anslöt sig till honom. Gemensamt lyckades de sedan återta Saigon.

Nu återvänder vi ännu en gång till händelserna i Kambodja. En källa säger att Taksin hade bett Ang Non II om att hjälpa honom med en militär styrka i hans tidigare nämnda krig i Laos 1777-1778. Men de kambodjanska soldaterna ville inte slåss mot laoterna och deserterade i stor skala.

Desertörerna fick sedan skydd hos de tre kambodjanska guvernörerna av Kampong Svay (Ten), Baray บาราย (Peang) och Prey Kdey (Sam).

De tre guvernörerna kallades till hovet och dömdes först till döden. Men för två av dem, guvernörerna Ten och Peang, omvandlades straffet till 50 piskrapp och de fråntogs sina ämbeten. De återvände därefter till sina provinser och startade inte helt oväntat ett uppror 1779. Hur det gick för Sam vet jag inte.

Då Ang Non II dumt nog lät skicka en äldre bror till de två exguvernörerna, prins Talaha (Chao Fa Thalaha (Mu)) เจ้าฟ้าทะละหะ (มู), med en armé för att kuva upproret slog han sig istället samman med sina bröder.

Ytterligare en adelsman, Sous (Su) สู (?-1779), anslöt sig till upprorsmakarna och de begav sig till Banteay Pech som intogs. Sous kommer längre fram att bli känd som Okya Kalahom (Su) ออกญากลาโหม (สู).

Talaha skrev nu och bad vietnameserna om hjälp, som villigt ställde upp trots deras egna problem på hemmaplan.

Ang Non II som befann sig i Kampong Thom กำปงธม valde att gå i strid mot Talaha och vietnameserna, men Ang Non II:s armé blev besegrad vid Kompong Chhnang (Kampong Chanang) กำปงชนัง och han valde att fly. Men Talaha spårade upp honom och förde honom till en plats söder om Oudong.

Det var den ovan omtalade vietnamesiske generalen Do-Thanh-Non som hade hjälpt prins Talaha. Innan han själv återvände till Vietnam lämnade han över ansvaret för Kambodja till den vietnamesiske generalen Ho-Van-Lan.

En annan källa har en litet annorlunda förklaring till upproret i Kambodja. Här sägs det att många menade att Ang Non II legat bakom prins Tams och Ang Tons död. Det var därför som flera prominenta personer, under ledning av prins Talaha, hade revolterat.

Ang Non II placerades i en bur som slängdes i en flod, vilket föga överraskande resulterade i att kungen drunknade i augusti 1779. Det finns dock källor som anger året till 1780.

Prins Talaha lät också avrätta Ang Non II:s söner, bränna ner palatset och tog med sig Ang Tons minderårige son Ang Eng (Ong Eng) องค์เอง, som var född 1773. Talaha placerade därefter Ang Eng (r. 1779-8 november 1796) på tronen och tog själv över som förmyndarregent.

(Alternativ regeringstid; 1777-1796, 1779-1797, 1780-?, 1794-1797.)

Ang Engs adoptivpappa (?) Pok (Okya Kalahom (Pok)) ออกญากลาโหม (ปก) (?-1806) utnämndes till Maha Uparat, Sous blev till Okya Kalahom (Su) eller krigsminister och den tidigare guvernören av Baray (Peang) blev chakri eller överbefälhavare.

Siam menade dock att prins Talaha var allt för vänligt inställd till Vietnam, vilket inte var förenligt med Taksins politik som gick ut på att ha en prosiamesisk prins på den kambodjanska tronen.

Kung Taksin var emellertid också missnöjd med en man vid namn Okya Yommarat (Baen) ออกญายมราช (แบน) (?-1809), som skulle ha skyddat kung Ang Non II. Taksin skickade ett brev till prins Talaha där han bad honom skicka Baen till Thonburi för att straffas. Detta gjorde också Talaha och Baen fängslades i Thonburi.

Men Okya Kalahom (Su) konspirerade i hemlighet med Baen och bad honom att återvända från Thonburi. Hur detta var möjligt efter den ovan nämnda bestraffningen vet jag inte, men han var snart tillbaka i sitt hemland.

I Kambodja fortsatte nu oron och Baen och Okya Kalahom (Su) genomförde en attack mot Oudong och lyckades faktiskt döda prins Talaha. Men därefter skar det sig mellan de tidigare vännerna Baen och Su. Rädd att bli dödad försökte Su sig på att attackera Baen med en armé, men hans försök misslyckades och han blev själv dödad 1779.

Okya Yommarat (Baen) blir senare känd som Chaophraya Abhaipubet (Baen) (Chaophraya Aphaiphubet (Baen)) เจ้าพระยาอภัยภูเบศร (แบน). Baen kom från Battambang och hade tidigare varit en av motståndarna till kung Ang Engs far. Intressant är att han blev förfader till familjen Abhaiwongse (Aphaiwong) อภัยวงศ์, vars ättlingar du kommer att höra talas om längre fram.

Missnöjd över utvecklingen i Kambodja tyckte kung Taksin att det var dags att ingripa och förstärka det siamesiska inflytandet i Kambodja. 1781 begav sig därför en siamesisk armé på 20 000 man, ledd av Chaophraya Chakri och Chaophraya Surasi, mot Kambodja.

(Året anges till 1780 i andra källor.)

Med sig hade man en son till Taksin, prins Intarapitak (Chao Fa Kromma Khun Intharaphithak) เจ้าฟ้ากรมขุนอินทรพิทักษ์. Förmodligen var det tänkt att han skulle ta över tronen i Kambodja.

(En källa talar om tre siamesiska arméer 1780 ledda av Chaophraya Chakri, Chaophraya Surasi och prins Intarapitak.)

De vietnameser som redan befann sig i Kambodja, under ledning av general Ho-Van-Lan, bestämde sig för att kämpa på kambodjanernas sida mot siameserna.

Tillsammans med sin assistent Nguyen-huu-Thuy skickade Ho-Van-Lan en styrka till Chaktomuk och en annan styrka som skulle stoppa general Chakris armés framryckning mot Oudong.

Men strax innan det utbröt strider återvände siameserna plötsligt hem. Detta för att ta itu med allvarliga problem på hemmaplan. Vad som hänt kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I-Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad."

Allt tyder på att prins Intarapitak dog i Kambodja omkring 1781. Kanske med Chaophraya Chakris goda minne.

I Vietnam hade general Do-Thanh-Non hjälpt Nguyen Anh att återta kontrollen över Kochinkina och han hade byggt upp en stark flotta för att kämpa mot Tay Son-rebellerna, som snart skulle återvända från sin bas vid Qui Nhon.

Nguyen Anh blev med tiden så avundsjuk på sin framgångsrike och populäre general att han lät avrätta honom 1781.

1782 erövrade Tay Son-rebellerna Saigon ännu en gång och Nguyen Anh tvingades fly. Därefter återvände Tay Son-rebellerna tillfälligt till Qui Nhon och lämnade bara kvar en mindre garnison i Saigon.

Kambodja var vid den här tiden inte i stånd att hjälpa vietnameserna mot Tay Son-rebellerna och deras egen representant från Vietnam, Nguyen-huu-Thuy, hade blivit lönnmördad.

Här talar en källa om att Chaophraya Abhaipubet (Baen) inte klarade av att bemästra ett uppror bland de kambodjanska malajerna och en annan om att Tay Son-rebellerna nu också hade attackerat Kambodja. Rebellerna lyckades kuva upproret och tog nu makten i Kambodja. Baen flydde därför till Bangkok 1783, tillsammans med Ang Eng och hans fem systrar.

Efter att Nguyen Anh hade flytt drog Tay Son-rebellerna sig tillbaka och kambodjanerna bad Siam om att få tillbaka Ang Eng. Men Ang Eng var ännu för ung och siameserna ville inte riskera att skicka tillbaka honom till Kambodja. Han var nämligen den enda kungligheten som återstod och Baen fick bli förmyndarregent de kommande 12 åren.

Efter Saigons fall hade Nguyen Anh samma år slagit samman sina styrkor med en lojal prins vid namn Man, men Tay Son-rebellerna återvände ännu en gång med en väldig militär styrka. Prins Man dödades i de strider som uppstod och Nguyen Anh fick fly ännu en gång.

Under sin flykt från blev han förföljd av rebellerna. Först flydde han till ön Phu Quoc (Ko Phu Kwok) เกาะฟู้โกว๊ก och sedan till öarna Koh Rong (Ko Rong) เกาะรง och Koh Kut (Ko Kut) เกาะกูด.

(Phu Quoc tillhör idag Vietnam, Koh Rong tillhör Kambodja och Koh Kut Thailand.)

Nguyen Anhs vän, den franske missionärsprästen Pigneau de Behaine, fick också fly för sitt liv och slog sig ner i Chanthabun (Chanthaburi) den 21 augusti 1783. Där fick han höra att Nguyen Anh fanns på Poulo Panjang.

Pigneau de Behaine begav sig därför till sin vän och Nguyen Anh började nu diskutera möjligheten om fransk militär hjälp. I samband med detta lämnade han över sin unge son prins Nguyen Phuc Canh (6 april 1780-1801) till Pigneau de Behaine.

Pigneau de Behaine berättade att av Nguyen Anhs stora armé fanns det bara 700 man kvar då han träffade honom på Poulo Panjang. De hade inget att äta förutom rötter och Pigneau hade varit tvungen att förse dem med mat.

Då Nguyen Anh befann sig på Poulo Panjang hade guvernören av Chonburi under en inspektionsresa utmed kusten träffat på honom. Då guvernören förstod att det handlade om en vietnamesisk prins hade han uppmanat honom att bosätta sig i Bangkok.

Men Nguyen Anh förklarade först att han var rädd. Detta då hans farbror tidigare hade gjort detta och sedan blivit avrättad av kung Taksin.

Guvernören försäkrade honom då att mycket hade ändrats och att den nye kungen var god och generös. Nguyen vågade därför följa med guvernören som sedan rapporterade om det hela till kungen i Bangkok, som i sin tur skrev ett brev där Nguyen Anh inviterades till Bangkok.

En källa säger att Nguyen Anh sedan anlände till Bangkok 1784 eller 1785. Detta kan du läsa mera om längre fram i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Händelser i Kambodja och Vietnam.”


Stavningsvarianter;

Tay Son-upproret; Kabot Toei Soen กบฏเต็ยเซิน, Tai-son, Taysong.

Nguyen Hue; Nguyen Huè, Nguyễn Huệ, Nguyen Van Hue, Nguyen-Van-Hué.

Nguyen Lu; เหงวียนลื้อ.

Banteay Pech; Banteai-Pech, Bantéay-Péch, Banteay-Pech, Banthaiphet, Banthaiypetch, Phutthai Phet พุทไธเพชร.

Kampot; กำปอต.

Ang Non II; Ang Nhon, Ang Non Réaméa, Ang Nun, Nak Ong Ram นักองค์ราม, Raam Raja, Ram Raja, Ream Racha, Ream Réachéa, Réam Réachea, Ream Reachea, Somdet Phra Ramracha Thirat สมเด็จพระรามราชาธิราช, นักองค์นนท์.

Tam; Ang-Tham.

Kochinkina; Cochinkina, Chochinkina.

Nguyen Phuc Thuan; Hue-Vuong, Nguyễn Phúc Thuần.

Nguyen Phuc Duong; Nguyễn Phúc Dương.

Nguyen Phuc Anh; Ang Chiengsue, Ngian Aen เหวียนแอ๊นท์, Ngian Aeng เหงียนแอ๋ง, Ngian Phuk Aeng เหงียน ฟุก แอ๋ง, Ngian Phuk An เหงียน ฟุก อั๊ญ, Nguyen-Ang, Nguyễn Ánh, Nguyen Phuc Anh, Nguyễn Phúc Ánh, Ong Chieng Su, Ong Chiang Sü องเชียงสือ, Wian An เหวียนอ๋าน.

Pigneau de Behaine; Bahaine, Pierre Joseph Georges Pigneau, Pierre Pigneau de Behaine, Pierre

Pigneaux, Pigneau de Béhaine.

Phu Quoc; Phu-Quoc, Phú Quốc.

Do-Thanh-Non; Do-Thanh-Nhon.

Peang; Péang.

Prey Kdey; Prei Kdei, Prei Kdey, Prey Kdei, Preykdey.

Mu; Mou.

Sous; Sous av Péam-Son, Sûr.

Kampong Thom; Kompong-thom.

Kompong Chhnang; Kompong-Chanang, Kampong Chang, Kompong Chang, Kompong Chhanang, กัมปงชนาง.

Ang Eng; Ang-Eng, Nak Ong Eng นักองค์เอง, Narai Ramathibodi, Narai Ramatibodi, Narayanaracha III, Narayanaraja III, Noreay Reachea III, Ong-Eng, Somdet Phra Narai Rama Thibodi Si Suriyophan สมเด็จพระนารายณ์รามาธิบดีศรีสุริโยพรรณ.

Abhaipubet; Abaipubet, Abhaiphubet, Abhaipubet, Abhayavongsa, Apaiwong, Aphai, Baen Abhaiwongse, Ben, Chao Phya Abai Pubet, Chao Phraya Abhayabhubet, Chao Phraya Abhaibhubejr, Chao Phraya Aphaithebet, Phraya Yommarat (Baen) พระยายมราช (แบน), ออกญายมราช (แบน).

Intarapitak; Chao Fa Chui เจ้าฟ้าจุ้ย, Chuy, Phra Ong Chao Chui พระองค์เจ้าจุ้ย.

Koh Kut; Koh Kood, Ko Kood.

Nguyen Phuc Canh; Nguyễn Phúc Cảnh.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-06-01, 18.13
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.