Senare under 1769 skickade kung Taksin en armé för att kuva Chaophraya Nakhon (Nu) i Nakhon Si Thammarat. Generalerna Chaophraya Chakri (Mut), Phraya Yommarat (Thongduang), Phraya Phetchaburi (som var ny guvernör då den gamle hade dött 1766) och en man med titeln Phraya Si Phiphat พระยาศรีพิพัฒน์ var befälhavare för landstyrkorna.

Från Thonburi marscherade en landstyrka först till Phetchaburi och sedan till Pathio ปะทิว. Befolkningen i Pathio och Chumphon flydde in i djungeln då de såg invasionsstyrkorna och de lokala härskarna utmed vägen gjorde inget motstånd. Då Thonburis styrkor närmade sig Chaiya övergav sig Chaiyas viceguvernör och kung Taksin lät senare utnämna viceguvernören till ny guvernör över Chaiya.

Chaophraya Chakri (Mut) hade beordrats att genomföra en marin expedition bestående av 5 000 man för att möta upp med landstyrkan vid en plats vid namn Tha Mak ท่าหมาก, som låg norr om staden Nakon Si Thammarat i det nuvarande distriktet Sichon. Då Chaophraya Chakri (Mut) hade gått i land ledde han sina soldater över Tapi-floden och drabbade därefter samman med Nakhon Si Thamarats styrka vid Tha Mak.

(Distriktet Sichon i provinsen Nakhon Si Thammarat)

Det visade sig nu att Nakhon Si Thammarats styrkor gick segrande ur slaget och under striderna hade de också lyckats döda de två generalerna Phraya Phetchaburi och Phraya Si Phiphat från Thonburi. Chaophraya Chakri (Mut) drog sig nu tillbaka till Chaiya och Phraya Yommarat (Thongduang) skickade en rapport till Taksin i Thonburi där han bland annat anklagade Chaophraya Chakri (Mut) för inkompetens. Hur Taksin reagerade på detta känner jag inte till.

Kung Taksin insåg nu att kampanjen i söder inte fungerade utan hans direkta ledarskap och han samlade ihop en väldig flotta bestående av 10 000 man och 10 000 roddare som lämnade Thonburi i augusti 1769. Den 20 augusti råkade flottstyrkan ut för mycket kraftiga monsunvindar och enligt krönikorna skall Taksin ha genomfört en ritual som lugnade havsandarna och mirakulöst nog upphörde stormen.

Taksin gick i land vid Chaiya och beordrade Phraya Phichairacha och Chaophraya Chakri (Mut) att som förtrupper inleda ett anfall på staden Nakhon Si Thammarat. Taksin gav sig sedan själv i väg från Chaiya och korsade Tapi-floden på sin väg mot Nakhon Si Thammarat. Styrkorna från Nakhon Si Thammarat hade stannat kvar vid Tha Mak och dessa blev nu besegade av Phraya Yommarat (Thongduang).

Chaophraya Nakhon (Nu) gav order till Uparat Chan (Luang Ritnaiwen) att försöka stoppa styrkorna från Thonburi. En del källor påstår att kung Taksin i hemlighet hade skickat en av sina ämbetsmän för att försöka förmå Chan att byta sida, men detta misslyckades uppenbart och Phraya Yommarats (Thongduang) och Chans styrkor drabbade samman i ett slag kallat slaget vid Tha Pho (Kan Rop Thi Tha Pho) การรบที่ท่าโพ, norr om Nakhon Si Thammarat. Återigen stod Phraya Yommarats styrkor som som segrare.

Enligt en av mina källor blev Nakhon Si Thammarats tronföljare Chan och en del andra följeslagare till Chaophraya Nakhon (Nu) tagna till fånga av Thonburistyrkorna. Vad som sedan hände med Uparat Chan känner jag för närvarande inte till.

Efter att Thonburis trupper hade vunnit slaget vid Tha Pho fick Chaophraya Nakhon (Nu) hjälp av Luang Songkhla (Withian) หลวงสงขลา (วิเถียน) att fly till Songkhla och sedan till Pattani med sin familj och lojala följeslagare. Luang Songkhla och Phraya Phatthalung följde med honom på flykten.

Den 21 september 1769 anlände kung Taksin och hans flottstyrka till Nakhon Si Thamarat och attackerade staden. Redan samma dag kunde Taksin ohotad marschera in i staden. Efter erövringen av Nakhon Si Thammarat var kung Taksin frikostig med att dela ut pengar och mat till lokalbefolkningen och han skänkte också pengar, ris och munkkåpor till buddhistmunkarna i området.

Taksin beordrade nu Chaophraya Chakri (Mut) och Phraya Phichairacha att försöka få fatt på Chaophraya Nakhon (Nu) och själv lämnade Taksin Nakhon Si Thammarat med sin flottstyrka den 6 oktober för att segla till Songkhla. Chaophraya Chakri (Mut) och Phraya Phichairacha fick nu besked om att Chaophraya Nakhon (Nu) flytt vidare till Pattani och de skrev då ett brev till sultan Muhammad สุลต่านมูฮัมหมัด (r. 1771-1785), som var regent i Pattani, där de begärde att Chaophraya Nakhon (Nu) och övriga flyktingar från Nakhon Si Thammarat skulle utlämnas till Thonburistyrkorna.

Av självbevarelsedrift gick sultanen med på detta och överlämnade därefter Chaophraya Nakhon (Nu) till Chaophraya Chakri (Mut). Bland de övriga flyktingarna som lämnades ut fanns Chaophraya Nakhons (Nu) familj, inklusie hans döttrar, svärsonen Chao Phat เจ้าพัฒน์, Luang Songkhla (Withian) och Phraya Phatthalung. Chaophraya Nakhon (Nu) och hans familj fördes därefter tillbaka till Nakhon Si Thammarat och sedan till Taksin i Songkhla. Den 10 november 1769 återvände Taksin till Nakhon Si Thammarat med sina fångar.

Thonburis adelsmän diskuterade sedan om Chaophraya Nakhon (Nu) skulle dömas till döden, men kung Taksin motsatte sig detta och Chaophraya Nakhon (Nu) och hans familj fördes i stället till Thonburi i mars 1770 där han sedan skulle bo de kommande sju åren. Taksin hade nu besegrat två av sina fyra rivaler.

En av Chaophraya Nakhons (Nu) döttrar som hette Chim blev en av Taksins hustrur och hon blev med tiden mamma till tre prinsar och en prinsessa. Chaophraya Nakhon (Nu) och hans hushåll placerades i början under husarrest innanför Thonburis stadsmur, men efter två år fick han lov att bosätta sig i Bang Kruai บางกรวย, som i dag är ett distrikt i provinsen Nonthaburi.

(Distriktet Bang Kruai i provinsen Nonthaburi)

Här kan det bli förvirrande då jag tidigare berättat att Chaophraya Nakhons (Nu) sonson, med för mig okänt namn, blivit utnämnd av sin farfar till guvernör över Phatthalung. Han hade dock dött redan 1769 och då ersatts av en man med titeln Phra Phimon (Khan). Men nu talar mina källor om en guvernör över Phatthalung känd som Phraya Phatthalung (Khun) พระยาพัทลุง (ขุน) eller Khun Khang Lek ขุนคางเหล็ก (1734-1789). Han var i sin tur en son till en tidigare Phraya Phatthalung (Hussein) พระยาพัทลุง (ฮุเซน).

Khun hade 14 år gammal börjat tjänstgöra hos kung Borommakot och senare då Ayutthaya föll erbjöd han sig själv att hjälpa Taksin. Han hade 35 år gammal följt med kung Taksin söderut för att kuva Chaophraya Nakhon (Nu). Efter Nakhon Si Thammarats fall blev han utnämnd till Phraya Phakdi Nuchit Sitthisongkhram พระยาภักดีนุชิต สิทธิสงคราม och biträdande guvernör i staden. 1772 blev han sedan utnämnd till guvernör i Phatthalung med titeln Phraya Kaeo Kropphichai พระยาแก้วโกรพพิชัยฯ.

Taksin utnämnde sitt eget barnbarn, eller brorson, prins Nara Suriyawong (Chao Nara Suriyawong) เจ้านราสุริยวงศ์ (?-1776) till ny guvernör i Nakhon Si Thammarat och därmed var Nakhon Si Thammarat snart en integrerad del av Thonbuririket. Exakt när denna utnämning gjordes känner jag inte till. I december 1769 firade Taksin erövringen av Nakhon Si Thammarat med en tre dagar lång fest vid Wat Phra Mahathat i วัดพระมหาธาตุวรมหาวิหาร i Nakhon Si Thammarat.

Då prins Nara Suriyawong dog 1776 förläts uppenbart Chaophraya Nakhon (Nu) och återinsattes som guvernör eller kung i Nakhon Si Thammarat den 15 september 1776, med titeln Phra Chao Nakhon Si Thammarat พระเจ้านครศรีธรรมราช. Taksins vapenbröder Thongduang och hans bror Bunma (Phraya Anuchit Racha) skulle emellertid ofta få bege sig söderut för att hålla ordning på honom.

Kung Taksin gav också Chaophraya Nakhon (Nu) en speciell titel som närmast kan översättas till kung över Nakhon Si Thammarat. Titeln var Phra Chao Khattiya Ratchanikhom พระเจ้าขัตติยราชนิคม. Chaophraya Nakhon (Nu) skulle fungera som självstyrande regent i Nakhon Si Thammarat ända fram till Thonburiperiodens slut 1782.

En av mina källor säger att Taksin gjorde ett misslyckat försök att återfå kontrollen över Chiang Mai 1769.

1769 eller 1770 hade de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi attackerats av vietnamesiska styrkor. Taksin svarade med att invadera Kambodja. Detta är beskrivet mera i detalj i artikeln "Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja” längre fram i detta avsnitt.

1770 fick kung Taksin höra från Uthai Thani och Chai Nat att Chao Phra Fangs uppförande blivit allt mer oförutsägbart och omoraliskt. Han var fortfarande klädd som en munk, men hans munkkollegor som var militära befälhavare hade börjat råna folk på ris, fisk och annan mat ända ner till Uthai Thani och Chai Nat.

Trupprörelserna vid Uthai Thani och Chai Nat kunde tyda på att Chao Phra Fang förberedde ett anfall på Thonburi och det var nu dags att göra något åt detta. Kung Taksin beordrade därför att rikets militära styrkor skulle mobiliseras för en attack mot de nordliga städerna samma år.

Kung Taksin lämnade sedan Thonburi med en armé och på en oidentifierad plats organiserade han sina styrkor i 3 arméer. Den första armén, som omnämns som en marin styrka, leddes av kungen själv och bestod av 12 000 man, den andra leddes Phraya Anuchit Racha (Bunma) och bestod av 5 000 man och den tredje leddes av Phraya Phichai och bestod också av 5 000 man.

Då Chaophraya Fang fick kännedom om att de siamesiska arméerna var på väg beordrade han en man med titeln Luang Kosa (Yang) หลวงโกษา (ยัง) att försvara Phitsanulok. Taksin och hans armé hann fram först till Phitsanulok och staden föll i princip omedelbart och samma kväll lät Taksin plundra staden. Luang Kosa (Yang) hade hunnit fly till Fang. Härmed var också den tidigare tredje rivalen besegrad där Chaophraya Phitsanulok hade regerat fram till sin död 1768.

De två arméerna, som var på väg landvägen, hade hindrats av vädret då det var regntid. Taksin väntade på dem i Phitsanulok i nio dagar innan Bunmas armé anlände. Två dagar senare anlände Phraya Phichais armé. Därefter begav sig kungens marina styrka och de två landarméerna mot Fang.

Chao Phra Fang kämpade emot i tre dagar innan han gav upp och flydde till burmeserna i Chiang Mai. Därmed var Taksins fjärde och sista rival också kuvad 1770. På bara tre år hade Taksin därmed återställt det gamla Ayutthayarikets gränser.

Det sägs att Chao Phra Fang uppmanade Moyagamani att invadera Sawankhalok 1770 och detta blev Thonburirikets första krig mot Chiang Mai och en av anledningarna till att kung Taksin blev angelägen att återta Chiang Mai från burmeserna. Chao Phra Fang försvinner nu ur historien och vart han tog vägen och när han dog känner vi inte till.

Phraya Anuchit Racha (Bunma) som varit med under den lyckade kampanjen i norr fick 1771 titeln Phraya Yommarat och kort tid därefter blev han till Chaophraya Surasi och regent eller guvernör över Phitsanulok. Phraya Phichai fick titeln Chaophraya Phichai Racha เจ้าพระยาพิชัยราชา. Phraya Surabodin พระยาสุรบดินทร์ från Chai Nat blev utnämnd till Phraya Kamphaengphet พระยากำแพงเพชร, Phraya Anurak Phuthon (Luang Phrom Sena) blev utnämnd till Phraya Nakhon Sawan och Phraya Abhay Ronnarit (Thongduang) utsågs till Phraya Yommarat och även till samuhanayok (premiärminister).

Chaophraya Chakri (Mut) hade tidigare haft titeln samuhanayok, men man var inte nöjd med hans militära insatser vid den här tiden och han avsattes från denna post. Det verkar inte som om han fick någon ytterligare bestraffning då han kommer att dyka upp igen längre fram med sin gamla titel Chaophraya Chakri.

Kung Siribunyasarn av Vientiane var imponerad över hur Siam hade återhämtat sig efter Ayutthayas fall 1767. Samtidigt var han rädd för ett hämndlystet Luang Prabang eftersom Burma inte skulle kunna komma till hans hjälp, då riket var upptaget med krig mot både Siam och Kina. Jag har tidigare berättat i "Ayutthaya,” avsnittet "Siam isolerar sig från väst,” artikeln "Händelser i laostaterna på 1700-talet” att burmeserna med hjälp av Vientiane hade invaderat och besegrat Luang Prabang i mars 1765. Det var därför han fruktade en hämnd från Luang Prabang.

Siribunyasarn skrev därför ett brev till kung Taksin, daterat den 6 april 1770, där han föreslog en allians mellan de två rikena. Taksin tyckte det var en god idé och skrev ett svarsbrev i april 1771 där han bekräftade en pakt mellan Siam och Vientiane och där han uttryckte sig; "Dina fiender kommer att betraktas som våra egna”.

Taksin förklarade också att han tänkte skicka trupper mot Chiang Mai och antydde att en gåva på 300 hästar skulle vara uppskattad. Korrespondensen avbröts härefter då siameserna blev upptagna med nya krig mot både Burma och Dai Viet (Vietnam).

Det tidigare omtalade fredstraktatet vid Kaungton 1770 hade nämligen avslutat burmesernas krig mot kineserna, vilket innebar att burmeserna återigen kunde ta sig an sina intressen i öster. Angående kriget mot Dai Viet så kan du läsa mera om detta längre fram i artikeln ”Krig mellan Siam och Dai Viet (Vietnam) 1771-1773.”

1771 marscherade Moyagamani in i Siam med en burmesisk styrka från Chiang Mai för att attackera och belägra Sawankhalok. Chaophraya Phichai Racha som var guvernör i Sawankhalok, Chaophraya Surasi som var guvernör i Phitsanulok och Phraya Phichai som var guvernör i Phichai besegrade emellertid burmeserna och Moyagamani fick dra sig tillbaka.

I mars 1771 ledde kung Taksin en flottstyrka norrut för att anfalla burmeserna i Chiang Mai. Taksin förstod snart att han var tvungen att lämna båtarna i Phichai och ta sig landvägen till Chiang Mai. Kungen beordrade Chaophraya Chakri (Mut) att vakta båtarna i Phichai medan han begav sig till Chiang Mai. Denna kampanj blev dock ingen succé. Om burmesernas ovan nämnda attack på Sawankhalok inträffade före eller efter mars känner jag ännu inte till.

Det kan vara intressant att veta att Chaophraya Nakhon (Nu) skickade ett brev till kung Taksin 1777 där han bad om att få kuva malajstaterna i söder. Kung Taksin svarade att hotet från Burma ännu inte var över och han att Nakhon Si Thammarat skulle vänta med att skicka iväg några militära styrkor.