Ayutthaya - Ayutthayas fall
Krig mot de laotiska staterna (1777-1778)

Kort tid efter att Lan Na återerövrats och inlemmats i Siam vände sig kung Taksins vapenbroder Chakri och hans bror Surasi mot öst. Uppenbart hade siameserna bestämt sig för att en gång för alla försöka få slut på problemen här. Det pågick ett ständigt kivande mellan olika laotiska kungadömen och det var ständigt oroligt i Kambodja.

Luang Prabangs historia är ganska tyst under en period på 1770-talet, bortsett från att det nämns att det rådde fredliga relationer med Siam. En fransk historiker vid namn Paul Le Boulanger พอล เลอ บูลังเซ påstår att kungen av Luang Prabang 1774 enträget bad Siam om att de skulle bilda en försvarsallians mot burmeserna.

Krönikor från Luang Prabang berättar att Taksin skrev till kungen i Luang Prabang 1774 där han uttryckte önskemål om fredliga förbindelser mellan de två rikena och en mission från Luang Prabang skrev under ett allianstraktat i Bangkok 1776.

Taksin hade som tidigare berättat återupptagit kontakterna med Vientiane 1774, som del av en förberedd offensiv mot burmesiska fästen i norr. Det möjligt att kungen i Luang Prabang fått vetskap om korrespondensen mellan Taksin och Vientiane och ville undgå att bli isolerad. Redan 1776 kan Taksin också ha börjat umgåtts med planer om en invasion av Vientiane. Men detta kan inte bekräftas.

Enligt de siamesiska krönikorna var huvudanledningen till anfallet på Vientiane den tidigare omtalade Wo. Han hade som nämnt flytt till Champasak. Sayakoummane hade installerat Wo och hans följeslagare i byn Ban Du Ban Kae บ้านดู่บ้านแก. Med informationen om att Sayakumane skyddade dessa flyktingar förberedde Siribunyasarn av Vientiane en attack på byn.

Sayakumane oroades helt säkert av vad en armé från Vientiane kunde få för konsekvenser för hans egen del så han skickade skyndsamt en fredsmission till Vientiane. Denna mission lyckades förhindra attacken och resulterade istället i att goda relationer upprättades mellan de två rikena.

1777 grälade Sayakumane och Wo och Wo drog sig tillbaka till byn Don Mot Daeng med sina följeslagare och deras familjer. Uppenbart var Don Mot Daeng en populär tillflyktsort.

(Se även ”Ayutthaya,” ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Händelser i Chiang Mai och laostaterna på 1700-talet.”)

Här underkastade Wo sig guvernören av Nakhon Ratchasima och hamnade därigenom under siamesiskt styre. Då kung Siribunyasarn fick höra talas om grälet mellan Sayakumane och Wo skickade han en armé mot Don Mot Daeng.

Wo kallade på hjälp från Champasak och Nakhon Ratchasima, men hjälpen kom för sent och han infångades och avrättades av styrkan från Vientiane. Wos son, Thao Kham ท้าวก่ำ, och flera andra ämbetsmän lyckades fly och skickade bud till Nakhon Ratchasima, där de bad Siam att genomföra en hämdaktion mot Vientiane.

Taksin hade knappast gått i krig för en så betydelselös figur som Wo, men han använde avrättningen av denna siamesiske vasall som en ursäkt för den kommande invasionen av Vientiane. Det verkliga skälet var att stärka Siam mot ett potentiellt hot från Burma.

Men nya vasaller vid de östra gränserna var också en försiktighetsåtgärd om det skulle uppstå problem med Vietnam eller Kambodja. Taksin hade haft anledning att attackera Vientiane tidigare, men då hade han varit upptagen med krig mot Burma.

Vid den här tiden var det tillfälligt lugnt i väster under kung Singu Min (Phra Chao Chingkucha) พระเจ้าจิงกูจา av Burma (r. 10 juni 1776-6 februari 1782) och det fanns kanske nu flera skäl att invadera Vientiane. Ett möjligt skäl var att Thao Kham beskyllde Vientiane för att samarbeta med burmeserna och att vasallen Wo mördats.

Singu Min som var född den 10 maj 1756 hade 20 år gammal efterträtt Hsinbyushin då han dog den 10 juni 1776. Singu Min dog sedan 25 år gammal den 14 februari 1782.

I november och december 1778 började siamesiska arméer röra sig mot Vientiane. General Chakri ledde en styrka på 20 000 man som marscherade från Nakhon Ratchasima över Khoratplatån, medan hans bror general Surasi begav sig till Kambodja med 10 000 man. Väl på plats där samlade han ihop ytterligare trupper och en flottstyrka begav sig uppför Mekongfloden.

Denna styrka intog Champasak, Nakhon Phanom och Nong Khai på vägen upp mot Vientiane. De två arméerna slog sig sedan samman och erövrade de små städerna runt Vientiane och inledde en fyra månader lång belägring av huvudstaden.

Till sist stormades staden Vientiane med hjälp av en mindre styrka från Luang Prabang och staden gav upp. Tråkigt nog för kunde riket vid denna tid inte räkna med hjälp från någon bundsförvant.

Kung Siribunyasarn lyckades fly till en stad på gränsen till Vietnam. Vientiane blev grundligt plundrad 1778 och 1779 lät Chaophraya Chakri hämta den berömda buddhastatyn Phra Kaeo från Vientiane till Thonburi.

Denna Buddhastatys historia är full av myter som beskrivits tidigare. Statyn hade vandrat mellan de laotiska huvudstäderna, beroende på vilken stad som för tillfället var mest kraftfull.

Siameserna tog med sig ytterligare en berömd statyett, nämligen Phra Bang. Jag har tidigare berättat om denna statyett som givit staden Luang Prabang dess namn.

(Se även ”Sukhothai och Lan Na,” ”Laos tidiga historia,” artikeln ”Kung Fa Ngum (r. 1353-1373)” och ”Ayutthaya,” ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Alliansen mellan Ayutthaya och Lan Xang (1560).”)

Det som återstod av den kungliga familjen deporterades som gisslan till Bangkok och hundratals andra laotiska familjer tvingades bosätta sig på Chaophrayaslätten norr om Bangkok i Saraburiregionen. Den kungliga laotiska familjen skulle komma att befinna sig vid det siamesiska hovet under många år.

Bland den kungliga gisslan fanns kung Siribunyasarns dotter prinsessan Khamwaen (Chao Khamwaen) เจ้าคำแว่น och hennes bröder prins Nanthasen (Chao Nanthasen) เจ้านันทเสน (?-1795?), prins Inthavong (Chao Inthawong) เจ้าอินทวงศ์ och prins Anouvong (Chao Anuwong) เจ้าอนุวงศ์ (1767-1829).

Innan gisslan nådde fram till Thonburi hade prinsessan Khamwaen blivit general Chakris älskarinna och sedan hans hustru med titeln Chao Chom Waen เจ้าจอมแว่น.

Men även Sayakumane av Champasak hade förts till Bangkok försedd med gyllene kedjor. Han hade valt att fly till ön Don Sai då siameserna attackerade, men hade blivit infångad. Han hölls fången i två år i Bangkok och fick inte återvända hem till Champasak förrän 1780, efter att ha accepterat sin status som vasall.

I Vientiane lämnade siameserna kvar den laotiske generalen Phraya Supho พระยาสุโพ som guvernör 1778-1779. Phraya Supho härstammade själv från Vientiane. Den siamesiska armén återvände hem i april 1779.

Chaophraya Chakri blev då han kom tillbaka från sin militära expedition försedd med en mycket hög kunglig titel, Somdet Chaophraya Kasut Seuk (Somdet Chaophraya Kasat Sük) สมเด็จเจ้าพระยามหากษัตริย์ ศึกฯ. Denna titel kan tyda på att han redan då betraktades som kung. Detta bestrids av vissa, men stöds av kung Mongkut och andra.

Kasut Seuk översätts ibland till "kungen av krig."

(Exakt var och när Chaophraya Chakri fick denna titel varierar en del i olika källor. Någon källa säger att han fått denna titel redan 1776.)

Som ett resultat av den ovan omtalade invasionen miste både Vientiane och Champasak sin självständighet och sina regentfamiljer och de blev temporärt styrda av militära kommendanter.

Men inte heller det hjälpsamma Luang Prabang undgick att knytas närmare Siam. Krönikorna i Luang Prabang hävdar att Luang Prabang gick med i kriget på general Chakris uppfordran och att Luang Prabang antingen ”bad om att få lov” att bli en vasallstat eller ”tvingades att erkänna siamesisk överhöghet."

Året 1778 var början på en siamesisk period av dominans över Champasak, Vientiane och Luang Prabang och alla de tre laotiska staterna var snart under siamesiskt styre.


Stavningsvarianter;

Paul Le Boulanger; เลอ บูล็องเช่.

Singu Min; Phra Chao Singku พระเจ้าสิงกู, Siggu, Sin-gu, จิงกู่จา.

Khamwaen; Chao Nang Khamwaen เจ้านางคำแว่น, Kamwaen, Kam Waen, Kham Waen.

Nanthasen; Chao Nan, Nan, Nanthasan, Phraya Nanthasen พระยานันทะเสน.

Inthavong; Chao In.

Anouvong; Anurata, Anuvong, Anuwon, Chao Anou, Chao Anu เจ้าอนุ, Chao Anurut เจ้าอนุรุทธ.

Somdet Chaophraya Kasut Seuk; Somdech Chao Phraya Maha Kasut Suek, Somdej Chao Phya Mahakasatseuk, Somdej Chao Phraya Mahakasatsuek Piluekmahima Tuknakara Ra-adet (Somdet Chaophraya Maha Kasat Sük Philükmahüma Thuknakhara Ra-adet) สมเด็จเจ้าพระยามหากษัตริย์ศึก พิลึกมหึมาทุกนคราระอาเดช, Somdej Chao Phraya Mahakasatsuek, Somdet Chao Phraya Maha Kasatseuk, Somdet Chaophraya Maha Kasat Suek, Somdetch Chao Phraya Maha Kashatriya Suk, Somdet Chao Phraya Maha Kshatriyas Suek.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-12, 19.16
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.