Ayutthaya - Ayutthayas fall
Krig mot Burma 1772

Den viktigaste vägen för ett eventuellt nytt burmesiskt anfall på Siam var från Lan Na i norr. Här hade burmeserna haft makten i lång tid och områdets befolkning hade ofta tvingats ställa upp med både soldater och förråd till burmesernas krig mot Siam. Burmeserna hade lyckats isolera Ayutthaya genom sina erövringar av rikets norra delar men man hade också erövrat rikets södra delar.

Därför gällde det nu för Siam att försöka återerövra dessa områden och detta underlättades faktiskt av att en del av de malajiska och laotiska furstendömena välkomnade siamesisk hjälp mot burmeserna. Tidigt 1769 skickade Lom Sak, Terengganu (eller Kedah?) och Pattani tribut till Siam.

Tidigt 1771 påbörjade Luang Prabang sin hämndaktion mot Vientiane. Staden belägrades i två månader och Siribunyasarn i Vientiane bad faktiskt inte om hjälp från sin allierade Siam utan från Burma. Detta eftersom Siam var upptaget med egna krig. Se även "Ayutthaya," "Siam isolerar sig från väst," artikeln ”Händelser i Chiang Mai och laostaterna på 1700-talet,” samt artikeln ”Kung Taksin (1767-1781)” i detta avsnitt.

Burmeserna skickade snabbt en 5 000 man stark styrka, ledd av generalen Posuphala โปสุพลา, för att attackera Luang Prabang i ryggen. Uppenbart blev Luang Prabangs armé varnad för de återvände snabbt hemåt där de försvarade sig mot burmeserna i femton dagar. Hur det egentligen gick vet vi inte med säkerhet.

Några källor säger nämligen att staden intogs och härjades medan andra säger att burmeserna drog sig tillbaka, efter att ha förhandlat fram en fred där Luang Prabang accepterade sin roll som vasallstat. Anledningen till det snabba tillbakadragandet var oron över en siamesisk attack på Chiang Mai.

Burma hade inte givit upp sina planer om att krossa Siam igen och de skulle fortsätta invadera landet gång på gång. De attackerade staden Phichai 1772, men siameserna som hört ryktas om planerna var beredda. Efter hårda strider lyckades den siamesiska armén driva tillbaka burmeserna till gränsen i slutet av 1773. Under dessa strider använde sig siameserna, under ledning av Chaophraya Surasi, av gerillataktik och Surasi deltog själv aktivt i striderna.

Taksins gamle fältkamrat från tiden då siameserna flytt och omorganiserat sig i öster, Luang Phichai Asa, hade nu fått den högre titeln Phraya Phichai och han deltog också i striderna och slogs enligt legenden med ett svärd i varje hand.

I stridens hetta skall han ha snubblat och tagit stöd med det ena svärdet och då brutit det. En annan källa säger att han slogs till båda svärden var brutna. Detta gav gav honom smeknamnet Phraya Phichai Dap Hak พระยาพิชัยดาบหัก, eller "Phraya Phichai med de(t) brutna svärden (svärdet)."


(Phraya Pichai)

Phraya Phichai var en bondeson från Ban Huai Kha, som låg i distriktet Phichai พิชัย, i den sydligaste delen av dagens provins Uttaradit. En källa säger att Phraya Phichai från början hette Choi จ้อย, med betydelsen ”den lille.”

Thong Di älskade thaiboxning och han smet ofta i väg hemifrån för att träna, utan sina föräldrars vetskap, och blev undervisad av många av dåtidens bästa lärare. En dag då Choi begett sig norrut träffade han en boxningsinstruktör som hette Thiang เที่ยง och han blev därefter en omtyckt elev till honom.

Thiang döpte sedan om Choi till Thong Di ทองดี och kallade honom också för Thong Di Fan Khao ทองดีฟันขาว. Fan Khao betyder "vita tänder" och detta smeknamn skall ha ha fått då han inte tuggade betel!

Så här berättar en legend; En dag höll Phraya Tak en tävling i thaiboxning (muay thai) i staden Tak i samband med en festival. Den 20-årige Thong Di bad om att få boxas en match och då stadens befolkning aldrig hade sett denne boxare tidigare föreslog man att han skulle möta en som inte var så erfaren. Men Thong Di insisterade på att få möta stadens bäste boxare.

Taks berömde mästare, Achan Nai Hao อาจารย์นายห้าว, som ingen annan vågade möta, accepterade självsäkert utmaningen. En stor publik samlades för att se matchen mot den oslagbare Nai Hao. Men Thong Di visade sig vara den bäste och visade upp en briljant muay thai.

Efter denna uppvisning erbjöds Thong Di en tjänst i Taksins armé, vilket han accepterade, där han ofta fick tillfälle att visa sin talang för muay thai för den blivande kungen. Hans skicklighet och mod i ringen och det faktum att ingen kunde besegra honom uppskattades mycket av Phraya Tak som sedermera utsåg honom till sin egen privata livvakt.

Thong Di fick först titeln Phraya Phichai och senare den höga titeln Chaophraya Phichai Racha เจ้าพระยาพิชัยราชา. Senare fick han också titeln Chaophraya Sawankhalok เจ้าพระยาสวรรคโลก.

Taksin hade fått kontroll över de flesta provinserna i Siam 1773 och hans militära framgångar var naturligtvis oroande för burmeserna. De första sju åren av sin regeringstid var kung Taksin själv ute som fältherre tillsammans med general Chakri och general Surasi.

Därefter slog han sig ner i Thonburi omkring 1775, för att regera landet, och lät de båda bröderna sköta krigandet. General Surasi slogs så bra att burmeserna gav honom smeknamnet "Tigern." Det skulle så småningom visa sig att Taksin var mera lämpad som fältherre än som regent. 


Stavningsvarianter;

Posuphala; Posuphalaupala, Bo Supala, Bo Supia, Tho Po.

Phraya Phichai Dap Hak; Phraya Phichai Daab Hak, Phraya Phichai Daap Hak, Phraya Pichai Dabhak, Phraya Pichai Darb-Huk.

Thong Di; Choi จ้อย, Nai Thong Di นายทองด, Thongdee, Thong Di Fan Khao ทองดีฟันขาว.

Achan; Arjarn.

Denna artikel senast uppdaterad: 2019-11-25, 20.35
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.