Den 5 januari 1684 skickade kung Narai ännu en ambassad till Frankrike som leddes av de två lägre rankade ämbetsmännen Khun Phichaiwanitch (Khun Phichaiwanit) ขุนพิไชยวาณิช och Khun Phichitmaitri ขุนพิชิต ไมตรี. Förutom dessa två deltog sex andra siameser och en fransk tolk. Målet med ambassaden var att underteckna ett fredsavtal. Ambassaden reste till Europa ombord på ett brittiskt fartyg.

Ambassaden hade också med sig en inköpslista från kung Narai. Han ville ha samma speglar som fanns i slottet Versailles (Phra Ratchawang Waesai) พระราชวังแวร์ซาย och samma observatorium som fanns i Paris. Med på resan följde fyra siamesiska studenter som kom att bli de allra första siamesiska studenterna i Europa. De skulle bland annat studera fransk kultur och franska traditioner.

Den här gången kom ambassaden helskinnad fram till Europa. Helt utan faror hade det inte varit och ambassad hade blivit jagad av algeriska pirater. Då siameserna närmade sig Engelska kanalen (Chong Khaep Angkrit) ช่องแคบอังกฤษ mötte två engelska krigsfartyg upp som eskorterade dem till Margate มาร์เกต.

Här beslagtog tullen och engelska officerare de gåvor som var avsedda för den franske kungen, men den engelske kungen fick sina officerare att lämna tillbaka gåvorna. Tolken, en broder Bénigne Vachet เบนีญ วาเช (31 oktober 1641-19 januari 1720), mottogs av kung Karl II, men den engelske kungen träffade inte personligen siameserna. Ambassaden skickades därefter vidare mot Frankrike ombord på ännu ett kungligt engelskt fartyg.

Bénigne Vachet var officiellt utsedd till tolk, men han hade faktisk blivit utsedd av kung Narai att hålla ett öga på missionen. Fader Vachet skrev utförligt och mycket detaljrikt om den siamesiska ambassaden i sina omfattande memoarer till glädje för historikerna. I meoarerna finns det en rik förekomst av okända fakta om Siam och den siamesiska ambassaden i Paris. Vachets berättelser är dessutom väldigt underhållande då han beskriver hur han manade och skällde på de två mandarinerna som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa sig till franska sedvanor eller uppföra sig artigt.

Då ambassaden kom till Paris hösten 1684 fick de först en storslagen mottagning, men siameserna blev snabbt impopulära. Fransmännen fann dem otacksamma och oförskämda. De påstås ha blivit uttråkade vid ett operabesök och ha gäspat ogenerat, de klagade över att maten gav dem magsmärtor och dessutom hade de vägrat falla på knä under en mässa i Notre Dame de Paris มหาวิหารน็อทร์-ดามแห่งปารีส.

Trots alla dessa problem lär Ludvig XIV ha sagt följande till tolken, broder Vachet, under en audiens: "Övertyga dessa gentlemän att jag är mycket glad över att träffa dem och att jag med glädje vill göra allt vad min broder, kungen av Siam, önskar." Den siamesiska ambassaden fick dock ingen officiell audiens hos Ludvig XIV då de inte hade med sig något kungligt brev från kung Narai. De hade bara ett brev från en minister med sig.

Medan diplomaterna var upptagna med utflykter, eller andra saker som de inte var intresserade av, var franska präster aktiva i bakgrunden. De berättade för Ludvig XIV:s biktfader att Constantine Phaulkon hade konverterat till den romersk-katolska tron tack vare de franska jesuiterna i Siam. Constantine hade från början varit grekisk-ortodox men hade blivit protestant, då han arbetade för engelsmännen, för att till sist konvertera till den romersk-katolska tron.

De franska prästerna menade nu att kung Narai också var mogen att konvertera, genom Constantine Phaulkons inflytande, och detta kunde nog påskyndas om kungen ombads personligen om detta av Ludvig XIV. Som en följd av detta menade man att kung Narais undersåtar sedan skulle följa sin kungs exempel.

Den snacksalige Vachet lyckades därmed övertyga Ludvig XIV:s ministrar att det låg i Frankrikes intresse att skicka en storslagen ambassad till Siam. I sin entusiasm hade Vachet låtit påskina att det var möjligt att kung Narai också kunde konvertera till den romersk-katolska tron. Detta oförståndiga uttalande skulle i framtiden få stora konsekvenser för förhållandet mellan de två monarkierna. Efter sina många år i Siam borde Vachet ha förstått att kungen dyrkades som en devaraja, eller gudakung, som inte kunde lämna buddhismen, som var själva ryggraden i den siamesiska kulturen.