I nordöstra Burma (Prathet Phama) ประเทศพม่า finns det 4-6 miljoner shan (chan) ฉาน eller ชาน, som är ett burmesiskt namn. De är Burmas största minoritetsfolk. Det finns även många shan som flyktingar i Thailand och då framför allt i provinserna Mae Hong Son แม่ฮ่องสอน, Chiang Rai เชียงราย och Chiang Mai. Deras folkmängd uppskattas till omkring 100 000. En thailändsk Wikipediakälla säger att de migrerade från södra Kina till nuvarande Thailand på 1600-talet.

(Provinsen Mae Hong Son)

(Provinsen Chiang Rai)

Shanfolket kallas för tai yai (thai yai) ไทใหญ่ av thailändarna och de kallar sig också själva för tai (ไต eller ไท) eller thai yai noi ไทใหญ่น้อย. Namnet tai yai, som kan översättas till ”stora tai,” är bara känt bland shanerna och siameserna och grannländerna använder andra namn. Sitt språk, shanspråket (phasa thai yai) ภาษาไทใหญ่, eller phasa chan ภาษาฉาน, kallar de själva för lik tai ลิ่กไต๊.

En Wikipediasida delar in shanfolket i fyra undergrupper; Tai yai, som den klart största gruppen, samt tai lue, tai khuen och tai neua (thai nuea) ไทเหนือ.

Wikipediasidan säger själv att namnen på de olika taigrupperna i olika källor kan skapa förvirring. Sidan säger också att det finns två olika grupper som kallas för tai nuea. De flesta tai nuea lever i dag i Kina där de tillsammans med andra taifolk räknas till minoritetsfolket dai. En del tai nuea lämnade ett oroligt Kina tidigt på 1800-talet och de begav sig utmed tre olika vägar till Laos, Thailand och Burma. Dai kan du läsa mer om i artikeln ”Taifolk utanför Thailand”. En länk till Wikipediasidan om shanfolket hittar du i de externa länkarna i detta avsnitt.

Den tidigare nämnda taigruppen tai yuan (nordtai) är nära besläktad med och har kulturella, språkliga och historiska band till taifolken tai lue, tai khuen och thaifolket (siameserna). Ibland ser man också att shanfolket placeras i en grupp tillsammans med tai lue, tai khuen och tai yuan.

Enligt en källa från 2000 talades tai khuen-språket (phasa khoen) ภาษาเขิน, eller (phasa khuen) ภาษาขึน, av drygt 6 000 personer i provinserna Chiang Rai och Chiang Mai. Språket är nära släkt med thai och lao. De flesta tai khuen lever i området vid Kengtung i Shanstaten och där fanns det 1990 ungefär 100 000 användare av språket. Det fanns också 10 000 tai khuen i Yunnanprovinsen (Yunnan) ยูนนาน i Kina 1999 och cirka 600 i provinsen Luang Prabang (Luang Phrabang) หลวงพระบาง i Laos 2003.

(Provinsen Yunnan i Kina)

(Provinsen Luang Prabang i Laos)

Luang Prabang borde egentligen skrivas Luang Phabang. Detta beror på att bokstaven r inte finns med i den laotiska stavningen och p:et bör vara ett aspirerat p som bör skrivas ph. Tidigare fanns inte ens bokstaven r med i det laotiska alfabetet, men numera finns den med och används när man skriver utländska namn där bokstaven ingår.

I dagens norra Thailand bor det omkring 83 000 tai lue framför allt i provinserna Nan น่าน, Chiang Rai, Phayao พะเยา och Chiang Mai. Denna uppskattning är från 2001. Luefolket finns även i Kina, Burma och Laos och ett mindre antal i Vietnam. Enligt en av mina källor finns det omkring 700 000 användare av lue-språket.

(Provinsen Nan)

(Provinsen Phayao)

I Kina, Laos, Thailand och norra Vietnam lever drygt en miljon tai dam (thai dam) ไทดำ (svarta tai), men i Thailand är deras antal bara omkring 700 personer enligt en av mina källor. Tai dam har fått sitt namn efter sina traditionellt svarta kläder, som framför allt kvinnorna bär. Tai dam-språket liknar lao, men de använder sin egen unika skrift och har traditionellt inte anammat buddhismen. Tai dam i norra Vietnam refererar till sig själva som tai dam ไตดำ.

(Tai dam)

I Laos bor de flesta tai dam i provinserna Luang Namtha, Bokeo och Oudomxay (Udomsai) อุดมไซ. I Thailand migrerade de till distriktet Chiang Khan เชียงคาน i provinsen Loei, där de tidigare flyttade fram och tillbaka över Mekongfloden mellan nuvarande Laos och Thailand. Slutligen bosatte de sig permanent i Chiang Khan. Under åren 1953-1954 migrerade en del tai dam från Vietnam till Laos och Thailand för att undkomma fransk militär värnplikt.

(Provinsen Oudomxay i Laos)

(Distriktet Chiang Khan i provinsen Loei)

En Wikipediasida talar lite förvirrande om taigruppen lao song ลาวโซ่ง eller tai song (thai song) ไทโซ่ง, alternativt lao song dam ลาวทรงดำ. De förefaller vara identiska med tai dam och hade förts till Siam som slavar och tvångsarbetare då siameserna annekterade stora delar av områden i nuvarande Laos på 1700- och 1800-talet. Deras samlade folkmängd i Thailand uppges på denna sida vara omkring 34 000 utspridda i ett antal centrala provinser. Då stämmer ju inte ovanstående information om att det bara finns omkring 700 tai dam i Thailand!

I Vietnam, Laos och Kina lever cirka 490 000 tai khao (thai khao) ไทขาว (vita tai). 280 000 av dessa bor i Vietnam, 200 000 i Laos och endast 10 000 i Kina. De ska ha utvandrat från Kina för några hundra år sedan. Tai khao finns uppenbart inte i Thailand. De har fått sitt namn efter de vita traditionella blusar som kvinnorna bär.

(Tai khao)

I Vietnam och Laos bor det cirka 165 000 tai daeng (thai daeng) ไทแดง (röda tai), som är nära släktingar till tai dam. 140 000 av dem är bosatta i Vietnam. Sitt namn har de fått på grund av det röda mönstret i sina traditionella kläder. De har fått sitt namn på grund av det röda mönstret i sina traditionella kläder. Det verkar inte finnas något betydande antal tai daeng i dagens Thailand.

(Tai daeng)

Den theravadabuddhistiska taigruppen tai phuan (thai phuan) ไทพวน finns utspridda i nordöstra Thailand (Isan) och centrala Thailand och i provinsen Xiang Khouang (Chiang Khwang) เชียงขวาง och i delar av provinsen Houaphanh (Huaphan) หัวพัน i Laos. Deras samlade antal är drygt 200 000 och de är ungefär jämnt fördelade mellan Thailand och Laos.

(Tai Phuan)

(Provinsen Xiang Khuang i Laos)

(Provinsen Houaphanh i Laos)

Det finns dessutom omkring 5 000 tai phuan i distriktet Mongkol Borei (Mongkhonburi) มงคลบุรี i den kambodjanska provinsen Banteay Meanchey (Bantia Mianchei) บันเตียเมียนเจย och i provinsen Battambang (Phra Tabong) พระตะบอง. Mongkol Borei ligger i dag 300 kilometer nordväst om den kambodjanska huvudstaden Phnom Penh (Phanom Pen) พนมเปญ.

(Distriktet Mongkol Borei i Kambodja)

(Provinsen Banteay Meanchey i Kambodja)

(Provinsen Battambang i Kambodja)

Xiang Khouang var tidigare känt som furstendömet Muang Phuan (Mueang Phuan) เมืองพวน, alternativt Muang Phuan Xiang Khouang (Mueang Phuan Chiang Khwang) เมืองพวนเชียงขวาง, och de två namnen har blivit närmast synonyma. Tai Phuan ska ha anlänt till nuvarande Laos på 1200-talet där de grundade stadsstaten Muang Phuan. Många tai phuan tvingades bosätta sig i områden som Siam hade full kontroll över efter 1828. Du kan läsa lite mer om furstendömet Muang Phuan längre fram i avsnittet ”Taifolkens tidiga invandring i Thailand,” och artikeln ”Legenden om kung Borom.”

(Naturbild från Xiang Khouang i Laos)

En annan taigrupp är tai saek (thai saek) ไทแสก, som finns både i Laos och Thailand. De flesta av dem bor vid Mekongfloden i centrala Laos och ett mindre antal har bosatt sig i nordöstra Thailand. Deras taispråk kallas saek (phasa saek) ภาษาแสก, men många använder numera lao som sitt förstaspråk. Deras sammanlagda antal uppskattas till 11 000 personer.

(Tai saek)

(Mekongfloden i Laos)

Taigruppen tai ya (thai ya) ไทหย่า och taispråket med samma namn talas av 5 000-6 000 personer i provinsen Chiang Rai. Språket riskerar på sikt att försvinna från Thailand då tai ya saknar egen skrift. Bland deras bröder i Kina lever språket emellertid vidare. Vid millennieskiftet uppskattades tai yas sammanlagda antal till 50 000 personer.

(Tai ya)

Taigruppen tai yo (thai yo) ไทญ้อ, och språket med samma namn, är nära släkt med taigruppen tai pao (thai pao) ไทเปา i Vietnam och kan härstamma härifrån. Språket tai pao talas också i Laos. Tai yo hade tidigare sin egen unika skrift, men den används inte längre. I Laos och Thailand är språket tai yo känt under namnen tai mene (phasa thai maen) ภาษาไทแมน och tai nyaw (thai yo) ไทญ้อ.

(Tai yor)

Det tai yo, eller tai nyaw, som talas i centrala Thailand och västra Kambodja är en laodialekt, i stället för ”äkta” tai yo. De flesta talare av språket tai yo är bosatta i Laos och Vietnam, men de finns även i nordöstra Thailand. Här talar en källa om att det finns omkring 50 000 tai nyaw i Thailand och att deras sammanlagda antal är 120 000.

Det finns phu tai (phu thai) ภูไท i centrala Laos, nordöstra Thailand och Vietnam och de talar ett eget distinkt språk, phasa phu thai ภาษาผู้ไท, som är närbesläktat med tai yo, tai phuan och lao i norra Laos. Det finns dock liten inbördes förståelse mellan phu tai och lao/thai. Phu tai är heller inte nära släkt med tai dam, vilket ibland påstås i källor på internet อินเทอร์เน็ต. Deras antal uppges till över 800 000 i de tre länderna och en källa talar om omkring 500 000 i Thailand.

(Phu tai)

Folkslaget tai kaleun (thai kaloeng) ไทกะเลิง finns i Laos och Thailand och består av cirka 16 000 personer. De är ungefär lika många i de båda länderna. I Thailand finns kaleun i provinserna Mukdahan มุกดาหาร, Nakhon Phanom นครพนม och Sakon Nakhon. I Laos finns det kaleun i distriktet Khamkeut (Khamkoet) คำเกิด i provinsen Bolikhamsai บอลิคำไซ och ett mindre antal i distriktet Nakai (Mueang Nakai) เมืองนากาย i provinsen Khammouane (Khammuan) คำม่วน.

(Kaleun i traditionella kläder)

(Provinsen Mukdahan)

(Provinsen Nakhon Phanom)

(Provinsen Bolikhamsai i Laos)

(Provinsen Khammouane i Laos)

En del forskare menar att kaleunfolket kan ha varit bland de första invånarna i Sydostasien. En del kaleun säger att deras ursprungliga hemland låg i centrala nuvarande Laos, nära gränsen till Vietnam och att en del av deras förfäder vandrade in i Thailand tidigt på 1800-talet.

Det är nu det hela blir lite problematiskt då en Wikipediakälla om etniska grupper i Thailand räknar kaleun till taispråken. Det finns nämligen källor som säger att kaleunfolket assimilerades av Isankulturen och gradvis slutade att använda sitt eget språk, som inte var ett taispråk. Kaleunspråket tillhör i stället den austroasiatiska språkfamiljen och undergruppen mon-khmerspråken (klum phasa mon-khamen) กลุ่มภาษามอญ-เขมร.

De flesta kaleun har glömt sitt ursprungliga språk, men de har ändå lyckats behålla sin etniska identitet, sina sedvänjor och sin historia. Det lär fortfarande finnas kvar en del gamla personer som kan tala det ursprungliga språket.

Till sist har vi en grupp som dock inte räknas som någon egen minoritetsgrupp. De kallar sig själva för tai khorat (thai khorat) ไทยโคราช, tai berng (thai boeng) ไทยเบิ้ง eller tai derng (tai doeng) ไทยเดิ้ง. De är främst bosatta i provinsen Nakhon Ratchasima นครราชสีมา, men några av dem finns också i närliggande provinser. Deras uppskattade folkmängd varierar kraftigt. Lägg märke till att Nakhon Ratchasima ofta förkortas till Khorat โคราช och att ordet Nakhon härstammar från ordet nagara på sanskrit och betyder stad.

(Provinsen Nakhon Ratchasima)

Trots att tai khorat lever i nordöstra Thailand (Isan), där de flesta talar lao, talar tai khorat centralthai (thai). Detta faktum har inneburit att de inte har klassats som en egen etnisk grupp. De är uppenbart nära släkt med majoritetsbefolkningen i Thailand. En del hävdar att de är ättlingar till thailändska soldater som gifte sig med kambodjanska kvinnor. Några bevis för detta finns det dock inte.

Tai khorat kan spåras tillbaka till Ayutthayakungen kung Narais (Phra Narai) พระนารายณ์ regeringstid på andra halvan av 1600-talet. Det var nämligen han som beordrade byggandet av en ny befäst stad som skulle markera gränsen i den nordöstra delen av hans rike. Staden blev sedermera känd under det siamesiska namnet Nakhon Ratchasima. Området och städerna här hade tidigare kambodjanska namn.

Då har jag faktiskt berättat om samtliga 22 thaispråk och deras brukare, som finns angivna på Wikipediasidan om etniska grupper i Thailand. I nästa artikel ska jag berätta lite om de taifolk som befinner sig utanför Thailand.