Fransmännen hade börjat visa sig i de asiatiska farvattnen 1620, men någon organiserad handel blev det inte förrän det franska Ostindiska kompaniet (Borisat India Tawan Ok Khong Farangset) บริษัทอินเดียตะวันออกของฝรั่งเศส grundades 1664. Först etablerade sig fransmännen i Indien. Det verkar som om kung Narais första kontakter med fransmännen bara berodde på en önskan om att få sitt kungarike uppmärksammat och erkänt utomlands.

Den 26 eller 27 november 1660 lämnade biskopen Pierre Lambert de la Motte ปิแอร์ ลังแบรต์ เดอ ลาม็อต (16 januari 1624-15 januari 1679) och två präster vid namn Jacques de Bourges เดอ บูรญ์ (cirka 1630-1714) och Francois Deydier เดดีเอร์ (1634-1693) Marseille มาร์แซย์ för att landvägen ta sig till Indien. Slutmålet var Dai Viet (Vietnam).

(Pierre Lambert de la Motte)

De reste landvägen genom Anatolien (Anatolia) อานาโตเลีย i Mindre Asien (Esia Noi) เอเชียน้อย och Mesopotamien (Mesopotemia) เมโสโปเตเมีย i dåvarande Osmanska riket (Chakrawat Ottoman) จักรวรรดิออตโตมัน. Detta för att undvika fartygslederna som kontrollerades av Nederländerna och Portugal. I Bandar Abbas แบนแดร์แอบบอส i Persien gick de ombord på ett brittiskt handelsfartyg med destination Surat สุรัต och i januari 1662 var de framme. Surat låg på den nordvästra kusten av nuvarande Indien och tillhörde vid den här tiden det indiska Mogulriket (Chakrawat Mokun) จักรวรรดิโมกุล.

Därefter vandrade sällskapet bakom en oxkärra och kom i början av mars 1662, efter en fyrtioen dagar lång vandring tvärs över Indien, fram till Masulipatnam (Masuripatnam) มาสุริปัตนำ på Koromandelkusten (Chai Fang Khoromanden) ชายฝั่งโคโรมันเดล. Masulipatnam är i dag känt som Machilipatnam. Efter att ha vilat i Masulipatnam i tjugo dagar fortsatte de med ett skrangligt moriskt fartyg mot Mergui den 26 mars 1662. Efter en dryg månad till sjöss kom de fram den 28 april. Därefter fortsatte de till Tenasserim dit de kom den 19 maj där de fick vänta på sina siamesiska inresedokument.

Den 30 juni fortsatte de sin resa mot Ayutthaya med småbåtar. Denna strapatsrika resa över land mot Ayutthaya finns beskriven i det kommande avsnittet "Samuel White," artikeln "Samuel reser till Ayutthaya 1677." Den 22 augusti 1662 var de första franska jesuitmissionärerna äntligen framme i Ayutthaya. De la Motte trodde att det handlade om en kortare tids vistelse här, innan de skulle resa vidare till Dai Viet (Vietnam). Men på grund av förföljelser av kristna där skulle det visa sig att Siam blev de la Mottes permanenta boplats.

De la Motte var sedan verksam i Siam under perioden 1662-1673. De la Motte och de två prästerna bosatte sig först i den portugisiska bosättningen i Ayutthaya. De välkomnades av tio portugisiska och en spansk präst, som betjänade den lokala kristna församlingen här som uppskattningsvis bestod av omkring 2 000 personer.

Relationerna mellan de franska prästerna och de portugisiska missionärerna försämrades dock och till sist tvingades de franska missionärerna att lämna den portugisiska bosättningen och flytta till den vietnamesiska bosättningen Bang Pla Het บางปลาเห็ด (eller Ban Pla Het บ้านปลาเห็ด). En del källor kallar den vietnamesiska bosättningen för den kochinkinesiska bosättningen, alternativt den annamitiska bosättningen.

Begreppen Kochinkina (Khochinchin) โคชินจีน och Annam kommer att förklaras längre fram i avsnittet ”Ayutthayas fall,” artikeln ”Tay Son-upproret i Dai Viet (Vietnam) 1771-1802.”

Jacques de Bourges lämnade Ayutthaya den 14 oktober 1663 för att resa hem till Marseille. När han lämnade siamesiskt territorium är osäkert, men man vet att han befann sig i Malacka den 27 november för att sedan resa vidare till Madras มัทราส i Indien. De Bourges hemresa som mestadels gjordes över land, för att undvika kontakter med portugiserna, skulle ta lång tid. Efter att ha passerat London för ett besök hos kung Karl II พระเจ้าชาลส์ที่ 2 (29 maj 1630-6 februari 1685) fortsatte han till sin födelsestad Paris och sedan till Rom.

Den 1 februari 1665 kunde han rapportera till påve Alexander VII สมเด็จพระสันตะปาปาอเล็กซานเดอร์ที่ 7 (13 februari 1599-22 maj 1667) om hur den franska missionärsverksamheten utvecklats i Siam. Här påstår min källa att hans hemresa tog 21 månader. Detta förstår jag inte riktigt med tanke på ovanstående tidsangivelser. Kan det vara så att han kom tillbaka Marseille efter 21 månader?

Då de Bourges återvänt till Paris skrev han om sina upplevelser i Siam och hans bok Relation du Voyage de Mgr l'Eveque de Beryte, vicaire apostolique du Royaume de la Cochinchine, par la Turquie, la Perse, les Indes; &c. jusqu 'au Royaume de Siam & autres lieux blev färdig i Paris den 7 januari 1666. Den 14 mars 1666 påbörjade de Bourges ännu en resa till Siam. Denna gång tillsammans med ytterligare fem missionärer. De var inte framme i Ayutthaya förrän i februari 1669 efter en rad äventyr.

Den 27 januari 1664 hade ytterligare en grupp missionärer nått fram till Siam. Detta efter en tjugofyra månader lång resa, som också till stor del gjorts över land. Ledaren för denna andra romersk-katolska mission till Indokina var biskop Louis Laneau หลุยส์ ลาโน (31 maj 1637–16 mars 1696). I samma grupp fanns biskopen Francois Pallu ฟรังซัว ปัลลือ (30 augusti 1626-29 oktober 1684), som också kallades biskopen av Heliopolis. I resesällskapet fanns det även andra franska jesuitmissionärer och lekmän. Antalet varierar i mina källor.

(Louis Laneau)

Då Pallu insåg hur svårt det skulle bli att etablera ett missionshögkvarter i Dai Viet (Vietnam) valde han i stället tillsammans med Lambert de la Motte att göra det toleranta Ayutthaya till ett högkvarter för den franska missionsverksamheten i Sydostasien. Därefter återvände Pallu till Rom i januari 1665 för att förklara detta beslut. Han var framme 1667. Under hans frånvaro började fransmännen bygga upp sitt högkvarter i Ayutthaya.

Kungen ägnade de franska missionärerna stor uppmärksamhet, speciellt då han upptäckte att en av dem, en viss fader Charles Thomas ชาร์ลส์ โทมัส (1644-1681) eller Bat Luang Thomat บาทหลวงโทมัส, var en skicklig arkitekt och ingenjör. Fader Thomas ritade och ledde byggandet av nya fort i Bangkok, Ayutthaya, Nonthaburi och på andra platser som primärt uppfördes med avsikten att skydda sig mot nederländarna.

I Ayutthaya lät kung Narai bygga ett torn avsett som astronomiskt observatorium, Phisai Sanyalak (Phra Thi Nang Phisai Sanyalak) พระที่นั่งพิสัยศัลยลักษณ์, eller Ho Song Klong หอส่องกล้อง. Detta gjorde han vid palatset Chandra Kasem (Phra Ratchawang Chan Kasem) พระราชวังจันทรเกษม. Detta palats hade byggts 1577 under kung Maha Thammaracha I:s regeringstid och kallades då även för Wang Mai วังใหม่ eller Wang Chan วังจันทน์. Kung Naresuan hade sedan valt detta palats som residens och huvudkvarter då han tog över tronen 1590.

(Observationstornet i Ayutthaya)

(Palatset Chandra Kasem)

Senare blev palatset residens för andrekungen eller vicekungen (uparat) och känt som Wang Na. Wang Na har jag berättat om i den tidigare artikeln "Kung Chai (1656) - Kung Si Suthammaracha (1656) - Kung Narai (1656-1688)."

Kung Narai, som menade att Ayutthaya låg alltför lättillgängligt från havet, flyttade därför till Lopburi där ett nytt palats, fort och andra byggnader uppfördes med hjälp av fader Thomas. Han lät bygga ett observatorium även här. Därefter tillbringade Narai 8-9 månader om året i Lopburi.

Kung Narai hjälpte i sin tur fransmännen med mark och bostäder, att bygga en kyrka och en katolsk prästskola i huvudstaden och missionärerna tilläts också att utvidga sin verksamhet till andra delar av riket. Ibland fick de till och med lov att missionera från de buddhistiska templen, men utan några större framgångar.

Väl i Europa 1667-1670 berättade Francois Pallu underbara saker för påve Alexander VII och för kung Ludwig XIV พระเจ้าหลุยส์ที่ 14 (r. 14 maj 1643-1 september 1715) av Frankrike om kristendomens framsteg i Siam. Påven lovade att stödja deras framgångsrika arbete och Ludwig XIV skickade ytterligare arkitekter och hantverkare för att hjälpa fader Thomas med mer världsliga sysslor.

(Ludvig XIV)

Pierre Lambert de la Motte och hans följeslagare fick till sist sin första privata audiens med kung Narai. De tog tillfället i akt att förklara kristendomens principer för kungen. Fransmännen menade att han verkade imponerad och deras förhoppningar om framgång ökade då de tilldelades mer mark. Intressant är att en fransk missionsläkare utnämndes till guvernör över Phuket 1681. Detta var förenat med prestige och ofta också ekonomiskt fördelaktigt för guvernören.

En grupp muslimska missionärer från Aceh på Sumatra anlände till Ayutthaya 1668, men de hade inte någon större framgång i sin missionsverksamhet. De franska missionärerna gladdes åt detta och tolkade det som ett tecken på att siameserna kanske föredrog den romerska katolicismen.

Francois Pallu påbörjade ännu en resa mot Siam 1670. Med sig hade han brev och presenter från den franske kungen och påven. Då Pallu befann sig i Indien hade han skrivit till kung Narai och bett om marin hjälp mot portugiserna som var motståndare till deras missionsarbete. Narai var emellertid mer intresserad av att besegra de mäktiga nederländarna och skickade 1672 en flotta mot deras installationer på Koromandelkusten på nuvarande södra Indiens östkust.

Den 27 maj 1673 var Francois Pallu tillbaka i Ayutthaya efter en lång och äventyrlig resa och han fick ett hjärtligt mottagande av kung Narai. I sitt brev till Narai tackade Ludvig XIV den siamesiske kungen för hans vänlighet mot de franska missionärerna och samma år kom ännu en biskop med ett brev från påven Clemens IX (28 januari 1600-9 december 1669).

Den siamesiske kungen var angelägen om att ta emot breven i en högtidlig offentlig audiens. Biskoparna begärde att de måste tas emot på ett värdigt sätt och de ville inte förödmjukas genom att behöva ligga raklånga på golvet i strumplästen framför kungen. Efter en viss fördröjning accepterades de franska kraven, men de siamesiska ämbetsmännen tog anstöt av att se biskoparna och prästerna förbli sittande under den kungliga audiensen. Därefter presenterades breven i vederbörlig ordning.

Inte lång tid därefter blev Pallu närmast behandlad på kungligt vis i Lopburi. Han tilldelades ett privat markstycke där han lät uppföra ett prästseminarium och kung Narai lovade att bygga en fin kyrka som han själv skulle bekosta. Gåvorna som påven och den franske kungen skickat till den siamesiske kungen kom emellertid aldrig fram. Presenterna hade först lämnats i Banten. Ett siamesiskt fartyg som skickats dit för att hämta dem kapades nämligen av nederländarna och blev av sin last då fartyget lämnat hamnen i Banten.

Full av optimism angående Siams kristnande lämnade Pallu ännu en gång Ayutthaya 1674 för att resa vidare till Kina. Förhoppningarna grusades tillfälligt då den franska flottan led ett nederlag till det sydindiska kungariket Golkonda (Konkhonda) กอลคอนดา och nederländarnas förenade styrkor. På sin väg mot Kina hamnade Pallu oförutsett i Manila och togs tillfånga av spanjorerna. Han tvingades därför tillbaka till Rom dit han kom 1677. Detta efter att påven själv förhandlat med Madrid มาดริด. Men Pallu skulle ännu en gång återvända till Siam.

Ett katolskt seminarium i hölls i Ayutthaya 1676 med hundra elever. Dessa unga siameser förberedde sig för den heliga orden och en kvinnlig sekt bildades också. Därefter var den romersk-katolska kyrkan effektivt organiserad och fast etablerad i Ayutthaya.