Då kung Narai besteg tronen 1656 hade nederländarna framgångsrikt konkurrerat ut både portugiserna och engelsmännen i Ayutthaya. Även på andra platser i Asien var det på liknande sätt och nederländarna hade blivit den mäktigaste och rikaste europeiska makten i Siam. Jag har tidigare berättat att engelsmännen och det brittiska Ostindiska kompaniets faktori öppnades igen 1661, vilket nederländarna säkerligen inte uppskattade.

Nederländarna kapade eller beslagtog 1661 ett fartyg som hade varor ombord tillhörande den siamesiske kungen. Detta gjorde man uppenbart för att markera sin ovilja mot det kungliga siamesiska monopolet och över traktatsinnehållet mellan de båda länderna. Det nederländska inflytandet skulle till sist bli så starkt att kungen insåg nödvändigheten att minska det.

Krigen i nuvarande Burma 1662 tärde hårt på Ayutthayas tillgångar av soldater, arbetskraft och ekonomi. För att finansiera krigen införde kungens persiska Phrakhlang en rad förändringar i Siams utrikeshandel. I slutet av 1662 infördes helt enkelt kungligt monopol på all handel. Det innebar att varor som var avsedda för export först skulle säljas till kronan, även om nederländarna hade haft monopol på handeln med hudar sedan 1617. Dessutom började siameserna återigen skicka egna fartyg för handel med Japan.

Nederländarnas position försämrades nu så radikalt att de avslutade sin handel i Ayutthaya tidigt 1663. Först då insåg kung Narai att han kanske hade gått för långt. Det var farligt att få nederländarna som fiender och kungen riskerade dessutom att mista en värdefull handelspartner.

Kung Narai var mycket intresserad av den sicilianske jesuitmissionären Tomaso Valguarnera โทมัสโซ วัลกูอาร์เนรา (1608-1677) och hans kunskaper om arkitektur och bad honom att bygga om Ayutthayas stadsmurar och fort 1663. Valguarnera ritade och övervakade även konstruktionerna av nya fort i Bangkok, Nonthaburi och andra platser. Byggandet var uppenbart motiverat av en rädsla för nederländarna.

Tomaso Valguarnera hade kommit till Siam 1655. En fader Cardosa hade 1663 skickats till Ayutthaya för att ersätta Valguarnera på hans gamla post, då han som ovan nämnt fått andra arbetsuppgifter av kung Narai. Valguarnera var sysselsatt med byggandet av stadsmuren fram till 1670. Därefter lämnade han Siam för uppdrag i Japan och Kina, men han återvände ännu en gång till Siam 1675. Tillbaka igen fortsatte han förbättrandet av Ayutthayas stadsmur fram till sin död 1677.

Att läget var allvarligt visade nederländarnas nya styrkedemonstration tidigt 1664, då de ännu en gång blockerade Chaophrayaflodens mynning. De hade krävt speciella handelsmässiga privilegier som de inte beviljats. Siam hade vid den här tiden ingen flotta som kunde mäta sig med nederländarnas. Blockaden varade omkring fyra månader, men här anger flera källor året till 1663!

Narai skickade diplomater till nederländska Java för att förhandla med nederländarna och detta resulterade den 10 augusti 1664 i ett nytt traktat mellan de båda länderna. I det nya traktatet fick nederländarna igenom många av sina krav. Nederländarna hade i sitt första traktat från 1617 haft vissa monopolrättigheter och hade naturligtvis inte varit glada över systemet med ett siamesiskt kungligt monopol, som kung Songtham börjat införa och som sedan hade utvecklats under kung Prasat Thong.

Det kungliga siamesiska monopolet omfattade bland annat de viktiga handelsvarorna hudar, tenn och trävirke. I det nya traktatet hade nederländarna ännu en gång fått ett begränsat monopol på handeln med hudar. Nederländarna återvände nu till Ayutthaya enligt de gamla villkoren, som gällt innan förändringarna, och de behöll också rätten till exterritorialitet. Dessutom fick de också ta del av den eftertraktade japanska handeln. Den japanska handeln beskrivs mer detaljerat i avsnittet "Samuel White.”

Till gengäld fick siameserna nederländsk goodwill och siamesiska fartyg i besvärligheter i Bengaliska Viken kunde räkna med nederländsk hjälp och Siam fick tillgång till eftertraktade europeiska varor och hantverkare. Nederländarna hade heller ingen önskan om att blanda sig i Ayutthayas inre angelägenheter och det gjorde de heller inte under resten av århundradet. Förmodligen hade Narai heller inte för avsikt att uppfylla alla villkor i det nya traktatet och såg sig om efter möjligheter att minska det nederländska hotet.

Konkurrensen om handeln blev allt större när kungliga siamesiska skepp blev alltmer aktiva i Sydkinesiska sjön ทะเลจีน och Bengaliska viken. Privata handelsmän, både européer och asiater, började bli allt vanligare i Ayutthaya och i andra av rikets hamnar, såsom Tavoy, Mergui, Nakhon Si Thammarat och Pattani. Situationen hade blivit sådan att de stora europeiska handelskompanierna, som hade stora utgifter och därför behövde stora vinster, inte kunde tävla på lika villkor med det kungliga siamesiska monopolet eller med de privata handelsmännen.

Dessutom hade de icke-europeiska handelskolonierna, som funnits i Siam i generationer, en stor fördel då de hade goda kontakter och kunskaper om området. Därför var det inget av de europeiska kompanierna som blomstrade under 1680-talet. Om detta kommer jag att berätta längre fram.