Narai var 23 år gammal när han blev krönt till kung Narai (Somdet Phra Narai) สมเด็จพระนารายณ์ (r. 26 oktober 1656-11 juli 1688). Han fick senare, som den tredje kungen i Thailands historia, också tillnamnet Maharat (den Store). Narai är även känd under titeln Somdet Phra Ramathibodi III สมเด็จพระรามาธิบดีที่ 3. Omständigheterna kring Narais kupp är inte helt enkla att reda ut och det finns källor som säger att Narai förgäves hade bett nederländarna om hjälp att erövra tronen redan i augusti 1656.
En persisk källa, skriven 30 år senare, bekräftar att perser hade en framträdande roll vid tronskiftet. Här nämns också att en av kungens första handlingar som regent var att utse en perser till premiärminister, som senare ersattes av en annan perser. Återigen spelade utlänningar en stor roll i tronstriderna. Den senare persiske premiärministern införde med tiden en persisk vaktstyrka på 200 man, som liknade den japanska vakten under kung Ekathotsarots regeringstid. Se även den tidigare artikeln ”Perserna i Ayutthaya.”
Två kungars våldsamma död på tre månader hade skapat oro i riket och det är högst troligt att Narai inte kände sig helt säker på sin tron. Han hade heller inte varit kung länge då två av hans yngre bröder anklagades för att ha planer om att mörda honom. De blev båda avrättade för högförräderi 1657, efter tidstypisk grym behandling, och avrättningar av misstänkta blev under en tid vanliga.
En källa säger att det var en halvbror till Narai, Phra Trai Phuwanat Thittayawong พระไตรภูวนาทิตยวงศ์, som med stöd av sin mor och några missnöjda adliga hade planerat att mörda Narai i en trång passage då han lämnade palatset. Planerna hade avslöjats för kung Narai som omedelbart hade arresterat den unge prinsen och hans medskyldiga, som hade dragit sig tillbaka till Bakre palatset (Wang Lang) วังหลัง där ytterligare en medskyldig prins var bosatt. Vem denne prins var har jag ännu inte hittat någon information om.
Det påstås att Narai var djupt förälskad i sin amma (barnjungfru), som kan ha varit en prinsessa vid namn Bua (Mom Chao Ying Bua) หม่อมเจ้าหญิงบัว (?-omkring mars 1689). I andra källor omtalas hon som prinsessan Amphai (Mom Chao Amphai) หม่อมเจ้าอำไพ och att hon var en dotter till tidigare kung Ekathotsarot. Hur som helst så blev hon senare djupt religiös och bodde under sina sista år nära ett tempel och blev känd som moderprinsessan av Wat Dusit (Chao Mae Wat Dusit) เจ้าแม่วัดดุสิต.
En källa säger att Bua också tog hand om en pojke som senare blev känd som adelsmannen Phra Phetracha พระเพทราชา (1632-1733) och han och Narai blev nära vänner. Andra källor säger i stället att han togs om hand av en annan av Narais ammor. Dessutom hade Phra Phetracha en syster som senare skulle bli en av Narais konkubiner. Du kommer att få höra betydligt mer om Phra Phetracha längre fram.
Prinsessan Bua, eller Amphai, fick också två egna söner som blev fosterbröder till Narai. De två sönerna fick hon med den tidigare omtalade monofficeren Phraya Kiat och de blev senare kända som Chaophraya Kosathibodi (Lek) เจ้าพระยาโกษาธิบดี (เหล็ก) (1630 eller 1632-1661 eller 1683) och Chaophraya Kosathibodi (Pan) เจ้าพระยาโกษาธิบดี (ปาน) (1633-15 november 1699). Förutom Lek och Pan fick Bua även en dotter vid namn Chaem แช่ม eller Cham ฉ่ำ.
Lägg märke till att Chaophraya Kosathibodi (Lek) också är känd som Kosa Lek โกษาเหล็ก och Chaophraya Kosathibodi (Pan) som Kosa Pan โกษาปาน. Innan Kosa Pan fick titeln Chaophraya hade han titeln Okphra Wisut Sunthon ออกพระวิสุทธิสุนทร.
(Chaophraya Kosathibodi (Pan))
Kung Narai ville, liksom sina företrädare, behålla sin ställning som "överhandelsman". Han utövade därför en strikt kontroll över de utländska handelsmännen. Alla skepp som kom till riket skulle stanna vid Paknam i Chaophrayaflodens mynning och där undersökas och det skulle betalas tull. Kungen hade dessutom förköpsrätt på allt gods och detta inbringades billigt och såldes med stor profit.
Det som kungen inte själv ville ha fick handelsmännen dock sälja. Profiten för handelsmännen måste därför ha blivit reducerad, men den har uppenbart varit tillräckligt stor med tanke på det stora antal fartyg som anlöpte Ayutthaya.
Den minister som de utländska handelsmännen kom mest i kontakt med var finansministern, Chaophraya Phrakhlang เจ้าพระยาพระคลัง, som blev känd bland européerna som Barcalon. Namnet är högst troligen en portugisisk förvrängning av titeln Phrakhlang.
Under Narais regeringstid blev Ayutthaya en verkligt kosmopolitisk stad med stor internationell betydelse. Historiker hävdar att den under en kort tid var världens största stad med en folkmängd som vida översteg Paris ปารีส och även Londons vid samma tid. Ayutthaya nämns som en miljonstad.
Engelska besökare ansåg faktiskt att London och Ayutthaya var jämbördiga och då är det lätt att tro att Ayutthaya faktiskt kan ha varit mer storslaget än London. Det gick att segla uppför Chaophraya ända upp till Ayutthaya och i stadens hamn var det ett myller av fartyg, av alla slag, från alla delar av världen.
Att idka handel låg inte för siameserna. En siamesisk man skulle vara munk, krigare, bonde eller tjänsteman. Affärer överläts åt kineserna och indierna som invandrat i stort antal. Speciellt fanns det många kineser. Än i dag är det dessa som i huvudsak bedriver butikshandel och många kineser har uppnått en mycket stark finansiell ställning.
Den totalt enväldige monarken utövade dock en noggrann kontroll över alla utlänningar. De tilläts inte bosätta sig innanför stadsmurarna, utan varje nation bildade sitt eget lilla samhälle utanför. Samtidigt hade utlänningarna som tidigare omtalat stor ekonomisk frihet och även full religionsfrihet och till och med missionsverksamhet var tillåten. Missionärerna hade dock ingen större framgång i sina försök att omvända buddhister till katolicismen.