Efter att en stor del av japanerna hade försvunnit från Ayutthaya övertogs mycket av handeln mellan Siam och Japan av kineserna. Kineserna, som lätt anpassade sig till siamesiska seder och var arbetsvilliga och ödmjuka gentemot prinsar och adel, var välsedda. De hade därför fått samma privilegier som siameserna själva. De gifte sig också i stor utsträckning med siamesiska kvinnor då de ofta kom till Siam som ungkarlar.

Det mesta av kungens varor skickades med kinesiska djonker med kinesiska besättningar. Kontakten med hovet i Kina var dock blygsam och detta innebar att kineserna i Ayutthaya inte var beskyddade av sitt gamla hemland och därför inte hade något annat val än att anpassa sig enligt siamesiskt levnadssätt.

Liksom tidigare nämnt fortsatte Kina att hävda sin överhöghet över Sukhothai och därmed Siam ända fram till 1854. Siameserna skickade tribut till Kina, men detta berodde inte på rädsla för det mäktiga riket. Det handlade snarare om att underlätta för siamesiska varor att komma in i kinesiska hamnar.

Då arméer lojala till den tidigare Mingdynastin förlorade mot den regerande Qingdynastin 1661 flydde många kineser från södra Kina till nuvarande Sydostasien. I Siam slog de sig mestadels ned i södra nuvarande Thailand i Pattani, Singora (Songkhla), Nakhon Si Thammarat och på ön Phuket, där de vidareutvecklade utvinningen av tenn.