I den förra artikeln berättade jag att många medlemmar av den kungliga kambodjanska familjen hade förts till Ayutthaya efter kriget 1594 och att ett stort antal kambodjaner hade tvångsförflyttats för att befolka underbefolkade områden i Siam. Dessutom hade man fångat många portugisiska och spanska legosoldater samt missionärer och fört dessa landvägen till Ayutthaya.

Spanjoren Antonio de Morga อันโตนิโอ เด มอร์กา (1559-21 juli 1636), som var viceguvernör av Filippinerna vid den här tiden, har berättat att legosoldaterna ofta hamnade i bråk. Vid ett tillfälle hade några portugiser råkat i bråk med siameser i Ayutthaya och dödat en av kungens tjänare. Kungen lät straffa de skyldiga och förbjöd de övriga portugiserna och kristna att lämna Ayutthaya. Vilket slags straff de fick och hur länge förbudet var i kraft vet jag inte.

Portugisen Diogo Veloso gick det bättre för då kung Naresuan hade fattat tycke för honom och hans vältalighet. Då Naresuan gärna ville veta vad som hänt med det försvunna fartyget som Blas Ruiz hade kapat (se föregående artikel) lyckades Veloso faktiskt övertala Naresuan att skicka en ambassad till Manila. Naresuan lät sig faktiskt luras av denna sluga man, vars enda mål var att återförenas med den kambodjanske kungen.

Naresuan lät utrusta ett fartyg till Veloso med presenter och ett brev till guvernören av Manila och tillsammans med en siamesisk ambassadör påbörjades resan till Manila. Naresuans huvudmål med resan var att uppnå spansk neutralitet i hans konflikt med Kambodja. Andra källor talar om att Siam ville ha en handelsmässig och militär allians med Spanien (Prathet Sapen) ประเทศสเปน för att sedan kunna köpa vapen och ammunition av dem.

Veloso skulle fungera som översättare och assistent åt den siamesiske ambassadören, men som tidigare nämnts låg hans sympatier hela tiden hos kung Chey Chettha I. Veloso visste dock inte att både kungen och hans äldste son redan hade dött i Vientiane 1594 och att det bara fanns en minderårig son kvar livet. Vem som var äldst av de två tidigare nämnda sönerna Chestha och Ponhea Ton vet jag inte.

Under resans gång mördade Veloso den siamesiske ambassadören och fortsatte till Manila med sitt privata byte. Det hela blev ännu mer tokigt då Veloso mötte Ruiz i Manila. Veloso ”glömde” nu bort att han var en officiell diplomat för Siam och hävdade i stället att han representerade den kambodjanske ex-kungen och skrev under ett traktat!

Veloso hade börjat förhandla den 1 augusti 1595 och det framförhandlade nya traktatet innebar att spanska trupper, handelsmän och missionärer tilläts resa fritt i Kambodja. Det lovade också att kungen och drottningen skulle konvertera till kristendomen som tack för den spanska militärhjälpen. Dessutom skröt Veloso om Kambodjas väldiga naturtillgångar och att riket kanske till och med var villigt att underkasta sig Spanien.

Den gamle mördade guvernören av Filippinerna hade efterträtts av sin unge son Don Luis Perez Desmarinas ดอน ลุยส์ เปเรซ ดสัมารีญสั (?-1603) den 3 december 1593 och han lyssnade på Veloso, men viceguvernör Antonio de Morga var en stark motståndare till en militär expedition. Luis Perez Desmarinas förblev guvernör fram till den 14 juli 1596.

Trots viceguvernörens motstånd utrustades en expedition med 120 (eller 130) spanska soldater för att erövra Kambodja! Expeditionen som bestod av en fregatt och två djonker leddes av general Juan Juarez Gallinato ฆวน ฆัวเรซ กายินาโต (omkring 1555-1615). Gregorio de Vargas kommenderade fregatten och de två djonkerna kommenderades av Veloso och Ruiz.

Beroende på källan seglade de i väg den 18 eller 19 januari 1596. De flesta soldaterna befann sig ombord på Ruiz djonk medan tre dominikanska munkar fanns ombord på Velosos fartyg. En av munkarna hette Diego Aduarte เดียโก อดวัร์เต (1570-1636). Ett antal japaner och filippiner följde också med på expeditionen. Gallinatos fartyg hamnade ur kurs på grund av en storm och drev mot Malackasundet och tvingades söka skydd i en hamn på ön Bintan. De två övriga fartygen med Veloso och Ruiz fortsatte mot Kambodja.

Ruiz nådde fram till Mekongfloden och tog sig uppför floden och kastade ankar inte långt från dagens Phnom Penh och huvudstaden Srei Santhor. Velosos djonk havererade däremot i Mekongdeltat, men efter en hel del besvärligheter lyckades man samla sina styrkor vid Srei Santhor. Veloso och Ruiz upptäckte nu att en prins vid namn Reamea Chungprey (Ram Choengphrai) รามเชิงไพร tidigare, i all hemlighet, hade mobiliserat en armé som återvänt till Longvek och överraskat siameserna. Den siamesiske kommendanten hade dödats och de siamesiska soldaterna massakrerats.

Därefter hade Reamea Chungprey flyttat huvudstaden till Srei Santhor där han utnämnde sig själv till kung Preah Ram I (Phra Ram I) พระรามที่ 1 (r. 1594-1596). En del källor talar därför om kungariket Srei Santhor 1594-1620.

Det finns källor som påstår att den armé som Naresuan lämnade kvar nära den blivande staden Oudong i Kambodja hade drivits bort av kung Preah Ram I redan 1595. Under den här turbulenta tiden trodde siameserna i Ayutthaya uppenbart att allt var lugnt i Kambodja.

Spanjorerna hamnade sedan i gräl med kinesiska handelsmän, vilket resulterade i att några av kineserna blev dödade. Detta ledde till en konflikt med den nye kungen. Blas Ruiz genomförde sedan en överraskande attack mot kungens palats i Srei Santhor, tillsammans med en fader Duarte och 39 soldater. De sköt ihjäl kung Preah Ram I, vilket fick kambodjanerna att starta ett uppror mot Veloso och Ruiz.

Då Gallinato till sist också kom fram till Kambodja med sitt fartyg visade han sitt missnöje över mordet och tvingade soldaterna att återlämna sitt plundringsbyte från palatset. Därefter förklarade han att han inte tänkte stanna kvar i landet och återvände till Manila via Champa och Tonkin 1596. Han var tillbaka i Manila 1597. Då Luis Perez Desmarinas, som dock inte längre var guvernör, fick veta vad som hänt av Gallinato betraktade han Veloso och Blas Ruiz som äventyrare utan moral och att man inte kunde lita på dem.

Först tänkte Veloso och Ruiz också återvända till Manila, men de begav sig i stället landvägen, via Dai Viet (Vietnam), till Laos för att leta efter kung Chey Chettha I. Väl framme fick de till sist veta att kungen och hans äldsta son hade dött. Kvar fanns bara exkungens minderårige son.

Preah Ram I hade nu avlösts av Preah Ram II พระรามที่ 2 (r. 1596-1597), som i sin tur efterträddes av Barom Reachea II (Phra Borommaracha 2) พระบรมราชาที่ 2 (r. 1597-1599), som också är känd som Barom Reachea V (!) eller Ponhea Ton. Förväxla inte Barom Reachea II med den tidigare omtalade kungen Ponhea Yat som hade samma titel!

Veloso och Ruiz tog sedan med sig den återstående sonen Ponhea An till Kambodja och utsåg honom till kung Barom Reachea III (r. 1599-1600). Han ska sedan ha följts av Kaev Hua I (Phra Kaeo Fa 1) พระแก้วฟ้าที่ 1 (r. 1600-1603), som också är känd som Ponhea Nhom. Förvirringen fortsätter dock då thailändska Wikipedia skiljer sig från den engelska versionen både vad det gäller regeringstider och kunganamn.

Det krigströtta kambodjanska folket accepterade motvilligt den nye kungen (Barom Reachea III?), som Veloso och Ruiz hade hämtat hem för att äntligen få fred och slippa ytterligare spansk inblandning. Den nye kungen visade sin tacksamhet mot Veloso och Ruiz genom att förära dem varsin provins. En av dem blev guvernör av Ba Phnom och den andre guvernör av Stung Treng. Vem av dem som fick vad vet jag för närvarande inte.

Veloso och Ruiz försökte ännu en gång få militärt stöd från spanjorerna då de insåg att den nye kungen inte hade någon folklig uppbackning. Först försökte de sig i Malacka och sedan hos den nye filippinske guvernören Francisco de Tello de Guzmán ฟรานซิสโก เตโย เด กุซมาน (1532-april 1603). De Tello var guvernör över Manila under perioden den 14 juli 1596-maj 1602.

Det var den kambodjanske kungen själv som skrev till guvernör Guzmán där han lovade alla möjliga fördelar för spanjorerna. Detta fick de katolska prästerna att vädra morgonluft och de pressade guvernören att tillåta att den tidigare guvernören Luis Perez Desmarinas skulle få utrusta en ny privat expedition till Kambodja. Detta fick också stöd i Spanien som gav Luis Perez Desmarinas ekonomisk uppbackning, vilket räckte till två fartyg och 200 soldater. Med på resan följde också en franciskanmunk och två dominikanmunkar. Expeditionen lämnade Manila den 17 september 1598.

Då expeditionen hamnade i en storm kom fartygen ur kurs och man kom aldrig fram till Kambodja. I stället hamnade man i Kina nära dagens Guangzhou (Kanton) där man tillbringade 18 tuffa månader innan man till sist kunde ta sig till Macao och sedan hem till Manila. En fregatt som skickats ut för att hjälpa Luis Perez Desmarinas kapades av kinesiska pirater.

Ett nytt fartyg och en ny expedition, kommenderad av Luis Ortiz de Castillo ลุยส์ ออร์ติซ เดล กัสติโย, skickades i väg mot Kambodja 1599. Vid den här tiden var kaoset totalt i Kambodja och den kambodjanske kungen och hans västerländska vänner hade med tiden lyckats göra sig mycket impopulära. Chamfolk och malajer som tidigare bildat den kungliga vaktstyrkan såg sig utmanövrerade av västerlänningarna och kineserna och deras handel hade fördärvats av de oerhört arroganta nykomlingarna. Missnöjet växte och till slut utlöstes en revolt mot spanjorerna.

Det hela hade börjat när en spanjor hade förolämpat och slagit en japan. Den slagne hämtade då sina kamrater som allierade sig med ett antal malajer och attackerade de numerärt underlägsna spanjorerna. Det hela utvecklade sig snabbt till en omfattande revolt och spanjorerna kunde inte förhindra upprorsmännen från att döda både kungen och många av deras landsmän.

Det var nu som Luis Ortiz de Castillo anlände till Kambodja i lagom tid för att se hur huvudstaden sattes i brand. Castillo och alla hans män utom tre blev dödade. Det var bara en av de överlevande som lyckades ta sig tillbaka till Manila för att berätta om katastrofen.

Fyra år senare skulle en ny kambodjansk kung försöka närma sig spanjorerna i Manila, men Naresuan ersatte honom omedelbart med en prosiamesisk monark. Det kommer mer om honom längre fram. Det spanska äventyret i Kambodja var därmed över och så även de spanska ambitionerna om att utöka sitt kolonialvälde till fastlandet i Sydostasien.