Kung Nanda Bayin fortsatte envetet sina försök att krossa de ståndaktiga siameserna. Han beslöt sig för att göra ett sista ambitiöst försök och samlade i december 1592 sina följeslagare och förebrådde dem. Han sade till dem att hans söner, ministrarna och adelsmännen alla njöt gott av hans kungliga givmildhet, men att han själv och riket inte fick något av dem i gengäld. Därefter uppmanade han sina följeslagare att göra ännu en väldig framstöt mot fienden. Han ska ha sagt följande till sin kronprins Mingyi Swa: "Krossa dem min son, innan de krossar dig."

Enligt den burmesiska krönikan rekryterades en armé på 240 000 man, medan andra källor säger 200 000. Till armén införskaffades också 1 500 elefanter och 20 000 hästar. Vasallkungarna av Prome, Toungoo och Chiang Mai ledde varsin del av den väldiga armén. Andra källor talar om tre härförare. Regenten av Prome, sonen till Toungoos regent och den burmesiske kungen av Lan Na. Denne son till Toungoos regent är känd som Natshinnaung นัดจินหน่อง eller พระสังขทัต (1579-1613).

Kronprinsen var överbefälhavare över den samlade styrkan och armén marscherade i väg från Pegu i december 1592. Kung Nanda Bayin som nu var gammal drog inte själv ut i strid den här gången. Uppenbart har en del av den väldiga armén kommit genom de Tre pagodernas pass och en annan del via Mae Sot. Kung Naresuan, som själv planerat en attack mot Kambodja, fick nu annat att tänka på.

Tyvärr skiljer sig burmesernas och siamesernas källor åt om denna invasion. Den burmesiska krönikan slår fast att den burmesiska armén nådde fram till Ayutthaya i februari 1593 och att striderna började utanför själva staden. Kronprins Mingyi Swa ska ha dödats av en gevärskula då han befann sig på en elefant i slagets centrum och burmeserna anser själva att de stod som segrare, trots att de återvände till Burma efter kronprinsens död.

De thailändska krönikorna har fyra olika versioner om vad som hände i samband med kronprinsens död. Burmeserna har en version och det finns fyra europeiska skildringar från 1500-1600-talet samt en persisk version. Jag kommer i nästa artikel berätta om den vanligast förekommande siamesiska versionen.

Burmeserna blev demoraliserade efter kronprinsens död och retirerade mot Kanchanaburi. Siameserna drog sig också tillbaka mot sina västra gränser och följde inte upp sitt övertag av rädsla för att bli attackerade i ryggen av styrkorna vid Mae Lamao. Denna fruktan visade sig dock ogrundad då armén vid Mae Lamao återkallades då kung Nanda Bayin fick besked om sin sons död. Wyatt säger emellertid att siameserna förföljde burmeserna och åsamkade dem stora förluster. 

Ayutthayas självständighet var nu säkrad och Burma skulle nu i stället tvingas på defensiven mot Ayutthaya. Krigslyckan hade äntligen vänt för siameserna. Året 1593 markerar denna vändpunkt i de siamesiska självständighetskrigen som pågick mellan 1584-1605. Burma var nu inte längre ett lika allvarligt hot och så skulle det förbli de kommande 150 åren.