Kung Chakkraphat hade en stor förkärlek för elefanter som transportdjur och stridselefanter. Dessa djur betraktades, som tidigare nämnt, som den här tidens stridsvagnar och Chakkraphat ägnade det mesta av sin lediga tid åt att fånga dessa tjockhudingar. Under åren 1550-1562 fångade kungen nästan 300 elefanter och bland dessa fanns det sju vita. Kungen övertalades därför att anta titeln Herren över de vita elefanterna (Phra Chao Chang Phueak) พระเจ้าช้างเผือก.

Den kinesiska historien berättar att kungen av Siam 1553 skickade en vit elefant till den kinesiske kejsaren. Elefanten dog tyvärr under resan, men betarna och svansen kom i alla fall fram.

Kung Chakkraphats passion för elefanter skulle ironiskt nog orsaka ett nytt krig mellan Burma och Siam. Om en kung i Siam fångade en vit elefant under sin regeringstid symboliserade detta framgång, välstånd och makt för regenten. Därför väckte dessa vita elefanter uppmärksamhet och beundran hos grannrikena.

Kung Bayinnaung av Burma skickade en budbärare med ett brev där han vänligt bad om två av Chakkraphats vita elefanter. Kungen rådfrågade sina rådgivare om hur han skulle göra. Några av dem menade att det var bättre att ge Burma de två elefanterna än att riskera ett krig. Av någon anledning är de burmesiska källorna mer blygsamma och säger att Bayinnaung endast bad om en elefant.

En del andra rådgivare, inklusive kungens son Ramesuan, sade till kungen att hans anseeende i hela världen skulle minska om han gick med på kravet. De menade också att det var emot traditionen att ge vita elefanter till en jämnstark nation och att kraven inte skulle sluta om man gav med sig. Kungen beslöt sig därför att följa denna grupps råd. Chakkraphat skrev därefter till Bayinnaung att han tyvärr inte kunde ge honom de två elefanterna som han önskade. Reaktionen blev att Bayinnaung förklarade krig mot Siam och det kommande kriget kallas ibland för ”elefantkriget.”

Bayinnaung skulle visa sig starkare än någon av sina föregångare och hans kontroll över Chiang Mai gjorde situationen ytterst farlig för Siam. Dessutom plågades städerna i de nordliga provinserna i Siam av sjukdom och hungersnöd och här skulle man inte kunna erbjuda något större motstånd mot burmeserna om de attackerade.

På hösten 1563 marscherade burmeserna över gränsbergen och trängde in i provinsen Tak. Här hade de en gynnsam position där de snabbt kunde få förstärkningar från Chiang Mai via floden Ping. De burmesiska styrkorna erövrade snabbt de norra siamesiska städerna utan större ansträngningar och Phitsanulok föll efter en kort tids belägring. Staden var, som nämnts ovan, vid denna tid plågad av hungersnöd och sjukdom.

Då Phitsanulok föll hamnade Maha Thammaracha ännu en gång i burmesernas händer. Första gången detta hänt var 1549, vilket jag har berättat i artikeln ”Krig mot Burma 1547-1549.” Han gick nu över på burmesernas sida och svor en ed om vänskap till Burma och Bayinnaung. För att försäkra sig om Maha Thammarachas lojalitet tog Bayinnaung med sig hans son prins Naret (Phra Naret) พระนเรศ (1555/1556-25 april 1605) till Pegu som gisslan. Naret blir senare känd som Naresuan (Phra Naresuan) พระนเรศวร.

Prins Naret hade också en bror och en syster. Broderns namn var Ekathotsarot (Phra Ekathotsarot) พระเอกาทศรถ (i eller efter 1556-1610) och systern hette Suphankanlaya (Phra Suphankanlaya) พระสุพรรณกัลยา (i eller före 1554-1592/1593). Prins Naret (Naresuan) kallades också för den Svarte prinsen (Phra Ong Dam) พระองค์ดำ då han var mörkare i skinnet än sin bror Ekathotsarot, som då logiskt nog blev kallad för den Vite prinsen (Phra Ong Khao) พระองค์ขาว.

Vi vet inte om de två bröderna var helsyskon. Skillnaden i utseende de två emellan understryker detta tvivel. Du kommer att få läsa betydligt mer om dessa barn längre fram. Speciellt viktig i thaihistorien skulle Naresuan bli. Han bör ha varit åtta eller nio år gammal då han fördes till Pegu.

Burmesernas arméer ska enligt siamesiska källor ha uppgått till gigantiska 900 000 man. Kung Bayinnaung själv kom genom de Tre pagodernas pass. Bayinnaung som tidigare hade varit i Siam med den gamle kungen Tabinshwehti kände till en del om landet. Det fanns inte bara burmeser i arméerna, utan också trupper från Chiang Mai och från staterna i Laos. Kamphaengphet attackerades och intogs utan problem med assistans från Mekuti av Chiang Mai. Sukhothai kämpade tappert, men klarade sig heller inte mot de överlägsna styrkorna och även Sawankhalok och Phichai kapitulerade.

Maha Thammaracha följde med Bayinnaung på hans marsch söderut mot Ayutthaya, efter de framgångsrika burmesiska fälttågen i norr. Maha Thammaracha ledde själv en armé på 70 000 man från Siams nordliga provinser. Siameserna, som hade hjälp av ett mindre antal portugisiska äventyrare, försökte genom motattacker stoppa burmesernas framryckning. En av dessa leddes av kung Chakkraphat själv sittandes på en stridselefant.

På en plats som är känd som Hantra (Thung Hantra) ทุ่งหันตรา fanns ett träfort, som låg nära en plats vid namn Ban Dokmai บ้านดอกไม้. Fortet nämns i Ayutthayas kungliga krönikor i samband med detta krig. 10 000 värnpliktiga under ledning av den tidigare omtalade Chaophraya Mahasenabodi skötte det östra försvaret av Ayutthaya från denna plats. Hantra ligger i dag i distriktet Phra Nakhon Si Ayutthaya อำเภอพระนครศรีอยุธยา i provinsen Ayutthaya.

Här säger min källa att det var den burmesiske kronprinsen Nanda Bayin som attackerade fortet. Siameserna klarade av den första burmesiska anstormningen och Nanda Bayin ska då ha hotat sina officerare med halshuggning och att deras huvuden skulle spetsas om de inte erövrade fortet. Burmeserna gick därpå till anfall på nytt och lyckades jaga i väg Chaophraya Mahasenabodi och hans trupper över Pa Sak-floden mot Wat Maheyong วัดมเหยงค์. Många sårade siamesiska soldater ska ha drunknat i floden under flykten.

I februari 1564 hade burmeserna nått ända fram till Ayutthaya. Kung Chakkraphat hade ingen möjlighet att få ihop tillräckligt med trupper för att stoppa dem någon längre tid och när burmeserna började beskjuta staden med kanoner förstod befolkningen att läget var hopplöst. Man pressade nu kungen att börja förhandla med fienden. Detta krav stöddes av de adelsmän som tidigare hade velat ge bort de omtalade två vita elefanterna. De två monarkerna möttes också och det ingicks ett fredsavtal där fredsvillkoren var till klar fördel för burmeserna.

Kung Chakkraphat tvingades svära en trohetsed till Bayinnaung och den burmesiske kungen krävde en gisslan bestående av flera prominenta personer. Bland dessa fanns kung Chakkraphats son, prins Ramesuan. De skickades i väg mot Burma i mars 1564 och Ramesuan skulle aldrig mer få återse sitt hemland. Ramesuan dog av sjukdom i november 1564 då han deltog som kommendant i en burmesisk kampanj mot Lan Na och Vientiane. Det finns också källor som säger att han dog redan 1563.

Förutom sin gisslan skulle burmeserna också ha 30 av världens finaste stridselefanter varje år, stora mängder silver och rätten att driva in och behålla tullavgifterna i hamnstaden Mergui, som var Siams viktigaste utlandshamn. Därutöver skulle man nu ha fyra vita elefanter, i stället för de två som man ursprungligen hade begärt. Den burmesiska historien säger att även kung Chakkraphat togs med som gisslan till Burma. Detta betvivlas faktiskt av många historiker. Dessutom påstår den burmesiska historien att Bayinnaung lämnade kvar en av sina söner för att styra Ayutthaya.

Det är möjligt att de burmesiska kraven kunde ha blivit ännu större om inte Bayinnaung hade varit så angelägen om att återvända hem för att ta itu med ett uppror på hemmaplan. Han lämnade en 3 000 man stark ockupationsarmé i Siam och begav sig hemåt via Kamphaengphet.

Det finns källor som säger att kung Chakkraphats son prins Mahin utsågs till vasallregent då Bayinnaung lämnade Ayutthaya. Samma källa hävdar också att kung Chakkraphat fördes bort av burmeserna och att han gick i kloster i Pegu. Tidigt 1568 ska Chakkraphat ha fått lov att återvända hem som pilgrim, men väl hemma igen i maj samma år lämnade han livet som munk och revolterade mot burmeserna. Därefter ska han ha ingått en allians med kung Setthathirath av Lan Xang. Detta stämmer inte riktigt med det jag skrivit längre fram!

Bayinnaungs ambition var att kolonisera Siam och han delade därför upp riket i två delar. En central del, med Ayutthaya som centrum med omkringliggande städer, och en nordlig del. Bayinnaung brydde sig mest om den nordliga delen, men kung Chakkraphat hade heller inte längre någon reell makt i Ayutthaya.