Denna artikel kan ses som en fortsättning på artikeln ”Kung Mangrai (1259-1317)”.

Snart blev tiden äntligen mogen för den planerade attacken mot Hariphunchai (Lamphun). Spionen Ai Fa hade som planerat lyckats skaffa sig kung Yi Bas förtroende och utsetts till skattmästare och fick sedan myndighet att styra hela provinsen Lamphun.

Ai Fa lyckades isolera kungen från direkt kontakt med folket och hovet och började sedan ge märkliga order, i kungens namn, som upprörde befolkningen. Han ska bland annat ha beordrat ett kanalbygge som skulle förbinda Hariphunchai med floden Ping. Detta med tvungen arbetskraft för att öka befolkningens missnöje.

En annan källa säger så här; Ai Fa skapade missnöje bland befolkningen genom att ta ut ovanligt höga skatter. Han tvingade också folket att gräva bevattningskanaler och dammar på kort tid under torrtiden, då jorden var torr och hård. Dessa kanaler blev senare kända som mueang khaeng เหมืองแข็ง och spår av dem kan ses än i dag.

Dessutom fick tvångsarbetare fälla träd i skogen och släpa dem över mognande risfält för att bygga ett palats till Yi Ba. Ai Fa skyllde på Yi Ba och befolkningen blev rasande och hämndlysten mot kungen. Då de viskande uttryckte sitt missnöje med kungen uppmanade Ai Fa dem att fundera på om inte kung Mangrai kunde vara ett alternativ.

Ögonblicket kom då Ai Fa meddelade Mangrai att det var läge för en omedelbar attack. Mangrai mobiliserade sina styrkor och anlände till Hariphunchai med en väldig armé. Behändigt nog blev Ai Fa befälhavare för armén som gick ut för att möta fienden. Han skickade snart bud efter förstärkningar och då han hade fått kontroll över hela armén förrådde han den till Mangrai och Mangrai intog med lätthet det gamla kungariket Hariphunchai den 23 april 1281.

En del andra källor har avvikande årtal och anger erövrandet av Hariphunchai till 1282, efter 1287 och flera källor säger 1292! En källa säger att Mangrai sedan bosatte sig i Hariphunchai i två år fram till 1294.

Den besegrade kungen Yi Ba tilläts faktiskt leva vidare och bosatte sig i Lampang hos sin son Phraya Boek พระยาเบิก. Det tog Ai Fa sju år att förstöra en stat som hade funnits i 618 år. Mangrai var nu herre över norra delen av landet och tillbringade flera år på landsbygden där han byggde nya städer, fort, buddhistiska monument och kloster. I Lamphun fanns den tidigare nämnda Kristallbuddhan av vit kristall och den tog nu kung Mangrai i besittning.

1294, alternativt 1283/84, blev Ai Fa utsedd till regent i Lamphun, som Hariphunchai nu kallades. Mangrai byggde upp en egen stad, Mueang Chawae เมืองชะแว nordöst om Lamphun. Till sist tvingades Mangrai ge upp denna stad på grund av ständiga översvämningar under regntiden. 1286/87 grundade Mangrai därför staden Wiang Kum Kam เวียงกุมกาม dit han flyttade. Wiang Kum Kam skulle bli Mangrais huvudstad omkring 1287-1290, alternativt 1294-1296. En annan källa säger att Wiang Kum Kam grundades 1303.

(Ruiner från Wiang Kum Kam)

Wiang Kum Kam grundades i en fruktbar sänka där Pingfloden flöt fram. Det fanns redan en gammal bosättning här när Mangrai valde platsen för sin nya huvudstad. Han beordrade grävandet av vallgravar på alla fyra sidor och lät floden Ping (Raming) rinna in i staden. Mangrai hade i sin planering låtit sig inspireras av Hariphunchais läge, som var placerad intill en flod för bekväma transporter och handel. Traditionellt föredrog laodynastin att etablera sina städer nära basen av berg.

Hariphunchais kultur påverkade inte bara valet av huvudstad utan också på en rad andra områden i Lan Na. Ett exempel på detta var att man antog den religiösa Lan Na-skriften (akson tham lan na) อักษรธรรมล้านนา, som i folkmun kallas tua mueang ตั๋วเมือง, från den monskrift som användes i Hariphunchai.

(Lan Na-skrift)

Den religiösa arkitekturen kopierades också när man byggde Wat Ku Kham วัดกู่คำ, som baserades på den stil som Wat Ku Kut i Hariphunchai var byggd i. Wat Ku Kham var lika viktig som Wat Kan Thom วัดกานโถม (uppkallad efter Nai Kan Thom นายกานโถม, som var templets byggherre) i Wiang Kum Kam.

(Wat Ku Kham)

Wat Kan Thoms chedi var dock inte byggd i Hariphunchaistil och visar på början av en blandning av de olika folkslagens kultur i Mangrais mångkulturella rike. I riket fanns det etniska mon från Hariphunchai, lawa och mon från nuvarande Pegu som senare kom till riket med en av Mangrais hustrur. Dessa mon hade följt med henne då hennes far, kungen av Pegu, sökte vänskap med Mangrai. Dessutom fanns det shaner från Ava som var guldsmeder och metallsmeder. Se även nästa artikel!

Genom denna mix av kulturer började den typiska konstnärliga kulturen i det blivande Lan Na att hitta sin egen form.