På 1200-talet, när de västra delarna av khmerriket gradvis hamnade under taifolkens kontroll, återfick så småningom Lavo (Lopburi) sin självständighet. Riket visade tydligt sina ambitioner om en egen statsbildning och självständighet genom att skicka diplomatiska missioner till Kina mellan 1289 och 1299. I den kinesiska historien kan man läsa om en ambassad som kom från en stat söder om Sukhothai 1289. Kineserna kallade staten Law Hok Kok, som förmodligen var Lavo. Under en av dessa diplomatiska missioner ska man ha bett den kinesiske kejsaren att beordra Sukhothai att sluta med sina intrång på Lavos territorium.
Omkring 1290 hade Sukhothai lyckats ta över de västra delarna av Chaophrayaslätten från khmererna, medan Lopburi tycks ha behållit sitt inflytande över den östra delen av slätten. Monriket Lopburi uppslukades inte av Sukhothai, trots att riket på mitten av 1300-talet kanske fick en tairegent. Vi kan utgå från att befolkningen i Sukhothais nya erövrade områden företrädesvis måste ha varit monfolk och khmerer. Kulturen i Lopburi var en riktig smältdegel av olika former av buddhism, brahmanism från Angkor och indisk konst och vetenskap.
Khmererna lär ha varit etniskt dominerande i de städer som var beroende av Lavo. Det vill säga Inburi อินทร์บุรี, Singburi สิงห์บุรีี, Chai Nat, Nakhon Nayok och Prachinburi. Det måste också ha funnits en stor monbefolkning och ett stadigt ökande antal tai. Prachinburis gamla namn var Bang Khang บางคาง. Språket som talades av taifolket i denna region skilde sig från språket i Sukhothai och det verkar som om de kom norrifrån via floden Pa Sak från dagens provins Phetchabun och från Khoratplatån. Trots de olika etniska grupperna och de tre helt olika språken hade de säkert en viss kulturell gemenskap.
(Provinsen Singburi)
(Provinsen Prachinburi)
(Vy över floden Pa Sak)