Kung Ramkhamhaeng framställer sig själv som en person med respekt för de andar som fanns i taifolkens övernaturliga värld samtidigt som han var en hängiven buddhist. Buddhismen hade med tiden försvunnit från Indien och buddhismens nya centrum hade flyttat till Sri Lanka.

Ett buddhistiskt råd, som har kallats det sjunde buddhistiska rådet, hade avhållits på Sri Lanka 1176 eller 1177. Här hade munkarna enats och menade att de heliga texterna nu hade återupprättats till sin ursprungliga renhet. Efter denna rening av buddhismen begav sig många buddhistmunkar från olika länder till Sri Lanka för studier. Dessa munkar blev ordinerade på nytt och tog med sig den nya ordinationsproceduren till sina hemländer. En del av dem inviterade också singalesiska munkar till sina hemländer och gemensamt återvände de för att undervisa sina munkkollegor i den renade läran.

I nuvarande Thailand hade munkarna från den nya singalesiska sekten först slagit sig ner i Nakhon Si Thammarat. Munkarnas ryktbarhet nådde snart Sukhothai och Ramkhamhaeng bjöd in en lärd munk till sin huvudstad och gav honom kungligt stöd i sitt missionerande. Kungen visade stort intresse för theravadabuddhismens skrifter, som var skrivna på pali.

Traditionellt anses det att det var Ramkhamhaeng som införde den singalesiska theravadabuddhismen som statsreligion 1283, vilket den har förblivit ända fram till i dag. Buddhismen och staten var nu definitivt sammankopplade och religionen blev en sammanhållande kraft i riket som också kom att prägla kulturen på ett avgörande sätt.

Genom att ge sina undersåtar trygghet och välstånd fungerade Ramkhamhaeng som garant för deras liv och egendom, men han tog också hand om deras andliga utveckling. Folket var mycket delaktigt i det religiösa livet och firade de religiösa högtiderna med stor hängivenhet. Kungen sägs till och med ha lånat ut sin tron för att munkar skulle kunna predika härifrån. Kungen fortsatte att ha nära kontakt med Sri Lanka och det kom regelbundet munkar från Sri Lanka till Sukhothai för att missionera.

Samtidigt var det inte överraskande att det på Sukhothais södra sida fanns det tidigare omtalade berget Khao Luang, där rikets viktigaste ande Phra Khaphung Phi ansågs hålla till. Denna ande var man tvungen att behandla väl för att staden inte skulle drabbas av olycka. Här utförde Sukhothais regenter rituella offer för att säkra rikets välgång. Tanken om en ”överande” som beskyddar nationen har överlevt till våra dagar i den thailändska skyddsängeln, Phra Sayam Thewathirat พระสยามเทวาธิราช.

Det påstås att den berömda Buddhastatyetten Phra Phuttha Sihing พระพุทธสิหิงค์ kom till nuvarande Thailand vid denna tid. Enligt legenden har statyetten en lång och händelserik historia och har faktiskt fått en egen krönika! Krönikan Tamnan Phra Phuttha Sihing ตำนานพระพุทธสิหิงค์ skrevs 1417 av den tidigare omtalade munken Phra Bodhirangsi Mahathera. Se även ”Forntid,” avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst”, artikeln” Hariphunchai”.

Phra Phuttha Sihing påstås ha tillverkats på Sri Lanka tidigt under vår tideräknings början. Kung Si Intharathit eller kung Ramkhamhaeng hade skickat ett sändebud till Sri Lanka för att be om den och den skickades iväg med ett fartyg som förliste. Statyetten simmade (!), eller kanske flöt den, sedan in till stranden vid Nakhon Si Thammarat.

Härifrån fördes Phra Phuttha Sihing först till Chai Nat. En källa säger att statyetten, enligt legenden, var tillverkad år 157 och att den kom till Sukhothai 1307. Omkring 1378 hämtades statyetten sedan till Ayutthaya av kung Borommaracha I บรมราชาที่ 1 och placerades i Wat Phra Si Sanphet วัดพระศรีสรรเพชญ์.

(Wat Phra Si Sanphet)

Det lär finnas inte mindre än tre stycken Phra Phuttha Sihing-statyetter! En i Nakhon Si Thammarat i templet Wat Phra Mahathat วัดพระมหาธาตุ, en på Bangkoks nationalmuseum och en i Chiang Mai i templet Wat Phra Singh (Wat Phra Sing) วัดพระสิงห์. Alla påstås vara originalet!

Du kan läsa lite mer om Phra Phuttha Sihing i ”Ayutthaya”, avsnittet ”Konungariket Ayutthaya”, artikeln ”Krig mot Chiang Mai 1387”.