Fa Ngum erbjöds nu tronen över det nya kungariket Lan Xang 1353 eller 1354. Rikets fullständiga namn var Lan Xang Hom Khao (Lan Chang Rom Khao) ล้านช้างร่มขาว, vilket fritt kan översättas till "Miljoner elefanters rike under det vita parasollet”.

Det påstås att Fa Ngum blev krönt i juni 1354 som Phra Chao Fa Ngum พระเจ้าฟ้างุ้ม (r. 1353-1373) och att detta skulle ha skett i den stad som senare fick namnet Vientiane. Tiden för kröningen kan stämma, men att kröningen skulle ha skett i Vientiane stämmer dåligt med det jag kommer att berätta längre ner i denna artikel. Lägg märke till att regeringstiden för Fa Ngum och hans efterföljare varierar en del i källorna.

Fa Ngum ska sedan ha attackerat Xishuangbanna och därefter ha börjat röra sig söderut längs Mekongfloden mot riket Lan Nas gräns. Lan Nas kung Pha Yu, som regerade fram till 1355, samlade då ihop en armé som Fa Ngum besegrade vid Chiang Saen. Lan Na tvingades därefter avstå en del av sitt territorium och skänka en rad värdefulla gåvor till Lan Xang. Efter att ha säkrat sina gränser återvände Fa Ngum till Mueang Sava.

Den blivande staden Vientiane, som fortsatte att vara oberoende och mäktig, blev nästa mål för Fa Ngum. Han marscherade mot staden 1356, som tidigare hade vägrat att hjälpa honom i kampen om Mueang Sava. Vientiane och den omkringliggande slätten intogs sedan 1357.

Därefter marscherade han söderut för att ta kontroll över områden som erövrats av tairiket Ayutthaya. Fa Ngum invaderade Khoratplatån där han erövrade städerna längs floderna Mun och Chi (Maenam Chi) แม่น้ำชี. Han lyckades ta sig söderut ända till staden Roi Et ร้อยเอ็ด. Roi Et är ännu ett tainamn med siffror och betyder "Hundraett”.

(Karta över provinsen Roi Et)

Ayutthaya erkände faktiskt Lan Xangs kontroll över Khoratplatån och kung Ramathibodi รามาธิบดี skickade 100 elefanter, guld, silver och över 1 000 föremål gjorda av elfenben till Fa Ngum. Dessutom lovade Ramathibodi bort en dotter, Nang Kaeo Yot Fa นางแก้วยอดฟ้า, som var tänkt som en andra fru till Fa Ngum.

Du kan läsa mer om kung Ramathibodi i "Ayutthaya”, avsnittet "Konungariket Ayutthaya" och mer om Nang Kaeo Yot Fa i avsnittet "Konungariket Ayutthaya” och artikeln ”Ayutthaya och Lan Xang i slutet av 1300-talet”.

Fa Ngum hade därmed redan 1357 skapat ett rike som i norr sträckte sig från Xishuangbannas gränser till Kina och söderut till Sambor, söder om ön Don Khong ดอนโขง i Mekongfloden. I öster sträckte sig riket till den Annamitiska bergskedjan och i väster sträckte sig riket ut på Khoratplatån. Namnet Mueang Sava ändrades som tidigare nämnt till Mueang Xiang Dong Xiang Thong med förkortningen Xiang Thong samma år.

Så här säger en annan källa om rikets omfattning: I nordväst till Chiang Hung och gränsen mot Xishuangbanna, i nordöst till de svarta taiernas område vid Svarta Floden, i söder till Thakhek, Nakhon Phanom-regionen, Savannakhet (Sawannakhet) สะหวันนะเขต och Xepon (Sepon) เซโปน och i väster uppenbart också till området väster om Mekong ut på Khoratplatån.

I söder gränsade Fa Ngums rike mot Kambodja. I väster fanns grannarna Chiang Mai, Sukhothai och Ayutthaya. I öster fanns det vietnamesiska riket Dai Viet och Champa. Erövringar i området norr om Angkor öppnade åter upp för kontakter med mongolerna som tidigare varit brutna. Fa Ngum organiserade de erövrade furstendömena i provinser. På 1360-talet förde Fa Ngum krig mot riket Sukhothai där han lyckades försvara sitt tidigare erövrade territorium.

Lan Xang verkar ha varit ett i hög grad decentraliserat rike där de lokala regenterna i de olika mueangerna hade stor självständighet. Fa Ngum och hans efterträdare kunde utkräva skatter och begära trupper från dessa mueanger i händelse av krig. Trots den sparsamma befolkningen var riket faktiskt ett av de till ytan största i det som tidigare kallats Indokina (Indochin) อินโดจีน. Begreppet Indokina omfattar länderna Vietnam, Laos och Kambodja.

Fa Ngum införde theravadabuddhismen i riket, men theravada blev inte rikets statsreligion förrän långt senare i 1527. Enligt legenden hade Fa Ngums religiösa hustru blivit upprörd över befolkningens barbariska seder och den kambodjanske kungen lät 1359 skicka en mission av munkar till Lan Xang. Dessa munkar hade med sig religiösa skrifter och en berömd Buddhastatyett. Denna statyett är känd som Phra Bang พระบาง och statyetten har fått en egen artikel efter denna.

Vem som var kung i Kambodja vid denna tid är lite oklart då den kambodjanska tronen var vakant under perioden 1353-1362. Detta kan du läsa mer om längre fram i ”Ayutthaya”, avsnittet "Konungariket Ayutthaya", artikeln "Krig mot Kambodja (1351-1353)”.

Fa Ngums regeringstid kännetecknades framför allt av en lång rad krig. Krigen utarmade systematiskt befolkningen och då Fa Ngum samtidigt hade en synnerligen stor aptit på sina undersåtars fruar och döttrar kunde det bara sluta på ett sätt. Hans ministrar avsatte honom 1373 och han skickades i exil till provinsen Nan i dagens Thailand, där han så småningom också dog. Fa Ngums exakta dödsår känner man inte till utan bara att han dog någon gång mellan 1373 och 1393. Någon källa säger mellan 1373 och 1390.

Fa Ngum efterträddes av sin son, prins Oun Huan (Phraya Unhuean) พระยาอุ่นเฮือน, som han fått med sin khmerhustru Kaeo Kengya. Oun Huan blev till kung Samsenethai (Phraya Samsaenthai) พระยาสามแสนไท (r. 1373-1416). Det finns andra källor som säger att han inledde sin regeringstid 1371, 1372, 1373/1374 alternativt 1374. Samsenethai var född 1356 eller 1357 och dog 1416. Han hade tidigare befunnit sig i exil i södra Yunnan.

Någon källa säger att Samsenethai regerade till 1417 och en annan källa säger att han blev kung först då hans far dog 1393! Du kan läsa mer om kung Samsenethai i "Ayutthaya”, avsnittet "Konungariket Ayutthaya”, artikeln "Förbindelser med Lan Xang”.

Vi ska nu inte springa för långt fram i tiden utan återvänder till händelser förknippade med Laos längre fram.