I områdena vid floderna Irrawaddy och Sittang (Maenam Satong) แม่น้ำสะโฅง, i nuvarande Burma, bodde den grupp av tibetoburmanska folk som lyckats tränga längst söderut. Dessa kallas för pyufolket. De slog sig ner i nuvarande Övre Burma (Phama Ton Bon) พม่าตอนบน omkring 200-talet före vår tideräkning och byggde med tiden upp en rad små kungariken längs Irrawaddyfloden. Dessa stadsstater förenades aldrig i ett något enat kungarike, men de större städerna dominerade ofta och begärde tribut från de mindre.

Kungariken växte bland annat upp kring städerna Tagaung (Ta-kong) ตะกอง, Halin ฮาลิน (alternativt Halingyi (Halinyi) หะลินยี), Maingmaw (Mongkamo) มองกะโม้ (alternativt Mongamo), Binnaka (Phinnakha) พินนาคา, Beikthano (Biathano) เปียทะโน (alternativt Peikthanomyo (Piya-thanomyo) เปียทะโนมโย) och Sri Ksetra (Si Kaset) ศรีเกษตร. Av pyustaterna har hittills Halin, Beikthano och Sri Ksetra världsarvslistats.

(Pyurikenas utbredning)

Kinesiska källor från Tangdynastin (618-907) berättar att pyufolket kontrollerade 18 kungariken och beskriver dem som "ett vänligt och fredligt folk." Krig var så gott som okänt bland pyufolket och konflikter avgjordes ofta genom tvekamper eller genom byggnadstävlingar. De avstod till och med från att bära kläder av siden för att slippa att döda silkesmaskar! Brott bestraffades med spöstraff och det fanns inga fängelser, även om allvarliga brott kunde medföra dödsstraff. Pyufolket praktiserade theravadabuddhism och alla barn levde som noviser i templen från sju till tjugo års ålder.

Sri Ksetra var kanske den viktigaste och mäktigaste pyustaten och låg cirka 8 kilometer söder om staden Prome (Prae) แปร. Promes moderna namn är Pyay (Payi) ปยี. Exakt när Sri Ksetra grundades är dock okänt. En del säger 400-600-talet medan andra prominenta historiker menar att det finns bevis för långt tidigare årtal. En källa säger att Sri Ksetra kan ha grundats 483.

I dag vittnar ruinerna här om deras högtstående religiösa arkitektur. Den var visserligen buddhistisk, men hade starka inslag av brahmanism. Utgrävningar vid Sri Ksetra visar faktiskt att theravadabuddhismen var allmänt förekommande i centrala nuvarande Burma redan före den burmanske kungen Anawrahtas tid. Utgrävningarna har visat att palatset, tempel och bostadshus låg i den södra delen av staden, medan hela den norra delen utgjordes av risfält. Detta arrangemang tillsammans med stadens murar och vallgravar garanterade att staden kunde klara av en längre belägring.

(Murverk från Sri Ksetra)

Sri Ksetra blev en viktig handelsplats mellan Kina och Indien. Staden låg vid Irrawaddyfloden, inte långt från havet, då Irrawaddydeltat ännu inte växt till nuvarande storlek. Fartyg från Indiska oceanen (Maha Samut India) มหาสมุทรอินเดีย kunde ta sig ända upp till Prome för att handla med pyufolket och Kina. Denna handel med Indien och Kina medförde en omfattande kulturell påverkan.

Kinesernas kontakt med pyustaterna handlade mycket om Sri Ksetra. De tidigare nämnda kinesiska munkarna Xuanzang och Yiying berättar på 600-talet att Sri Ksetra var ett buddhistiskt kungadöme. Krönikor från Tangdynastin berättar senare om en ambassad från pyufolkets huvudstad år 801.

Omkring mitten av 600-talet bytte pyufolket huvudstad till en plats längre norrut. En källa är så specifik att den anger året som 656. Man har varit osäker på var den låg, men en del historiker tror att det handlade om staden Halin. Om så var fallet låg staden 18 kilometer sydöst om dagens Shwebo (Chawebo) ชเวโบ.

Halin intogs av styrkor från Nanzhao år 832. En av mina källor säger att det var taifolk (shan) som stod för attacken. Befolkningen ska ha förts bort som slavar. Efter detta hör vi inte mycket mer om pyufolket som i dag uppenbarligen inte längre existerar som självständig etnisk grupp. Se även det tidigare avsnittet "Taifolkens ursprung" i artikeln "Nanzhaos tidiga historia."

Pyuspråket (phasa payu) ภาษาปยู var ett numera utdött tonspråk som tillhörde den sinotibetanska språkfamiljen. Språket talades i pyustaterna under det första årtusendet av vår tideräkning. Språket användes i kungliga inskriptioner i Pagan ända fram till slutet av 1100-talet. På 1200-talet dog språket ut och burmesiskan tog över. Pyufolkets skriftspråk, som härstammar från den indiska brahmiskriften (akson phrami) อักษรพราหมี, kan ha varit förlaga för det burmesiska skriftspråket.