I norra Sydostasien bodde tidigt lawafolket. Nuvarande norra Thailands dalgångar var befolkade av lawafolket långt före taifolkens ankomst till området. Lawafolket betraktas etniskt tillhöra samma folkgrupp som mon- och khmerfolket. Deras språk tillhör mon-khmerspråken och de palaungiska språken. Det påstås att staden Chiang Mai i slutet av 1200-talet grundades på en plats där en gammal befäst lawastad vid namn Wiang Nopburi เวียงนพบุรี hade legat på 400-talet.

Lawafolket hade tidigt också bosatt sig i nord-sydlig riktning utmed Chaophrayas flodsystem och väster om sig hade de monfolket och i öster khmerfolket. Allmänt anses lawafolket vara ett av de äldsta folkslagen som bosatte sig i nuvarande Thailand. På 400-900-talet fanns det både lawa och mon i centrala nuvarande Thailand. Jag har tidigare berättat att det högst troligen fanns lawa i Lavo (Lopburi).

Det finns i dag omkring 17 000 lawa i Thailand och det finns uppenbart inga lawa i grannländerna. De delas upp i östliga och västliga lawa. De östliga lawa finns i Bo Luang บ่อหลวง och Bo Sali บ่อสลี i distriktet Hot ฮอด och i distriktet Chom Thong จอมทอง i provinsen Chiang Mai. De västliga finns i området vid distriktet Mae Sariang แม่สะเรียง i den södra delen av provinsen Mae Hong Son.

(Distriktet Mae Sariang i provinsen Mae Hong Son)

(Distriktet Hot i provinsen Chiang Mai)

(Distriktet Chom Thong i provinsen Chiang Mai)

Lawafolket talar olika språk eller dialekter. Lawaspråket (phasa loewuea) ภาษาเลอเวือะ, eller språken, delas in i östlig och västlig lawa och det finns två distinkta dialekter i östlig lawa. Språket är besläktat med blang (plang) och wa och de tillhör de palaungiska språken. Lawafolket har inget eget skriftspråk och levde tidigare som svedjebönder med animistisk stamreligion, men i dag finns det både buddhister och kristna bland dem.

I det tidigare avsnittet ”De tidiga människorna i Sydostasien,” artikeln ”Minoritetsgrupper i norra Thailand” har jag berättat att lawa ibland också kallas lua, vilket är en annan folkgrupp. Detta lilla missöde får vi leva med och du som läsare får vara observant när du stöter på detta problem.

I den gamla shanstaten Kengtung, vars befolkning i dag övervägande är tai (shan), existerade långt in i modern tid en anmärkningsvärd tradition. När en ny taiprins skulle installeras som regent hämtades två framträdande lawamän ner från en av bergsbyarna, för att på ett framträdande sätt delta i kröningsceremonin. Detta indikerar att lawafolket en gång var härskare i detta område.

Ibland förväxlas lawafolket också med wafolket och en del källor säger att deras språk är nära släkt med varandra. Huvuddelen av wafolket finns i dag i gränsområdet mellan Kina och Burma. I Burma finns det cirka 800 000 wa i den norra delen av Shanstaten och den östra delen av Kachinstaten. I Kina, där de betraktas som ett av 55 etniska minoritetsfolk, finns det cirka 400 000 wa i Yunnanprovinsen, vilket ger en samlad folkmängd på cirka 1,2 miljoner.

(Wa-kvinnor i Yunnan dansar en "hårsvängardans")

De wa som finns i Thailand i dag har kommit hit under modern tid och det finns i dag cirka 10 000 wa i provinsen Chiang Rai och Chiang Mai. De har inte fått status som bergsfolk. Jag har tidigare nämnt att folkslaget parauk inkluderas i wafolket. De talar ett språk som tillhör mon-khmerspråken.

Intressant är att författaren Gordon Young (1927-8 augusti 2016) i sin bok The Hill Tribes of Northern Thailand (1974) skriver att en wa-hövding i Brittiska Burma berättat för honom att wafolket en gång i tiden hade varit bosatta i Chiang Mai-dalen i städer av betydande storlek. Gordon Young är så pass intressant att jag valt att berätta kort om honom i slutet av denna artikel.

(Gordon Young)

En gång i tiden delade man upp wafolket i två grupper med de föga smickrande namnen "vilda wa", eller skogswa, och "tama wa." Den förstnämnda hade fått sitt namn på grund av vanan att samla på människoskallar, som användes för att dekorera byarnas portar. Denna sed påstås ha pågått ända in på 1970-talet! Huvuden togs i samband med svedjebrukets såningsritualer. Det är troligt att det var wafolket och lawafolket som taifolken först kom i kontakt med när de började anlända till nuvarande Thailand och Burma.

Wafolket har en tradition med högt alkoholintag och de tillverkar själva stora mängder egentillverkad alkoholhaltig dryck. Det anses allmänt att wafolket är det folk i Kina som konsumerar mest alkohol.

Följande information om Gordon Young har jag hämtat från en dödsruna på internet, som du också kan hitta bland de externa länkarna under ”Gordon Young.” Där finns också ett par andra länkar med mer detaljerad information om honom.

Gordon Young föddes i en bergsby i Xishuangbanna i Kina 1927 där hans föräldrar verkade som baptistmissionärer. Gordon tillbringade sedan över 40 år i små djungelbyar och storstäder i Siam (Thailand), Laos, Burma, Vietnam och Indien. Han talade flytande flera asiatiska språk och dialekter flytande och lärde sig också ”djungelns språk” från en tidig ålder. Detta innebar att han kunde överleva ensam i avlägsna regnskogsområden med endast en kniv och pilbåge.

Som ung man fick han en mycket hög titel av bergsfolket lahu för sina utmärkta egenskaper som spårare och jägare. Lahuspråket (phasa lahu) ภาษาลาฮู eller ภาษาลาหู่, som han växte upp med, blev också Gordons modersmål. Senare i livet blev han intresserad av vilt- och miljövård och hjälpte sin far, Harold Mason Young, att grunda Chiang Mai Zoo (Suan Sat Chiang Mai) สวนสัตว์เชียงใหม่ 1974. Gordon skrev med tiden flera böcker om sina upplevelser, inklusive en självbiografi.

(Gordon Young som lite äldre)