Lavo (Lopburi) är en av de viktigaste städerna och kungarikena i Thailands historia och området har en historia som sträcker sig ända tillbaka till bronsåldern som började 3 300 år före vår tideräkning. Övergivna gamla städer med förhistoriska föremål och skelett har hittats på flera platser i den moderna provinsen Lopburi.

Omkring 600-talet bildades kungariket Lavo på den västra sidan av Chaophrayafloden och riket skulle existera ända fram till 1388 då det inlemmades i kungariket Ayutthaya. Grundaren av kungariket Lavo är känd som kung Kalavarnadit (Phraya Kalawannadit) พระยากาฬวรรณดิศ och enligt traditionen hade han bildat kungariket 638. Han hade kommit från staden Takkasila (Mueang Takkasila Maha Nakhon) เมืองตักกะศิลามหานคร. Takkasila kan vara identisk med staden Tak ตาก eller staden Nakhon Chai Si นครชัยศรี.

(Provinsen Tak)

En källa säger att staden Lavo grundades 648 och det var kung Kalavarnadit som döpte sitt kungadöme till Lavo. Namnet stammar från det hinduiska namnet Lavapura (Lawapura) ลวปุระ efter den gamla staden Lavapuri (dagens Lahore ลาฮอร์) i nuvarande Pakistan.

Det finns få källor som kan berätta mer ingående om Lavo. Det mesta som vi vet om riket har vi fått genom arkeologiska utgrävningar. Krönikor från Tangdynastin berättar att Lavo skickade tribut som Tou-ho-lo. I sin dagbok refererar den kinesiske munken Xuanzang (Phra Thang Sam Chang) พระถังซัมจั๋ง (6 april 602-5 februari 664) till Dvaravati-Lavo under namnet Tou-lo-po-ti. En källa talar om att Chenlakungen Isanavarman I utvidgade khmerinflytandet över Chaophrayaslätten genom sina militära kampanjer på 600-talet.

På mitten av 700-talet bildades en utlöpare till Lavo vid namn Hariphuinchai. Detta rike har fått en egen artikel vid namn ”Hariphunchai” efter detta.

Före 800-talet var Lavo, tillsammans med de tidigare nämnda städerna Si Thep och Sema, Dvaravatis centrum, men efter att befolkningen utvandrade från Si Thep och Sema på grund av väderhändelser fanns bara Lavo kvar som maktcentrum. På 900-1000-talet hamnade Lavo under khmerdominans.

Lavos ursprungliga centrum låg där den moderna staden Lopburi ligger i dag, men huvudstaden flyttades omkring 1000-talet söderut till staden Ayodhaya (Ayothaya) อโยธยา. Den gamla staden Ayodhaya låg förmodligen vid Chaophrayafloden öster om dagens Ayutthaya. En källa säger att Ayodhaya var en hamnstad på den östra delen av den ö där staden Ayutthaya senare grundades.

Det språk som talades tidigt i kungariket var monspråket. Det har därför diskuterats om monfolket var den enda etniska folkgruppen i Lavo, men en del historiker menar att det också fanns lawa i riket, men att monfolket var den härskande klassen. Detta har jag också skrivit om i den kommande artikeln ”Lawafolket och wafolket” i detta avsnitt. Intressant är att en del historiker också talat om en möjlig tidig tai-immigration in på Chaophrayaslätten vid tiden för Lavos grundande.

Theravadabuddhismen var den dominerande religionen i Lavo även om khmerernas hinduism och mahayanabuddhism hade betydande inflytande.

Enligt en legend i krönikor från norr hade en kung från Tambralinga (alternativt Nakhon Si Thammarat eller Srivijaya) invaderat och intagit Lavo 903 och installerat en malajprins på Lavos tron. Malajprinsen gifte sig med en khmerprinsessa som hade flytt från Angkor på grund av en blodig dynastistrid. Denna berättelse skiljer sig något åt både i tid och detaljer från den version jag kommer att berätta i nästa artikel.

Malajprinsen och khmerprinsessan fick sedan en son som gjorde anspråk på den kambodjanska tronen och han blev till kung Suryavarman I. Därefter hamnade Lavo under khmerdominans.

Suryavarman I utökade sedan sitt rike in på Khoratplatån (Isan) där han lär ha byggt många tempel. Ovanstående berättelse angående Suryavarman I stämmer heller inte i detalj med det jag skrivit i den tidigare artikeln ”Angkor och Lavo (Lopburi).”

Khmerinflytandet var stort i Lavo och under stora delar av perioden 1010-1050 var Lavo förmodligen underlagt khmererna. Jag har i den tidigare artikeln ”Angkor och Lavo (Lopburi),” också skrivit att Suryavarman I hade återinlemmat Lavo i Angkorriket 1022. Krönikor från olika taifurstendömen uppströms Chaophrayafloden berättar också om strider mellan khmererna i Lavo och monfolket i Hariphunchai.

Källorna nämner att Hariphunchai genomförde militära expeditioner mot Lavo under perioden 1017-1047, men det nämns också attacker på Hariphunchai från Lavo. Inga av attackerna ska ha varit speciellt framgångsrika. Lavo ska sedan ha fredsförhandlat med Hariphunchai vilket innebar ett ökat handelsutbyte mellan de båda rikena. Se även den kommande artikeln ”Hariphunchai.”

Under den andra halvan av 1000-talet minskade khmerinflytandet i Lavo då det burmesiska riket Pagan hade blivit allt mäktigare och Lavo hävdade vid upprepade tillfällen sitt oberoende genom att skicka egna diplomatiska missioner till Kina. Uppenbart för att uppnå ett kinesiskt erkännande av Lavo som en självständig stat. Första gången detta hände var 1001, sedan 1015, då det pågick inbördesstrider i khmerriket, och återigen 1115 och 1155. En källa säger att Lavo kämpade för sin självständighet omkring 1155-1181.

En källa säger att då Suryavarman I dog, utan någon manlig tronföljare 1050, blev Lavo ännu en gång självständigt. Pagan invaderade Lavo 1087, men Lavos kung Narai lyckades slå tillbaka invasionsförsöket och riket var därmed en tid befriat från överhöghet från både khmererna och burmeserna. Efter kung Narais död i Lavo bröt det ut ett blodigt inbördeskrig och khmererna under Suryavarman II, som började sin regeringstid 1113, passade då på att invadera Lavo och installera sin egen son på Lavos tron.

Ytterligare en våg av khmerinvasioner inträffade under kung Jayavarman VII i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet. Lavo tog till sig av khmerernas hinduism och mahayanabuddhism och khmerernas påverkan blev också stor på Lavos konst och arkitektur. En källa menar att Lavos egen ursprungliga konst helt enkelt utplånades. Se även den tidigare artikeln ”Angkor och Lavo (Lopburi).”

En källa säger att Sukhothai gjorde uppror mot Lavo 1239 och förklarade sig självständigt och under 1200-talet krympte Lavo snabbt på grund av Sukhothais expansion och Lavos territorium minskade till området kring städerna Lavo och Ayodhaya. Trots detta skickade Lavo nya ambassader till Kina perioden 1289-1299. Du kan läsa mer om Sukhothai längre fram i ”Sukhothai och Lan Na,” avsnittet ”Konungariket Sukhothai.”