Alltmedan Vajiravudh umgicks med sina nya vänner ökade arméns och aristokratins missnöje. De såg med avsmak på kungens slöseri med pengar på nya palats och dyra teateruppsättningar, medan landet var skuldsatt och hotat av en finansiell kollaps.

Den 13 januari 1912 bestämde sig därför en grupp bestående av 7 arméofficerare för att genomföra en kupp som skulle störta kungen. Denna kupp kallas kabot ro so 130 กบฏ ร.ศ. 130 på thai. Antalet medlemmar i kuppgruppen ökade sedan till 91 officerare. Kuppmakarna menade att Siam var efterblivet, orättvist, korrupt och moraliskt förnedrat och valde att skylla detta på det existerande regeringssystemet.

De var också upprörda över Vajiravudhs, som de tyckte, nedgradering av armén och över de Vilda tigrarna som liknade en egen privat armé, som kungen gav alltför stor uppmärksamhet och favoriserade. Även andra av arméns officerare såg på detta med avsmak, men de skulle få annat att tänka på då första världskriget bröt ut 1914.

Några av de unga männen i armén hade några år tidigare fått agg till Vajiravudh personligen, vilket senare hade utvecklats till en otydlig ideologisk kritik mot den absoluta monarkin. De hade påverkats av den här tidens politiska oro och speciellt av den kinesiska revolutionen i oktober 1911.

En tidigare händelse från 1909, då Vajiravudh var kronprins, hade säkert också bidragit till kuppförsöket. En grupp soldater hade då kommit i bråk om en kvinna med en grupp av kronprins Vajiravudhs hovfolk. Bråket hade inträffat nära ingången till Vajiravudhs palats och sex soldater hade blivit arresterade. Vajiravudh bad sin far att de skulle straffas med ett spöstraff. Denna sed hade då nyligen avskaffats och Chulalongkorn ville först inte gå med på detta. Då hade Vajiravudh hotat med att avgå som tronföljare och hade till sist fått som han ville. Denna händelse hade skapat stor irritation inom armén.

Kuppgruppen leddes av armékaptenen och läkaren Khun Thuayhanpitak (Khun Thuaihanphithak) ขุนทวยหาญพิทักษ์ (1882-1959), eller Leng Sichan เหล็ง ศรีจันทร์, samt några medlemmar från kungens egen vaktstyrka. Övriga medlemmar var antingen arméfolk med lägre grader, eller kamrater till dem, som befann sig i norra Siam långt från Bangkoks lockelser. Wikipedia talar om 130 personer. Följande sex löjtnanter, under ledning av Khun Thuayhanpitak, nämns också bland kuppmännen;

(Khun Thuayhanpitak)

1. Rian Sichan เหรียญ ศรีจันทร์ från kungens 11 vaktregemente (krom thahan rap thi 11 raksa phra ong) กรมทหารราบที่ 11 รักษาพระองค์.

2. Charun Satamet จรูญ ษตะเมษ från kungens maskingevärsdivision (kong puenkon raksa phra ong) กองปืนกล รักษาพระองค์.

3. Net Phunwiwat เนตร์ พูนวิวัฒน์ från kungens maskingevärsdivision.

4. Plang Buranachoti ปลั่ง บูรณโชติ från kungens maskingevärsdivision.

5. Mom Ratchawong Chae Ratchanikon หม่อมราชวงศ์แช่ รัชนิกร från sergeantskolan (rongrian naisip) โรงเรียนนายสิบ.

6. Khian Uthaikun เขียน อุทัยกุล från sergeantskolan.

(Rian Sichan)

(Några av kuppmännen. Leng är trea från vänster i främre raden.)

Kupplanerna var otydliga och målen delvis motsägelsefulla. En del av kuppmakarna ville ersätta Vajiravudh med någon av hans många bröder, medan andra ville ha en konstitutionell monarki och några av de mest vänsterradikala ville införa republik (satha-ranarat) สาธารณรัฐ.

Den 1 april 1912, under det siamesiska nyåret, skulle kungen delta i en offentlig ceremoni. Kapten Yut Khongyu ยุทธ คงอยู่ utsågs att lönnmörda kungen samma dag. Han hade fått uppgiften genom lottdragning! Yut Khongyu är även känd under titeln Luang Sinadyodharaksa (Luang Sinatyotharak) หลวงสินาดโยธารักษ์.

Nerverna svek emellertid Yut och den 27 februari avslöjade han fylld av skam planerna och namnen på de inblandade till prinsen och chefen för kungens livgarde Phantuprawat Kasemsan (Mom Chao Phanthuprawat Kasemsan) หม่อมเจ้าพันธุประวัติ เกษมสันต์ (14 april 1887-8 juni 1917). Denne prins var en sonson till kung Mongkut. Denne prins var en sonson till kung Mongkut. Phantuprawats pappa hette Kashemsanta Sobhaga (Phra Ong Chao Kasemsan Sophak) พระองค์เจ้าเกษมสันต์โสภาคย์ (18 augusti 1856-4 januari 1924), eller Kromma Luang Phromwaranurak กรมหลวงพรหมวรานุรักษ์.

(Phantuprawat Kasemsan)

Prins Phantuprawat lämnade i sin tur uppgifterna vidare till kungens bror, prins Chakrabongse Bhuvanath (Chao Fa Chakraphong Phuwanat) เจ้าฟ้าจักรพงษ์ภูวนาถ (3 mars 1883-13 juni 1920), eller Kromma Luang Phitsanulok Prachanat กรมหลวงพิษณุโลกประชานาถ. En källa säger att han då var arméns överbefälhavare och försvarsminister, men jag har i stället uppgifter om att prins Chirapravati Voradej var försvarsminister den 11 december 1910-4 februari 1913 och överbefälhavare 8 augusti 1901-4 februari 1913!

(Prins Chakrabongse Bhuvanath)

Den 29 februari 1912, när kungen höll en manöver med sina Vilda tigrar vid sitt sommarpalats Sanam Chandra (Phra Ratchawang Sanam Chan) พระราชวังสนามจันทร์ i Nakhon Pathom, anlände ett chartrat tåg från Bangkok. Ombord på tåget fanns prins Chakrabongse Bhuvanath som rapporterade om den planerade kuppen mot kungen.

(Sanam Chandra)

De följande två dagarna arresterades 91 unga löjtnanter från armén som nästan alla var i 20-årsåldern. De flesta av dem hade varit klasskamrater i arméakademins avgångsklass från 1909 och många av dem var av sino-siamesisk härstamning. De åtalades av en militärtribunal anklagade för försök till kungamord, högförräderi och försök att störta regimen. 3 av de anklagade dömdes till döden, 20 fick livstids fängelse, 32 fick tjugo års fängelse, 6 fick femton års fängelse och 30 dömdes till tolv års fängelse.

Trots kuppmakarnas illvilliga planer benådades många av dem, eller fick sina straff sänkta, av Vajiravudh 1924 och några avrättningar genomfördes inte. Kungen menade nämligen att ingen hade blivit skadad i kuppförsöket. Han hade emellertid tagit lärdom av händelsen och var mycket mer observant på kommande hot i framtiden. På thai kallas det misslyckade kuppförsöket även för Kabot Leng Sichan กบฎเหล็ง ศรีจันทร์.

Ännu ett kuppförsök planerades 1917. Denna gång var det officerare som utbildats i Tyskland, som var emot att Siam gick i krig mot centralmakterna. Även detta kuppförsök stoppades, men gav onda aningar om framtiden.

Konspiratörerna hade inte varit överens om hur de skulle gå till väga. En grupp hade förespråkat införandet av en konstitutionell monarki med prins Chakrabongse Bhuvanath som kung. En andra grupp ville också ha konstitutionell monarki, men med prins Paribatra Sukumbhand som kung. En tredje grupp ville ha en republikansk regeringsform med prins Rabi Badhanasakdi som president.

Samtliga grupper talade varmt för drastiska politiska reformer och främjande av snabb ekonomisk utveckling samt utbyggnad av utbildningsväsendet. De hade bara hunnit träffas 12 gånger och hade inte kommit särskilt långt i sin planering när de arresterades den 1-2 mars 1917. Två månader senare, efter kunglig benådning, fick tre av konspiratörerna livstids fängelse, tjugo av dem fick 20 års fängelse vardera och de övriga villkorliga domar.

När man ser tillbaka på kuppförsöken 1912 och 1917 kan de verka se bagatellartade, men det var de inte för sin tid. Det handlade nu inte längre om rivalitet mellan prinsar om tronföljden utan om försök till militärkupper av män med enkel bakgrund, som inte tillhörde eliten. Detta var något helt nytt i Siams historia och markerade en ny era i politiken med nationens intresse i fokus och som föreslog, om än vagt, radikala reformer och ändringar i regeringsskicket.

Vad som inträffade 1912 och 1917 blev inte omedelbart offentliggjort, men rykten om kuppförsöken och arresteringarna spred sig snabbt i Bangkok och följdes av omfattande kritik mot kungen och regeringen. Kuppförsöken, och det som låg bakom försöken, blev en stor utmaning för Vajiravudh och tvingade honom snabbt att bli mer aktiv och pådrivande i sin roll som maktutövare.