Under 1920-talet hade det vuxit fram ett missnöje bland den nya arbetarklassen och 1922-1923 strejkade spårvagnsförarna i Bangkok för högre löner. Sådana protester hade man inte upplevt tidigare men de skulle bli värre då New York-börsen kraschade i oktober 1929 och den följande internationella krisen nådde Siam.

Under den oroliga tiden 1930 besökte kung Prajadhipok franska Indokina. Han lät skicka ett telegram till den franske presidenten Gaston Doumergue กัสตง ดูแมร์ก (1 augusti 1863-18 juni 1937) där han berättade om sitt besök i Saigon. Han hade fått ett varmt välkomnande av generalguvernören och de lokala myndigheterna samt av den vietnamesiska befolkningen. Det fanns ingen tvekan från kungens sida om att hans besök stärkte förbindelserna mellan Siam, Frankrike och Indokina.

(Gaston Doumergue)

Då den stora depressionen nådde Siam tidigt på 1930-talet blev siameserna chockade. På två år, mellan 1930 till tidigt 1932, sjönk priset på ris med 2/3 på grund av minskad efterfrågan på världsmarknaden och markpriserna föll ända ner till en sjättedel mot vad de hade varit tidigare. Eftersom risexporten var så viktig var detta en katastrof för landets ekonomi och statens inkomster minskade kraftigt. En källa talar också om att risskördarna dessutom slog fel ungefär samtidigt med börskraschen i USA.

Då böndernas inkomster minskade kunde de inte betala sina skatter eller sina långivare och de kunde heller inte köpa några varor. Regeringen såg sig nödsakad att minska statens utgifter med en tredjedel och som ett led i detta sänkte man lönerna för alla ämbetsmän i landet.

Prajadhipok genomförde en lång resa till USA och Kanada 1931 och var bortrest mellan den 27 april till den 26 oktober 1931 och prins Paribatra Sukumbhand verkade som regent under hans frånvaro. Huvudanledningen till resan var att söka medicinsk hjälp för sin allt sämre syn. Under sin vistelse i USA uttalade sig kungen flera gånger till journalister om möjligheten att påbörja ett arbete mot införande av demokrati i Siam.

Då försvarsbudgeten för 1931 halverades i Siam skapade detta många missnöjda militärer som hade sett fram emot en militär karriär. Det uppstod en konflikt mellan försvarsminister Bovoradej, prins Paribatra Sukumbhand och regimen då prins Bovoradej inte ville acceptera dessa nedskärningar och han valde att markera sitt missnöje genom att begära avsked den 19 juni 1931.

Efter en del dispyter från båda sidor beviljades Bovoradejs avgång av Supreme Council of State och motvilligt av kung Prajadhipok, som var väl medveten om faran att stöta sig med militären. Prins Bovoradejs relationer till flera andra mäktiga prinsar sägs ha försämrats efter denna kris.

Prins Bovoradej hade varit försvarsminister sedan den 1 april 1928 och han hade tagit över denna position efter prins Paribatra Sukumbhand som hade varit försvarsminister från den 24 augusti 1926 till den 31 mars 1928. Paribatra Sukumbhand blev sedan inrikesminister den 1 april 1928 och behöll denna position fram till den 24 juni 1932.

Efter prins Bovoradej blev amiralen och prinsen Vudhijaya Chalermlabha (Phra Ong Chao Wutthichai Chaloemlap) พระองค์เจ้าวุฒิไชยเฉลิมลาภ (5 december 1883-18 oktober 1947) ny försvarsminister. Han är också känd som Kromma Luang Singha Wikrom Kriangkrai กรมหลวงสิงหวิกรมเกรียงไกร och han verkade som försvarsminister under perioden 8 november 1931-19 juni 1932.

För att göra det hela ännu värre inträffade också en finansiell kris där den brittiske finansielle rådgivaren Sir Edmund Hall-Patch ฮอล แพ็ทช์ (1896-1975) var inblandad. I september 1931 devalverades det engelska pundet med 30 procent och Storbritannien övergav sin guldmyntfot. Siams ekonomi, som var nära knuten till Storbritanniens, valde dock i mars 1932 att hålla fast vid guldmyntfoten och bröt sina band till pundet på Hall-Patchs inrådan. Resultatet blev att förtroendet för den siamesiska valutan sjönk och bankerna tömdes på baht.

Hall-Patch försökte också få ämbetsmännen att gå med på högre skatter för de rika och ytterligare nedskärningar i budgeten. Detta ville naturligtvis inte de högsta ämbetsmännen gå med på då det skulle drabba dem själva! I stället blev det de lägre ämbetsmännen som fick betala högre skatt! I stället talade man om en devalvering av bahten och då Prajadhipok återvänt hem i oktober 1931 försökte han utan större framgång medla i konflikten.

Det gick riktigt illa då regeringen förberedde budgeten för 1932 där det finansiella året började den 1 april. Kampen som rasade inom regeringen om hur den ekonomiska politiken skulle skötas läckte nu ut till pressen. Här kunde man läsa om nedskärningar, minskade löner, nya skatter, om guldmyntfoten, devalvering av bahten och om förväntade inkomster och utgifter för året 1932-1933.

Allmänheten kan ha uppfattat regeringen som velig och att ministrarna, som för det mesta var prinsar, var mer oroliga för sina egna ekonomiska intressen än för landets bästa. Många hade den uppfattningen att många, inklusive kungen, inte visste vad de sysslade med. Inför en församling av militära officerare i februari 1932 höll Prajadhipok ett tal där han sade;

”Det finansiella kriget är verkligen svårt. Till och med experter säger emot varandra tills de blir hesa. Var och en av dem har sin egen lösning. Jag själv vet inget som helst om finanser och allt jag kan göra är att lyssna på de olika åsikterna och välja den bästa. Jag har aldrig varit med om någonting så svårt och därför har jag gjort misstag som jag dock förtjänar att bli ursäktad för av ämbetsmännen och av Siams folk."

Detta erkännande var ödmjukt och ärligt, men en mer självsäker bluff hade kanske varit mer förtroendeingivande för de som börjat förlora tron på regeringens förmåga att ta itu med de väldiga problem som hotade landet.

Kanske var de åtgärder som regeringen genomförde inte nödvändigtvis de mest politiskt smidiga. Förutom mängder av avskedanden av statstjänstemän och att förväntade avancemang inte blev av införde regeringen både lönesänkningar och skatt på löner. Detta drabbade nästan enbart statstjänstemän som var löntagare, men inkomsträntor och affärsvinster lämnades i fred.

Med andra ord drabbades den siamesiska medelklassen hårt, medan många kineser, överklassen och de kungliga klarade sig undan med låg beskattning. Visserligen sänktes markskatterna för bönderna med 20 procent under ett år, men samtidigt minskade deras inkomster med 2/3 och de drabbades hårdast av alla.

Varför blev det då inte ett bondeuppror? De siamesiska bönderna levde ju inte mycket över existensminimum. Med några få lysande undantag i området vid Rangsit nordöst om Bangkok ägde nästan alla bondefamiljer sin egen mark och kunde försörja sig hjälpligt. Vad de nu förlorade var sitt lilla överskott och en del av det ris som de skulle ha ätit tvingades de att sälja, om de kunde, för att betala sina skatter.

Trots att bönderna var så många hade de inga ledare. Den lokala adeln som de tidigare kunnat be om hjälp var försvunnen. De kunde nu bara vända sig direkt till kungen om hjälp och tusentals bönder bad honom om undantag från skatterna eller om krediter. Medelklassen var också splittrad genom hundratals moderna nätverk mellan herre och undersåte. Med få kanaler genom vilka de kunde dela och uttrycka sitt missnöje kunde de bara skriva och klaga i dagstidningarna. Detta skedde vanligtvis under pseudonym, eftersom man var rädd att byråkratin skulle straffa dem om det blev känt vilka de var.